Tror Sverige på Östros eller Borg

Text: Anders Jonsson

Foto: Scanpix

Det är buffé hos IF Metall på SKF i Göteborg. Socialdemokraterna ska strax dra i gång ett seminarium om alla varslade i industrin. Men först är det kycklingklubba med tillbehör, och en [[Göran Johansson]] som kommer inflåsande och slår sig ner mitt emot [[Mona Sahlin]]:

– Vad gör vi om Ford går i konkurs? Då måste staten ta över Volvo Personvagnar tillfälligt. I dag går det inte att snabbt hitta någon ny ägare.

Göteborgs starke man är som vanligt rättfram. Staten, kanske via AP-fonderna, måste agera. Sverige kan inte vara fina i kanten och hålla sig till formella regler när Frankrikes Sarkozy och Tysklands Merkel börjar med industristöd och tänker använda EU:s strukturfonder för att hålla sin bilindustri under armarna.

Dessutom, säger Göran Johansson, de banker som tar emot statligt stöd måste låta arbetslösa få anstånd med att betala räntor och amorteringar.

Det låter som om [[Sven-Erik Österberg]], riksdagsgruppledaren, håller med. Och Mona Sahlin säger att Johanssons tankar inte är »orimliga«, men att hon måste diskutera med den ekonomiske talespersonen [[Thomas Östros]] innan hon går vidare.

Det tillägget var nog klokt, åtminstone om man frågar Östros.

Världspolitiken är ställd på huvudet efter kapitalismens kris. USA skulle falla som en sten om Kinas kommunistiska parti drog tillbaka sin utlåning.

Men vad innebär lågkonjunkturen för den svenska ekonomiska politiken? Att staten ska ta över företag? Att förkastade idéer från vänster får en ny chans? Att regeringen förlorar ytterligare i förtroende?

Det är i hårda tider som regeringsdugligheten prövas och det är [[Anders Borg]] som ska visa att alliansen kan styra. Inte nog med att han leder moderaternas framtidsplanering. Nu ska han också lägga grunden för hela alliansens valplattform 2010. Parallellt med att bekämpa krisen.

– Det har varit lite hektiskt, säger han på telefon från köksbordet i skogarna utanför Katrineholm.

Han har bara hunnit varit med på älgjakten en enda dag. Alla som känner honom inser att då är det illa.

Förtroendet för Borg och moderaterna i ekonomiska frågor är historiskt sett högt, enligt opinionsmätningarna. Frågan är hur länge. Hittills har regeringen nöjt sig med den budget som utformades innan kraschen var ett faktum. Budgeten är ett »superpaket« heter det, men oppositionen talar om bristande anpassningsförmåga.

När arbetslösheten ökar kan den kritiken slå rot. Anders Borg lovar också ytterligare åtgärder om det behövs. Vad det betyder är fortfarande oklart.

Han står nu inför testet som ska visa om han är en bättre politiker än den analytiker på marknaden han var innan han återgick i politikens tjänst.

Som prognosmakare är Borg fortfarande skicklig. Det utbröt allmän förvåning när han i budgeten utgick från att räntan skulle gå ner kraftigt. Han anade uppenbarligen magnituden på krisen som väntade.

– Jag förstod att det stod illa till, även om jag i min vildaste fantasi inte kunde tro att amerikanerna skulle försätta världen i den här situationen genom att låta Lehman Brothers gå i konkurs.

Det vi nu ser är enligt Anders Borg slutet på 20-årig period där priset på risk blivit lägre och lägre. Vi går igenom den första riktigt globala krisen. Den amerikanska utlåningen blev den utlösande faktorn. Men att krisen även slog mot Europa beror på de uppblåsta balansräkningarna här. För politikerna handlar det därför om att bygga mer robusta regelverk för finanssektorn, resonerar han.

