Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Det våras för bonden

Aldrig har de tjänat så bra, eller investerat så mycket som nu. Samtidigt har det blivit trendigt att vara bonde och rekordmånga säger sig vara stolta över sitt yrke. När hörde du en bonde klaga senast?

Naturen håller sakta på att väckas ur sin dvala. Det är dagen efter det första vårbruket och ännu lyser den feta nyvända jorden fuktigt brun. Charlotte och Glenn Oredsson går omkring på åkern och visar var åker­bönorna snart kommer att växa sig frodiga.

Det är första gången de ska odla proteingrödan, men de har fått den rekommenderad, och märgärt ska visst passa bra här i norra Skånes inland.

Vi befinner oss på Skea gård, några kilometer utanför Hässleholm, och nästan all mark så långt ögat når tillhör familjen Oredsson. Det är ett ekologiskt lantbruk, och förutom åkerbönor har man i år sått vete, havre och raps. Några kilometer bortom gårdshuset och den stora faluröda ladan, in i skogen, ligger hönseriet, där 10 000 fåglar samsas om utrymmet.

– När vi började med ekologiskt i slutet av 80-talet trodde folk att vi var flummiga hippies och butikerna skötte ofta det ekologiska sortimentet ungefär lika bra som hyllorna med hundfoder, skrattar Charlotte Oredsson, och säger att det skett ett ordentligt uppsving de senaste åren. I dag är det ekologiska jordbruket det som växer snabbast inom EU, de senaste åren med så mycket som 25–30 procent årligen.

Glenn och Charlotte har ett bra år bakom sig. Det ekologiska höstvetet såldes för rekordhöga 3 150 kronor per ton, jämfört med 1 735 kronor året innan. 2007 var kanske inte det mest lönsamma året, eftersom de investerade i hönsen, men det kommer nog nu. Framtiden ser ljus ut och för första gången på länge känner de att de får betalt för det de producerar.

Men det är inte bara familjen Oredsson som ser positivt på framtiden. 2007 var det bästa året hittills för svenskt lantbruk. 60 procent av bönderna anser, enligt LRF:s lantbrukarbarometer som kom i slutet av april, att lönsamheten var ganska eller mycket god. Det är en ökning med hela 23 procentenheter jämfört med i fjol och nytt rekord.

Dessutom tror åtta av tio att 2008 kommer bli minst lika bra. Tittar man på lantbrukare som är missnöjda med lönsamheten, så föll andelen från sex av tio i fjol till tre av tio i år, och bekräftar bilden att bönderna inte klagar längre.

– Nej, vi gör nog inte det, åtminstone inte så att det når media. Det beror på de höga priserna, den som får bra betalt klagar inte, säger Glenn Oredsson.

Kanske är det nya tonläget även en följd av att det är många mindre jordbruk som slagits ut de senaste åren – de lantbrukare som klagat mest har helt enkelt gett upp eller tvingats slå igen.

Att 2007 blev så exceptionellt bra beror alltså på att råvarupriserna slog alla rekord. Vissa dagar var prisförändringarna på spannmål så kraftiga att de stora råvarubörserna i Chicago såg sig tvingade att gå in och stoppa handeln för att försöka lugna marknaden. Världsmarknadspriset på vete steg med nästan 250 procent, kilopriset på raps fördubblades och även majspriset dubblerades under årets första nio månader.

– Det här är helt otroligt. Förändringarna är större än någon i branschen någonsin upplevt, säger Katarina Gillblad som är vd på nyhetsbyrån Agronomics.

Hon har följt prisutvecklingen på jordbruksprodukter de senaste decennierna. En tid då vi har gått från en producentstyrd till en efterfrågestyrd marknad. Med tidigare generationers smör-, mjölk- och köttberg har alltid utbudet varit större än efterfrågan, något som tillsammans med EU:s och USA:s kraftiga subventioner har hjälpt till att hålla priserna konstgjort låga. Nu överstiger världens behov av livsmedel plötsligt det vi producerar.

Men vad är det då som har hänt? En stor del förklaras med Indiens och Kinas ökade välstånd. I takt med att de blir rikare vill de båda ländernas medelklass ha en mathållning som mer liknar den västerländska, med mjölk, ost och kött.

Och eftersom det krävs mellan åtta och tio kilo spannmål för att producera ett kilo nötkött, ökar efterfrågan på foder exponentiellt.

