Femtioåriga kriget

På en lerig bakgata i Goma bor Pascal, en gränsvakt som de senaste tjugo åren arbetat i den lilla gränsstation som separerar Rwanda från Kongo. Han är sextio år gammal – en respektingivande ålder i detta land där den förväntade livslängden är 42 år – och har bott i staden hela sitt liv.

Han har sett många krig. De flesta av krigsherrarna har vid något tillfälle passerat Goma, hans födelsestad i provinsen Nord-Kivu, som är den viktigaste staden i östra Kongo, tillika den rikaste delen av landet. Regionen dignar av naturresurser och är lika slående vacker som drabbad av konflikter och misär.

Pascal tjänar 20 dollar i månaden på sitt arbete. Han tillhör inte de fattigaste i Goma, utan har ett hus och kan köpa vissa basvaror till sin familj. Hans hem är ett halvöppet skjul med två rum, jordgolv och en kombination av plåtremsor och plankor som tak. Utanför hänger en gryta med kokande grönsaker över en öppen eld. I och utanför huset bor hans fru, hennes två systrar, tre av hans egna barn och nio barnbarn.

I ett hörn i det största av rummen, på en tunn madrass, ligger hans farbror döende i aids. Den gamla mannen ber om ursäkt för att han inte orkar resa sig och hälsa. Misären är total, men de verkar alla stolta över sitt hus.

Pascal var tolv år gammal när Kongo blev självständigt från Belgien. Under Mobutus långvariga regim arbetade han som lastbilschaufför, men sedan diktatorns fall har han arbetat för det kongolesiska tullverket.

Han har upplevt 32 års diktatur, två krig varav det senaste brukar omnämnas Afrikas världskrig, ett vulkanutbrott som 2001 dränkte staden i lava och förstörde hälften av alla hus, och nu senast upptrappningen av det som brukar kallas Kivukonflikten.

– Det har aldrig varit värre och livet har aldrig varit svårare. Under Mobutu hade vi i alla fall säkerhet och kunde överleva. Senare, under krigen, sköts det då och då här i staden, men det brukade gå över på några dagar och det var bara att hålla sig inomhus tills det slutade. Vi hade inte alla dessa flyktingar överallt, inte dessa våldtäkter, inte detta lidande, denna hunger.

Epoken Mobutu

Kongo har aldrig varit ett fredligt land. Landets historia är färgad av blod och våld – från tiden då landet var belgiske kung Leopold II:s personliga bakgård, genom kolonialtiden under Belgien vidare till den kaotiska självständighetsprocess som slutade med att Mobutu Seso Seko tog makten.

Västvärlden gav i många år ekonomiskt och politiskt stöd till Mobutu, som sågs som en allierad mot Sovjetnära rörelser i Angola och Zimbabwe. Han var inledningsvis en populär ledare, men kom senare att utgöra sinnebilden av en korrupt diktator som berikade sig själv på sitt folks bekostnad.

Mobutus ekonomiska politik drev landet i sank genom omfattande nationaliseringar. Hans försök att skapa enighet bland folkgrupperna tog sig uttryck i att exempelvis alla kongoleser tvingades byta sina västerländska namn mot afrikanska. Även västerländska kläder förbjöds.

Med det kalla krigets slut försvann också västvärldens stöd till Mobutu, i början av nittiotalet infördes flerpartisystem, och han förlorade alltmer inflytande.

Folkmordet i Rwanda

Samtidigt som Mobutu förlorade makt härjade en konflikt i grannlandet Rwanda mellan den extremistiska huturegeringen och en tutsidominerad befrielserörelse (RPF), bestående av rwandiska flyktingar från grannländerna som flytt tidigare massakrer av tutsier. Konflikten kulminerade i folkmordet 1994, där upp emot en miljon människor, framför allt tutsier, dödades. Till slut lyckades den tutsidominerade rörelsen RPF ta makten i landet och stoppa folkmordet.