Professor [[Lars Calmfors]], ordförande i regeringens finanspolitiska råd, förutspår höjda kapitaltäckningskrav, alltså mer av egna pengar i kassan i stället för lånade. Han vill också se en översyn av hur risk ska värderas och hur ratingföretagen, som bedömer kreditvärdigheten, fungerar. Calmfors tror att sannolikheten för en europeisk finansinspektion nu har ökat.

Eftersom kapitalet rör sig fritt ska regelverket helst byggas på världsnivå, men mer realistiskt är att först få EU att enas. Inför det svenska ordförandeskapet nästa år pågår, enligt Anders Borg, en febril verksamhet för att skärpa tillsynsmöjligheterna och för att enas om en gemensam finansinspektion.

I Sverige ska den nya allmänna bankgarantin och stabilitetsfonden, som arbetats fram i all hast sedan euroländerna enats om motsvarande insatser, klara kommande kriser.

Avgifterna kommer att bli dyra och Handelsbanken, som historiskt sett klarat sig bäst genom alla finansiella kriser i modern tid, har flaggat för att de inte vill vara med.

Men så kommer det inte att bli, enligt Anders Borg:

– Jag är övertygad om att alla kommer att vara med på något sätt.

Däremot slår han igen dörren för Göteborgs Göran Johansson. Det är inte tal om att nationalisera Volvo Personvagnar, ens tillfälligt. Erfarenheterna av att staten blir ägare till industriföretag är för dåliga, enligt finansministern. Arbetsmarknadspolitik och hjälp att hitta nya privata ägare om det behövs, lyder i stället hans svar.

Han tänker hålla i pengarna nu, Anders Borg, men det finns ett exempel på att hans budget redan är överspelad och att hans prognosverksamhet inte alltid är så lysande. Det är beräkningen av de offentliga finanserna. Borg räknar med ett  överskott på en procent av BNP nästa år, alltså vad genomsnittet ska vara över en konjunkturcykel. Helt utan hänsyn till finanskrasch och lågkonjunktur.

Lars Calmfors säger redan nu att Borg kommer att få fel:

– En procents överskott nästa år kommer inte att hålla, bara det faktum att tillväxten blir lägre än beräknat gör att överskottet minskar.

Till det kan man lägga att kostnaderna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsåtgärder kommer att öka.

Skatteintäkterna kommer att bli mindre med sjunkande sysselsättning och uteblivna reavinster.

Finansministern låter som ett eko av Gunnar Sträng när han ska försvara sin märkliga bedömning.

– Vi måste vara försiktiga, skadar vi förtroendet för de offentliga finanserna så ökar bara det privata sparandet, konsumtionen sjunker och nedgången blir ännu djupare.

Högt offentligt sparande är alltså borgerlig politik under Anders Borg.

Det finns stora likheter mellan Anders Borg och hans utmanare, socialdemokraternas Thomas Östros. De båda tävlar – trots de dåliga tiderna – om att visa upp störst offentligt sparande. Östros är också lika övertygad som Borg om att finanskraschen måste leda till ett tydligare internationellt regelverk för finansbranschen. Men det är alltså inget som ett enskilt land kan åstadkomma på egen hand.

Och om möjligt slår han igen dörren ännu hårdare för Göran Johansson när han promenerar runt med sin telefon i Uppsala. Det var nog tur att Mona Sahlin inte lovade något innan hon talat med sin ekonomiske talesman. Annars hade sprickan blivit uppenbar.

Om Volvo Personvagnar skulle stå utan ägare är det, enligt Thomas Östros, uteslutet att staten skulle gå in, ens tillfälligtvis:

– Jag ser inte att riksdagen eller regeringen ska gå in i ett företags ägande av den arten.

Däremot måste Sverige hänga med om de stora EU-länderna börjar ge industristöd och utnyttjar strukturfonderna. Enligt Östros är det en väldigt farlig situation som ställer stora krav på regeringen.

I synen på skärpta regelverk och var gränsen går för statens åtaganden är det alltså svårt att se några grundläggande skillnader mellan regeringsalternativen. Men så har ju Östros och Borg också samma utbildning från Uppsala i botten. De har till och med pluggat ihop en tid.

