Bort med pigtjusaren Pär – in med provokatören

Text: Lisa Bergman

Alltså, nu är Nuder den ödmjuka, inkännande charmören överallt. Jag och alla andra tänker väl »hmm, är det sådan han är, det hade jag aldrig fattat«. Innan jag kommer ihåg att det var han ju faktiskt inte när han hade chansen.

Under mina år på Regeringskansliet levde han troget upp till sitt rykte som småpåve och svepte runt med viktig min och delade ut order från högsta ort. Bra så. Hans smartness lockade visst Kielos till partiet också – inte illa. Men på mig gjorde en uppvisning i KU djupt intryck. Det var inget märkvärdigt ärende – något om beslutsordningen på Finansdepartementet – men strålande underhållning var det. Likt en tjurig skolpojke klev Nuder in och satte sig motvilligt. Hela han utstrålade ett oförblommat ifrågasättande av hela proceduren. Han suckade djupt gång på gång, vred sig som en mask och behandlade varje fråga som fullständigt idiotisk, onödig och ovärdig hans tid och uppmärksamhet. KU:s ledamöter borde aldrig ha kallat dit honom – rena oförskämdheten. Det var hemskt kul.

[[Pär Nuder]] har varit för svensk politik vad Horace Engdal varit för svensk kultur. Deras franka arrogans och intellektuella överlägsenhet retar gallfeber på Jantesverige där man förfasar sig över hur de vägrar inrätta sig i de nya mys-farbror-spel-regler där man ska dansa i Bolibompa eller visa sin genomfolkliga skivsamling för att vinna folks hjärtan.

Nuders storhetstid i politiken är kanske slut. Det beklagar jag för socialdemokraterna och svensk politik blir ruskigt mycket tråkigare och mer likriktad utan honom. Suck. Mer Nuder åt folket.