En stor del av de ansvariga för folkmordspolitiken flydde in i de östra delarna av grannlandet Kongo. Omvärlden, som först efteråt insett vad som hade hänt i Rwanda, skeppade in mängder av hjälp till de miljontals flyktingar som föstes ihop i UNHCR:s flyktingläger nära den rwandiska gränsen. Armén och hutumilisen militariserade samtidigt flyktinglägren, de blev baser för attacker mot kongolesiska tutsier och räder över gränsen till Rwanda.

Situationen blev till slut ohållbar. Flera hjälporganisationer drog sig ur hjälpinsatsen i flyktinglägren därför att de upplevde att det internationella samfundet i praktiken gav skydd till dem som var ansvariga för folkmordet. FN begärde trupper för att försöka skilja ut milisen från lägren, men fick inget gensvar bland medlemsländerna.

Första Kongokriget

Under tiden efter folkmordet började Uganda och Rwanda att beväpna folkgruppen banyamulenge, kongolesiska tutsier, i östra Kongo. Den 7 oktober 1996 gick startskottet för det som senare kommit att kallas det första Kongokriget, då guvernören i Syd-Kivu beordrade alla banyamulenge att omedelbart lämna landet. De kongolesiska tutsierna banyamulenge sägs ha levt i östra Kongo i 200 år, men har sitt ursprung i Rwanda och talar samma språk som rwandierna.

Då som nu ses de av många kongoleser som utlänningar eller rwandier, och har under perioder utsatts för förföljelse och rasism. Mobutu hade välkomnat hutumilisen till Kongo och även hjälpt dem att beväpna sig för att attackera tutsier i regionen. Den välutrustade och utbildade kongolesiska tutsimilisen revolterade därför mot guvernörens order att lämna landet.

Milisgruppen var en koalition av fyra grupper som alla var motståndare till Mobutu.

En av ledarna var Laurent-Désiré Kabila, han blev nu koalitionens talesman och det kongolesiska ansiktet för vad som i själva verket var en rwandisk och ugandisk invasion av Kongo. Han tvingade, uppbackad av rwandiska, ugandiska, angolanska och burundiska trupper, i mitten på maj 1997 Mobutu i exil. Rwanda och Uganda, två länder stora som ett par kongolesiska provinser, trodde sig nu ha lyckats tillsätta en lydig president som ändå skulle vara tillräckligt stark för att kunna säkra gränserna mot deras respektive länder och lösa frågan med den hutumilis som fortfarande hotade regionens stabilitet.

Efter maktövertagandet tillsatte Kabila en del rwandier och ugandier på viktiga poster. Men det inrikespolitiska trycket och skepsisen mot den utländska närvaron gjorde att Kabila i juli 1998 tvingades avsätta sin rwandiska överbefälhavare och deportera de rwandiska och ugandiska styrkorna från landet. Det blev starten på nästa krig.

Andra Kongokriget

Med hjälp av Rwanda skapade de kongolesiska tutsierna en ny rebellgrupp – RCD – med syfte att störta den president man just tillsatt.

RCD-styrkorna stoppades i sista stund av angolanska och zimbabwiska styrkor, lojala med Kabila. Zimbabwe ställde upp med trupp i utbyte mot omfattande rättigheter till kongolesiska gruvkontrakt till företag drivna av Robert Mugabes släktingar.

Kabila, som var hårt pressad i kriget med Rwanda och Uganda som nya fiender, och i starkt behov av fler allierade, började nu stötta den hutumilis han tidigare bekämpat. Detta blir starten på en period där Kongo i stort sett är uppdelat i tre bitar: Regeringstrogna styrkor i väster, ugandiskstödda MLC i norr och RCD med rwandisk backning i de östliga Kivuprovinserna.

Försöket att störta Kabila övergick i en plundring av kongolesiska naturresurser. Exporten av guld och mineraler från Rwanda och Uganda ökade kraftigt under denna period. I Kigali, Rwandas huvudstad, kom senare ett helt kvarter lyxvillor att få smeknamnet Coltan City, efter det mineral som bryts i Kongo och används för att producera modern elektronik.