– Förra sommaren såg vi hela Europas lager av torrmjölkspulver raderas på bara tre månader, efter att Kinas premiärminister beslutat att alla kinesiska barn ska dricka ett glas mjölk om dagen, säger Katarina Gillblad som en förklaring till att även mjölk- och torrmjölkpriset skjutit i höjden.

En annan anledning till rekordpriserna är att allt fler av västvärldens regeringar kräver att vi ska minska vårt beroende av fossila bränslen och tanka våra bilar med exempelvis etanol, som bland annat görs på, just det – spannmål, något som ökar efterfrågan och priset ytterligare.

Om man dessutom lägger till torka och felslagna skördar i flera viktiga producentländer, och att EU lyckats få bort sitt överskott genom att göra om jordbruksstöden, så hittar man stora delar av förklaringen till att 2007 såg ut som det gjorde. Men historien slutar inte där. På stora uppgångar följer kraftiga nedgångar, eller åtminstone en väldigt nervös marknad.

De senaste månaderna har varit väldigt slagiga och Katarina Gillblad förklarar att vi står mitt i en övergångsfas, och det är svårt att veta var vi kommer att hamna. Enbart under mars och april har priset på vete på Chicagobörsen fallit från runt 2 900 kronor per ton, till 1 800 kronor. Så stor fluktuation har aldrig tidigare förekommit under ett helt handelsår, nu händer det på två månader.

– Under slutet på säsongen är alla osäkra på hur mycket som finns kvar i lagren, dessutom sitter många bönder och försöker pricka toppen innan de säljer, när de väl gör det så översvämmas marknaden och då faller priset, säger Katarina Gillbad.

Precis som på aktiemarknaden så handlar råvarupriserna oerhört mycket om psykologi.

Tillbaka på Skea gård har Glenn Oredsson loggat in sig på Lantmännens hemsida för att kolla dagspriset på vete. Som de flesta andra lantbrukare följer han utvecklingen noga, och enligt Lantmännen, som är Sveriges största uppköpare av spannmål, så bestämmer i dag upp till hälften av alla Sveriges bönder själva när de vill sälja sin skörd.

Förr tog Lantmännen hand om hela skörden och betalade bönderna i efterhand, när man visste hur mycket den sålts för. Under det nya systemet, med så kallad terminshandel, handlar det om att pricka toppar. Att sälja när man tror att dagspriset är som högst, även om spannmålet levereras flera månader senare. Den som har saker att göra på gården och inte vill behöva sitta framför datorn kan till och med få dagspriset på sms. Än så länge gäller det bara rapsfrö, men det är bara en tidsfråga innan man kan få samtliga spannmålspriser i telefonen.

– Vi har tvingats bli företagare på ett helt annat sätt än tidigare, säger Glenn och får medhåll från Charlotte.

Det gäller att diversifiera, tänka företagsekonomiskt, och skapa många ben att stå på ifall ett skulle svikta. Charlotte Oredsson är ett energiknippe, med många järn i elden och stora planer. Den senaste är en liten butik på gården, där man ska kunna köpa ekologiska kläder, hudvårdsprodukter och utvalda delikatesser.

Hon vill göra trakten utanför Hässleholm till ett ekologiskt utflyktsmål, där man kan dricka rättvisemärkt kaffe på granngodset, köpa kläder hos Oredssons och få håret miljövänligt färgat hos samhällets frisör. Men Charlotte och Glenn Oredsson är inte ensamma om att tänka brett. Allt fler bönder breddar sin verksamhet och satsar på turism, energigrödor, förädling av de egna produkterna, eller just gårdsbutiker. 2006 omsatte de nya näringsgrenarna inom jordbruket 7,6 miljarder kronor, enligt LRF. Redan 2010 väntas den siffran vara uppe på 10 miljarder.

En och en halv timmes bilväg från Charlottes nyöppnade butik, strax utanför Halmstad, sitter en man som förstått det här med företagande. Wapnö är Sveriges största gård, men Lennart Bengtsson betonar hellre att det är landets minsta mejeri. På mjölkförpackningarna kan man läsa exakt vid vilken tidpunkt kossan blivit mjölkad, och i gårdens marknadsföringsmaterial skryter man om att mjölken bara rinner 20 meter från ladugården till mejeriet.

