Ut med småpartierna

Att slå på den som redan ligger är enligt svensk självbildsmytologi strängeligen förbjudet. Det måste vara därför det är så roligt. Ibland är det dessutom nödvändigt.

Ta bara våra småpartier. I skydd av sin förmenta obetydlighet får de ägna sig åt lite vad de vill utan att någon hindrar dem. De är politikens sälungar; ingen vill vara den som höjer klubban. Men nu är det dags. Fram med klubban, säger jag, och i med lite spik också.

Det får nämligen räcka med idiot­utspel från rabiata ytterlighetsgrupper. Särskilt kristdemokraterna, Sveriges motsvarighet till Shas-partiet i Israel, har under de gångna veckorna slagit rekord i politiskt nonsens. Först har de gjort sig till åtlöje i frågan om samkönade äktenskap på ett sätt som till och med homofoberna själva måste finna förvirrande. Handlar det ens längre om att jävlas med flatorna och bögarna, eller mest om att hålla landets värsta tänkbara demensuppbåd av präster och pastorer om ryggen? Vad är meningen? Förmodligen, med geriatrikkonservativ terminologi, att sända en signal.

Apropå signaler vill kristdemokraterna nu också att skolungdomen ska få sitt »ideella engagemang« inskrivet i betygen. Som om kvaliteten på våra folkvalda inte redan var eländig nog ska de nu hjälpa sina framtida efterträdare med ett system som för tankarna till det absolut värsta i amerikansk meriteringstradition. Elever som är lite allmänt dumma i huvudet men som ändå vill ta sig någonstans – till riksdagen, säg – ska få sig lite erkänsla till livs för alla möten de går på. Hur många bibelkvällar i veckan? Hur många bingolotter sålda? Hur många pridefestivaler brandbombade? Duktig pojke. Här får du lite alkoholfritt nattvardsvin. Ta en oblat till. Välkommen till riksdagen.

I samma veva går vänsterpartiet ut och förespråkar saftiga skattehöjningar för alla som tjänar över 17 000 i månaden. Detta behövs, menar man, för att »finansiera välfärdssatsningarna«. Och det kan man ju gott tänka sig, när man skattevägen har förvandlat hela den lägre medelklassen till underklass mitt under rasande finanskris och lågkonjunktur. Välkommen till soppkön. Ta ett partiprogram till. Och vill du ha lite arbetsmarknadsutbildning har vi många fina kurser du kan gå: »Att vara så otroligt jävla dum att man inte ens fattar grundläggande Keynes-teori«, till exempel.

Man kunde tycka att dessa båda partier inte utgör något allvarligt samhällsproblem. 90 procent av befolkningen skiter i dem, och de får aldrig igenom någonting. Eller? Det får de för det första visst. Så länge de får fortsätta att parasitera på blockpolitikens låsningar kan ingen bilda regering utan dem, och det har sitt pris. För det andra kostar deras verksamhet skattebetalarna reda pengar. Varje gång en vansinnesmotion väcks i riksdagen kostar det Gud vet hur mycket att behandla den. Och partistödet ska vi inte ens prata om.

Lösningen? Tio­procentsspärr till riksdagen. Man måste ta i ordentligt: israelerna har höjt från 2 till 2,5. Det gav inte mycket. Nej, tio procent låter bra. Då får man rejäla partisammanslagningar, och så kan de riktigt jävelkorkade förslagen avhandlas och nedröstas redan på stämmorna, förhoppningsvis på bekostnad av partimedlemmarna själva. Tänk bara att få slå upp tidningen om morgnarna och slippa läsa om alla sinnesslöa utspel. Vilken folkhälso­reform.

För övrigt vill jag att Riksrevisionen gör en utredning av vad de tio dummaste småpartiförslagen genom tiderna har kostat staten att försvara sig emot. Nomineringar mottages!