2001 blev Laurent Kabila mördad av sin livvakt och efterträddes av sin då 29-årige son, Joseph. Hoppet väcktes om att ett ledarbyte skulle skapa öppningar för fred. 2002 drog sig de utländska trupperna tillbaka och en interrimsregering under Joseph Kabila bildades. Detta blev det officiella slutet på det andra Kongokriget, men oroligheterna fortsatte i de östra delarna av landet.

Kivukonflikten

Aktörerna i den nuvarande konflikten kom in på scenen 2004. Då ledde Laurent Nkunda, som då var general i den nationella kongolesiska armén, ett uppror mot president Joseph Kabila.

Nkundas uttalade mål var att skydda sitt folk, de kongolesiska tutsierna, eftersom han ansåg, och anser, att den kongolesiska regeringen inte gjort tillräckligt för att skydda dem från förföljelse. Dessa stridigheter har sedan sporadiskt blossat upp och det är detta som världens tv-tittare har sett de senaste månaderna.

Läget har dock förändrats snabbt. I februari i år var situationen hoppfull. Gränsvakten Pascal var på strålande humör och visade marknaden där kommersen var i full gång. Man kunde röra sig ganska säkert på gatorna.

–Det kommer bli bra nu, när alla diplomater är här och FN ordnat de här avtalen. Det här kommer bli ett bra ställe att bo på. Jag tror det kommer ordna sig nu, sade han.

Då hade två fredsavtal undertecknats. Nairobiavtalet ålade den kongolesiska regeringen att avväpna de för folkmordet skyldiga rebellerna och skicka tillbaka dem till Rwanda. Rwanda i sin tur ålades att bidra konstruktivt i den processen.

Gomaavtalet tecknades i februari i år av kongolesiska parter. Det fokuserade på alla de mindre väpnade grupperna, inklusive Nkundas rörelse CNDP. I överenskommelsen ingick en vapenvila, tillbakadragandet av trupper och upprättandet av en buffertzon att övervakas av FN. Fredsprocessen bröt dock snabbt ihop.

Under sommaren beväpnade sig båda sidor igen, och nya strider bröt ut i slutet av augusti. Den kongolesiska regeringsarmén attackerade då Nkunda/CNDP, som i gengäld startade en omfattande motoffensiv. Nkundas styrkor demonstrerade återigen sin militära överlägsenhet – den kongolesiska armén övergav positioner utan att meddela FN, kastade sina vapen och sprang – men passade ofta på att plundra och våldta sin egen befolkning i flykten.

Offensiven stannade, efter internationellt tryck, strax utanför Goma. Förnedringen av den kongolesiska armén, och FN, var total. Sedan dess har den utsträckta, svartleriga och fattiga staden Goma inte bara huserat hundratusentals flyktingar utan också varit fylld till brädden med journalister. De få hotell som anses tillräckligt säkra för västerlänningar är fullbokade. Hotellen är små, dyra, alternativa universum mitt i en krigszon. Man bor bra vid den kristallklara Kivusjön med böljande, gröna berg åt alla håll.

Härifrån strömmar bilderna från journalisternas bärbara datorer: barn som bär ammunition åt soldater, män som berättar om hur de sett sina fruar och döttrar våldtas. Någon journalist berättar om hur rebellerna använt fallna regeringssoldaters kroppar som vägspärrar.

Samtidigt har den ugandiska Herrens Befrielsearmé (LRA), ökänd för sina grymma övergrepp på civilbefolkning och omfattande användning av barnsoldater i Uganda, skiftat sin bas till Kongo. Tusentals kongoleser flyr nu från norra Kongo till den relativa tryggheten i Sudan. Hundratals kongolesiska barn har kidnappats för att utbildas till soldater.

I Ituriprovinsen, där franska och svenska specialstyrkor för drygt fem år sedan sattes in för att stoppa massiva etniska rensningar, har avsomnade rebellrörelser återuppstått. Och FN-trupperna i Kongo – lika många som i Kosovo men inte hälften så välutrustade – har inte resurser att vara överallt utan får prioritera.