När Lennart Bengtsson satte sig på vd-stolen för snart 17 år sedan, var det vinna eller försvinna som gällde, och med en ladugård med 90 kor kom man inte långt. På den tiden hade Wapnö 12 anställda och tolv miljoner i omsättning. I dag är de 55 personer och kommer förhoppningsvis att bryta igenom 100-miljonersvallen i år.

– När jag öppnade mejeriet den första april 1998, trodde folk att det var ett aprilskämt. För några dagar sedan dubblade vi kapaciteten för andra gången, säger Lennart Bengtsson och påpekar att de 5 000 liter i timmen mejeriet klarar ändå är pyttelite i en jämförelse med de stora aktörerna. Wapnö står kanske för tre promille av den svenska mjölkmarknaden, även om gården utanför Halmstad med dagens 1 100 kor är en bjässe med svenska mått mätt. Lennart Bengtsson betonar att framgång, det skapar man själv, och att det inte beror på omvärlden hur det går, utan på att man måste vara duktig på det man gör.

De senaste decennierna har lantbruken blivit färre och större. Deltidsbönder och mindre gårdar som haft svårt att få ekonomin att gå ihop har lagt ner och sålt av. Enbart förra året minskade antalet kor i Sverige med 11 000 och 2006 försvann tio procent av mjölkgårdarna.

Det har varit svårt att få det lilla familjejordbruket att gå runt – tills nu. Dagens höga spannmålspriser gör att den som driver föräldrarnas gamla gård vid sidan av plötsligt upptäcker att lantbruket blivit en lönsam sidoinkomst. En utveckling som oroar Lennart Bengtsson som välkomnar trenden med allt större gårdar.

– Det kommer att hämma den strukturomvandling som vi är mitt inne i om deltidslantbrukarna nu fortsätter ett par år till. Vi behöver gå mot ett ännu mer företagsinriktat jordbruk, säger Lennart Bengtsson och börjar prata om volym.

Alla företag måste växa, om inte annat för att kompensera för inflationen, och dagens bönder måste börja konkurrera mer med varandra.

Inte långt från Lennart Bengtssons kontor i flygeln till den vackra herrgården Wapnö, är det dags för dagens andra mjölkning. En jättelik stålkarusell snurrar sakta runt. Kossorna står på en lång rad, stiger en efter en lydigt ombord på jättetefatet, och åker runt medan de blir mjölkade av en robot. 30 000 liter kommer att rinna genom de tjocka rören innan dagen är över. Vi står på en träramp utanför ett panoramafönster och tittar in i byggnaden. På Wapnö är alla konsumenter välkomna för att se var mjölken kommer ifrån.

Det är ett tvärt kast till LRF:s huvudkontor i Stadshagen i Stockholm. Husen ligger tätt, och stadsbilden domineras av motorvägen som likt ett blodkärl ständigt forslar mer bilar in i huvudstaden.

På frågan om vad som är viktigast för Lantbrukarnas Riksförbund just nu, svarar ordföranden Lars-Göran Pettersson blixtsnabbt att det är att se till att svenska bönder kan vara med och utnyttja den sällsynt gynnsamma marknadssituation som råder. Vilket på vanlig svenska betyder att det gäller att se till att europeiska bönder inte får större fördelar än böndena här hemma. Och faktum är att än så länge har många bönder i EU tjänat långt mer än sina svenska kollegor på uppgången, av det enkla skälet att priserna inte stigit lika mycket i Sverige som i många andra länder i Europa.

– De höjda priserna har inte riktigt nått Sverige ännu. Det är svårt att säga varför, men varken kött- eller mjölkpriset har gått upp särskilt mycket, säger Lars-Göran Pettersson.

Han är alldeles övertygad om att ytterligare prishöjningar på livsmedel är att vänta. Han förklarar att de svenska bönderna historiskt haft det väldigt tufft, långt sämre än många andra EU-bönder. Dels på grund av det höga kostnadsläget i Sverige, men dels eftersom de svenska djurhållningsreglerna varit tuffare och dyrare. Samtidigt som konsumenterna och dagligvaruhandel fokuserat alltmer på låga priser.

Även om LRF:s ordförande är glad över att bönderna nu får betalt för det de producerar, vill han gå ännu längre. Precis som samtliga personer som intervjuats för den här artikeln vill han höja matpriserna ännu mer, och i stället slopa böndernas alla bidrag.