Men Thomas Östros vore en dålig oppositionspolitiker om han inte kritiserade regeringens handlag. Att blåsa på med skattesänkningar under högkonjunktur efter valet så att Riksbanken fick höja räntan var fel. Och att nu tro att sänkta inkomstskatter ska hålla uppe sysselsättningen är en skrivbordsprodukt.

Det som krävs är arbetsmarknadsutbildning och stärkta trygghetsförsäkringar. Regeringen kommer att tvingas att ändra sig och börja vidta aktiva åtgärder senast till vårpropositionen nästa år, tror Östros.

Det kan också bli nödvändigt med riktade stimulansåtgärder till exempelvis bostadsbyggande som riskerar att stanna av helt och till delar av tjänstesektorn.

Lyckas socialdemokraterna att få regeringen att framstå som passiv är valsegern säkrad. Inget kan nog vara värre för en regering än att det verkar som den inte gör något i kristider. Då kommer förtroendesiffrorna för förmågan att hantera ekonomin snart vända neråt.

Borgerliga regeringar brukar ha otur med konjunkturen och få gå till val med stigande arbetslöshet. Historien upprepar sig.

Finanskraschen har helt förändrat den politiska spelplanen. Det som såg ut att bli en ganska behaglig resa med stigande sysselsättning och regeringsalternativ som funderade över vad överskotten skulle användas till framöver har förvandlats till akut krisbekämpning.

Inför nästa val blir det nu en kamp om vilket regeringsalternativ som är bäst på att hantera stigande arbetslöshet och vikande sysselsättning.

Anders Borg och Thomas Östros kommer i tillämpning av den keynesianism som de båda tror på att göra sitt bästa för att peka på skillnaderna. De borgerliga kommer i det längsta att försöka hålla sig till allmänna åtgärder, medan socialdemokraterna kommer att hävda att riktade insatser är mycket mer effektiva.

Mycket lite talar för att den borgerliga alliansen kan klara av att behålla regeringsmakten med de här förutsättningarna. Deras möjlighet ligger i att få väljarna att tro att [[Fredrik Reinfeldt]] och Anders Borg är mer tillförlitliga i orostider än Mona Sahlin och Thomas Östros.

Just därför är Östros så noga med att tala om vikten av ordning i de offentliga finanserna och Sahlin så noga med att kolla med sin ekonomiske talesman innan hon lovar något.

Anders Borg och Thomas Östros är lika övertygade om att svenskarnas minne är så pass långt att väljarna kommer ihåg tidigare kriser på 1970-, 1980- och 1990-talen. Därför kommer inget av regeringsalternativen att bara dra på med nya utgifter hur djup krisen än blir. För sin egen skull måste Mona Sahlin och Thomas Östros tvinga [[Lars Ohly]] och vänsterpartiet att acceptera ramverket för ekonomin. Annars får Ohly inte vara med.

Det beror på att valkampanjen de närmaste två åren blir en kamp om trovärdighet. Vem är bäst lämpad att stå vid rodret när det blåser riktigt hårt?

Skulle Fredrik Reinfeldt rida ut stormen och stå kvar efter valet har den socialdemokratiska hegemonin slutgiltigt brutits. Vinner Mona Sahlin blev det bara ännu ett tillfälligt borgerligt inhopp.

Kraschen gör onekligen att Sahlins chanser ökat, samtidigt som Reinfeldt fått chansen att visa egenskaper som kan rädda honom.

Reinfeldts jägare mot Sahlins fiskare

Anders Borg är en avhoppad libertarian som blivit nymoderat feminist och hela regeringens övervakare.
Han växte upp i Norrköping, hoppade av gymnasiet och läste på komvux. I Uppsala var han tung medlem av Fria moderata studentförbundet. I början av 1990-talet skrev han ledare i Svenska Dagbladet och tal åt Carl Bildt. Han drev en skarpt nyliberal linje.
Bankkarriären lyfte honom från Alfred Berg 1995, via ABN Amro och SEB till Riksbanken 2001. Bo Lundgren lockade honom tillbaka till politiken 2002.