På andra sidan den kongolesiska gränsen till Rwanda står den rwandiska regeringsarmén med hög beredskap, av rädsla för folkmordsmilisen FDLR. Enligt källor i Rwanda har det intensifierade samarbetet mellan den kongolesiska armén och FDLR, gjort FDLR mer militärt välutrustade än på länge.

Rwanda anklagas också för att stödja Nkunda – Nkunda driver ju den kamp mot FDLR som Rwanda så gärna vill se. Den rwandiska regeringen nekar till detta, men säger att de inte kan hindra före detta rwandiska soldater från att gå över gränsen till Kongo och ta värvning.

FN:s problem

De flesta bedömare är ense om man inte kan förklara konflikten i Kongo endast utifrån etnicitet, ekonomiska tillgångar eller politisk makt. Det är en kombination av alla tre och ett komplicerat lapptäcke av personliga relationer mellan de stridande parterna som driver konflikten. Olika aktörer betraktar konflikten på olika sätt.

Pascals sätt att se på konflikten delas av många kongoleser.

–Det är rwandierna som gör det här. Det är precis samma personer som invaderade förra och förrförra gången som är här nu! Nkunda slogs ju med Kagame! Tutsierna bara förklär sig i olika grupper… De vill ha makten här och stjäla våra rikedomar!

En indisk militärobservatör inom Monuc, FN-styrkan, har en mer cynisk bild.

–Det handlar inte så mycket om tydliga rationella mål … det är mer som ett urverk. Ingen vet riktigt hur det sitter ihop, men om man rubbar några delar så sätter konflikterna i gång. Det måste vara krig här, för landet är byggt på det sättet, säger han.

Personalen i FN-styrkan har också blivit cynisk av alla besvikelser. Ingen stannar länge innan de roterar vidare till nästa tjänst. Med ett svårbegripligt mandat, otillräcklig utrustning och skandaler där enskilda FN-soldater utnyttjat flyktingar och barn sexuellt och smugglat vapen, är deras uppdrag näst intill omöjligt. De är ogillade av alla parter: regeringen, rebellgrupperna, civilbefolkningen och Rwanda. De utsätts ofta för stenkastning från den befolkning de är satta att skydda.

Men just nu är det vapenvila. Nkunda börjar alltmer politisera sin militära rörelse och håller kampanjmöten i sin nya huvudstad, Rutshuru. Hans parti kräver direkta förhandlingar med Kabila, stopp på våldet mot tutsierna i Kongo och att Kabilas stora gruvkontrakt med Kina ska ses över.

FN:s sändebud, nigerianen Obasanjo, syns i sin lilaglänsande klädnad på tv. Han skakar hand med Laurent Nkunda, rebellernas ledare, och inspekterar rebelltrupperna. Någon vecka tidigare har kongolesiska regeringssoldater våldtagit och plundrat de medborgare de egentligen ska skydda. Detta spelade Nkunda i händerna. Trots sina egna omfattande övergrepp på civilbefolkningen har Nkunda börjat marknadsföra sig som den som kan leverera säkerhet och stabilitet till regionen.

I New York har FN:s säkerhetsråd nu beslutat att förstärka FN-operationen i Kongo, som är lika stort som Västeuropa, med ytterligare 3 000 man. Världens största fredsoperation ska bli ännu större, men det är oklart vilka som ska stå för säkerheten.

Få västländer vill skicka sina soldater till Kongo. I stället har uppdraget lämnats till fattigare länder vars trupper i många fall saknar rätt utbildnings- och materielnivå. Sveriges bidrag med trupp till Monuc 2003 då två flygbaskompanier sattes in för att ansvara för flygplatsen i Kisangani är ett av få undantag.

Pascal tänker så som man måste för att orka gå vidare.

–Det kommer bli bra nu tror jag. Nu är det vapenvila och alla västerlänningar engagerar sig för att vi ska få det bättre. Jag tror det kommer ordna sig nu, säger han, och går in i sitt hus.