– Vi vill se en fullständig avveckling av EU-bidragen. Det finns inte en bonde som inte håller med, men samtidigt finns det inte någon som kan överleva utan bidrag i dag, säger Lars-Göran Pettersson.

Han menar att det bara blir ett annat sätt för Europas invånare att betala för maten. I dag gör man det på två sätt, i affären och via skattsedeln, som sedan via Bryssel går tillbaka till bonden i form av olika stöd. Höjda priser direkt i butik blir alltså i slutändan inte dyrare för konsumenten, eftersom man enbart betalar för maten en gång.

LRF vill dessutom minska byråkratin och allt krångel kring dagens lantbrukare, och Lars-Göran Pettersson förklarar att all administration från såväl EU-håll som från svenska regeringen kostar de svenska bönderna fyra miljarder kronor årligen. Minskar man regelbördan visar LRF:s undersökningar att bönderna skulle vara beredda att investera och producera mer – och alltså ta ännu ett steg mot det industrialiserade jordbruket.

Men det är inte bara bönderna och deras intresseorganisation som vill komma bort från EU-stöden. Även den svenska regeringen arbetar stenhårt på att avveckla bidragsberoendet. I maj förra året skrev den då ganska färska jordbruksministern Eskil Erlandsson ett brev till EU-kommissionen där han talade sig varm för slopade subventioner. Ett brev som möttes av många höjda ögonbryn och hånleenden i såväl maktens korridorer i Bryssel som i många huvudstäder runt om i Europa.

Ett år senare förklarar ministern att stöden varit ett ämne på snart varje möte i ministerrådet sedan dess, och att det håller på att formas en allians av nordeuropeiska länder som vill få bort subventionerna helt.

– Det är fler och fler som ansluter sig till vår linje, och det är min absoluta övertygelse att stöden kommer att försvinna på sikt, säger Eskil Erlandsson.

Han poängterar att den ökade lönsamheten nu möjliggör en snabbare utfasning av EU:s stöd. Eskil Erlandsson, som själv har en familjegård, säger sig känna bondekåren väl, och även han är inne på att de vill se sig som vilka företagare som helst, och få betalt för det de producerar.

EU:s omstridda jordbrukspolitik föddes i ett Europa som fortfarande led av sviterna efter andra världskriget, och där det viktigaste var att se till att invånarna fick mat på bordet. Kraftiga subventioner och stöd betalades ut, och eftersom bönderna fick bidrag efter hur mycket de producerade på sin mark tryckte de gasen i botten och fullkomligt sprutade ur sig mat. Det var betydligt mer än européerna kunde äta, och eftersom EU hade förstört världsmarknaden om man hade exporterat detta överflöd, tvingades man lägga livsmedel på hög.

Så skapades de omtalade kött-, mjölk- och smörbergen som i mångas ögon blev en symbol för hur politikers välvilja kan slå fel. 2003 gjordes efter många års segslitna förhandlingar en övergripande genomgång av den gemensamma jordbrukspolitiken, eller CAP, som den heter på EU-språk, där de hatade produktionsstöden togs bort. I stället infördes så kallade gårdsstöd och stödrätter, som betalas ut efter hur många hektar jordbruksmark bonden har, inte efter vad som odlas där.

Följden blev att överproduktionen minskade, och såväl LRF-ordföranden som jordbruksministern är överens om att den gemensamma jordbrukspolitiken blivit mycket bättre. Systemet har förenklats och i år är för första gången någonsin inte utgifterna för jordbruket den största posten i EU:s budget. Notan för jordbruksstöden landar 2008 på dryga 380 miljarder kronor. Mycket pengar kan tyckas, men det är en minskning med ett par procent sen i fjol, och mindre än vad unionen lägger på jobb- och tillväxtåtgärder. Kommissionens mål är att minska jordbrukets andel av budgeten till en tredjedel inom tio år.

Men är det då bara pengar som gör att nio av tio bönder i LRF:s barometer, fler än någonsin tidigare, säger sig vara stolta över sitt yrke? Det har nämligen hänt något de senaste åren. Många bönder säger att de fått en ny självkänsla, och att »bonde« slutat vara ett skällsord.Mycket tyder på att det till stor del beror på ett visst tv-program.