Borg är de nya moderaternas arkitekt. Han står bakom a-kassepolitiken och idén att strypa försvarets budget. Han brukar kritiseras för att vara teknokratisk, men Reinfeldt gillar Borgs flitiga pm-skrivande och har gett honom makt över alliansens utveckling.
Borg är motorcykelvän. Han bor på landet i Sörmland, älskar pyrsjakt och gymtränar flitigt på grund av ryggbesvär.


Thomas Östros
är en bergsprängarson, ekonomlicentiat och gråpolitiker.

Han föddes i Malmberget som Thomas Waaranperä. I Uppsala studerade han på förvaltningslinjen, forskade i ekonomi och snackade i s-studentföreningen Laboremus. 1994 blev han riksdagsledamot.

Östros har haft klippkort på statsrådsposter. 1996–1998: skatteminister; 1998–2004: utbildningsminister; 2004–2006: näringsminister.
Östros vidgade rekryteringen till högskolorna, men öppnade för kritik om sjunkande kvalitet. Hans företagarpolitik underkändes av väljarna 2006.

Inför valet 2010 är Östros, som ekonomisk-politisk talesman, Mona Sahlins tyngsta förtroendevalda partner.
Östros är hockeyfanatiker. Han gillar calvados och att fiska i Tornedalen. Han har sjungit »In the Ghetto« med DN:s förra chefredaktör Jan Wifstrand på ett omtalat frukostmöte med näringslivet.

Kapitalismens historia

Mitten av 1800-talet Idéer om den rena liberalismen utvecklas, en total frihet från restriktioner och tullar ska skapa bästa tillvaro för arbetare och fred mellan länder. Samtidigt skriver Karl Marx att kapitalismen leder till klassmotsättningar.

1917 Ryska revolutionen blir ett första försök att störta kapitalismen. Med Sovjetunionen växer ett tydligt alternativ fram.

1929 Finanskrasch med depression och massarbetslöshet som följd. USA banar väg för en socialpolitik med en stark stat. I Sverige växer socialdemokraterna och blir snart det statsbärande partiet.

1945 Bretton Woods-avtalet sluts i USA. Internationella Valutafonden grundas för att stabilisera växelkurser och underlätta återuppbyggnaden efter andra världskriget. Tanken på en statligt reglerad kapitalism som den rätta vägen växer fram och håller i sig ända fram till 1970-talet.

1940-talet till 1960-talet Blomstrande industri med stigande löner, fasta anställningar och full sysselsättning. I Sverige stiger välståndet, landet har skonats från andra världskriget. Löpande bandet gör massproduktion möjlig.

Början av 1970-talet Bretton Woods-systemet faller samman, bland annat på grund av USA:s budgetunderskott efter Vietnamkriget. Oljepriset chockhöjs. Detta leder till strukturkris i Sverige. Varvs- och stålindustrin har stora problem och arbetslösheten ökar.

1980-talet Datorernas, den nya kommunikationsteknologins och bioteknikens intåg börjar. Servicesektorn växer. Regleringar kring valuta och krediter börjar mjukas upp på många håll. I Sverige sker flera stora avregleringar snabbt.

1990-talet Socialismen överges i Östeuropa och kapitalismen utvecklas i Kina. Outsourcing gör entré på bred front. Varor och kapital kan lättare röra sig mellan olika marknader och länder. Projektanställningar blir vanligare. Svensk ekonomi kraschar och landet går med i EU.

2000-talet Ihållande högkonjunktur skapar en föreställning om ett samhälle utan lågkonjunkturer. Idén får hjälp i Sverige av att landet ganska skonsamt överlever it-kraschen i decenniets början. Huspriserna stiger både i USA och Sverige. På hösten 2008 börjar de amerikanska bolåneinstituten och bankerna att falla, och hela världen dras in i finanskris och lågkonjunktur.

Källa: Nationalencyklopedien, Wikipedia och professor Mats Morell, Uppsala universitet.