– Vi såg styrkan i konceptet och det i sin tur har genererat ett jättelyft och en hype för bonden, säger Cathrine Wiernik som är exekutiv producent för TV4:s megasuccé »Bonde söker fru«, programmet som under två säsonger varje vecka följts av runt 1,5 miljoner tittare.

En av dem är Glenn Oredsson, som nästan ler lite förläget när han erkänner att han ser på »Bonde söker fru«. Inte så mycket för såpan i sig, som för att hålla koll på vilken bild av bondelivet konsumenterna får. Han säger att programmet kanske är lite töntigt, men att det bygger broar mellan stad och land. Charlotte fyller i och säger att deras barn plötsligt blivit jättestolta över att ha bönder till föräldrar.

– De tycker att det är coolt. Och ännu stoltare är de över att vi är ekologiska, för det är riktigt trendigt, skrattar hon.

TV4 är mer än nöjda med dokusåpan, som nu går in på tredje säsongen. Cathrine Wiernik förklarar framgången med att naturen och det vackra svenska sommarlandskapet finns i den svenska folksjälen, och att många fascineras av en inblick i en värld som de flesta aldrig ser. Och de tittarfrågor TV4 ställt på sin hemsida bekräftar bilden av att bönder är hippa. Eller vad sägs om att 75 procent av de 6 500 svarande tycker att det är charmigt att vara »bonnig«? Eller att 70 procent säger att de gärna skulle dejta en bonde? När tidningen Tara förra året listade Sveriges sexigaste yrken, kom bonde på trettonde plats, före yrken som regissör, marknadsförare och bilmekaniker.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Inte för alla lantbrukare åtminstone. För samtidigt som energi- och foderpriser rusat, har inkomsterna för kyckling- och svinuppfödare inte förbättras nämnvärt, och för några veckor sedan rapporterade lantbrukspressen att en grisbonde om dagen lägger av, eller byter inriktning och börjar odla vete eller något annat mera lönsamt.

LRF-basen Lars-Göran Pettersson säger att svinuppfödarna går igenom sin värsta kris hittills, det senaste året har åtta procent av grisbeståndet slagits ut. Även jordbruksministern börjar tala om grisböndernas problem, men med en liberal politikers hållning. Marknadskrafterna kommer med tiden att styra upp det hela. Färre grisar betyder mindre kött och det kommer enligt kapitalismens grundläggande lag om tillgång och efterfrågan att driva upp priset på fläsk. Då kan förhoppningsvis de svinuppfödare som blir kvar sälla sig till kåren av glada svenska bönder.

För inget tyder på att läget skulle försämras. Alla verkar vara överens om att matpriserna kommer att stiga ytterligare.

EU ser än en gång över jordbrukspolitiken. Just nu pågår den så kallade hälsokontrollen av 2003 års reformer, och redan nästa vecka kommer kommissionen med sitt förslag på ytterligare förbättringar av stöden. Dagen därpå drar TV4 i gång sitt castingprogram inför årets säsong av »Bonde söker fru«, och kanske kommer nästa års lantbrukarbarometer att visa ännu fler stolta bönder. Lars-Göran Pettersson är säker på sin sak, lantbrukarna går rakare i ryggen i dag.

– Vi är inte längre något som katten släpat in.

Lantbruket i siffror

fokus0821s24.jpg

fokus0821s242.jpg
fokus0821s253.jpg
fokus0821s254.jpg
fokus0821s256.jpg
fokus0821s30.jpg
fokus0821s303.jpg
fokus0821s31.jpg
fokus0821s31a.jpg
fokus0821s31c.jpg
fokus0821s32.jpg
fokus0821s32a.jpg
fokus0821s32c.jpg

Läs nästa artikel

One thought on “Det våras för bonden

  1. Daniel skriver:

    ”Höjda priser direkt i butik blir alltså i slutändan inte dyrare för konsumenten, eftersom man enbart betalar för maten en gång.”

    Ursäkta, men WTF? Det där stämmer ju enbart om det uteblivna jordbruksstödet går tillbaka till konsumenten antingen som sänkt moms eller som sänkt inkomstskatt plus höjd a-kassa, pension, sjukersättning, studiebidrag, barnbidrag och socialhjälp. Alla måste ju äta.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera