Tjeckiens svårtämjda president

Text: Yves Cornu

Foto: Scanpix

Den stjärnprydda EU-flaggan fladdrar sedan den 1 januari bredvid den tjeckiska fanan vid alla officiella byggnader i Prag. Med ett undantag: det praktfulla presidentpalatset i barockstil. Ett av många tecken på att president Václav Klaus inte hyser några varma känslor för EU.

Trots att Tjeckien precis inlett sin första period som EU-ordförande så visar den 67-årige presidenten tydligt sin inställning. Han har inte veknat med åren. Tjeckerna är vana, Klaus har spelat i den högsta politiska divisionen sedan sammetsrevolutionen 1989.

Presidenten har egentligen blott en ceremoniell funktion i Tjeckien. Men redan Václav Havel tvekade inte att kliva utanför sina egentliga befogenheter, enligt Petr Drulak, chef för Institutet för internationella relationer i Prag.

– Václav Klaus är ännu mer obekymrad. Han är väl medveten om att han efter fjolårets omval måste lämna presidentposten 2013.

Följaktligen dundrar Václav Klaus på likt en ångvält. Han tycks få en kick av att ständigt vara motvalls. Den globala uppvärmningen viftar han bort som  ett påfund av Västmakterna. Räddningspaketen i finanskrisens spår avfärdar han som ett hot mot den fria marknaden. Han benämner sig själv »eurorealist« och har jämfört EU med det forna Sovjetunionen. När irländarna röstade nej till Lissabonfördraget så jublade han, och kallade det »en frihetens och förnuftets seger över den europeiska byråkratin«.

Inte undra på att Václav Klaus är ett rött skynke för Brysselbyråkrater och EU-vänner.

Hans EU-motvilja försvårar också livet för landets premiärminister, Mirek Topolanek.

– Det kan påverka omvärldens syn på Tjeckien. Samtidigt är det den tjeckiska regeringen som ska leda ordförandeskapet i EU – inte statschefen, kommenterar Michaela Jelinkova, talesperson för vice premiärministern, tillika EU-ministern Alexander Vondra.

Trots sitt heta temperament har Václav Klaus en imponerande politisk meritlista. När kommunistregimen föll 1989, strax efter Berlinmuren, var det naturligt att marknadsliberalen vid landets centralbank, som arbetat i Italien och USA, skulle bli Tjeckiens finansminister.

– Det är utan tvekan en politiker som sticker ut från massan och som inte är känslig för vad folkopinionen tycker, säger Václav Lebeda, vid den pro-europeiska tjeckiska tankesmedjan European Values.

Václav Klaus har också hunnit med att starta ett eget parti, ODS, och varit premiärminister, innan han valdes till president 2003.
Ingen, eller inget, har kunnat hejda hans ambitioner. Inte ens envisa korruptionsanklagelser.

– Han är så aggressiv i sitt sätt att alla runt omkring honom är livrädda, berättar en högt uppsatt tjeckisk tjänsteman.

Och Tjeckiens mest kände Václav, med efternamnet Havel, berättar i sina memoarer om hur det var att som president ha Klaus till premiärminister: »Våra traditionella onsdagsmöten var min största mardröm. Efter 15–20 minuters artig konversation så satte han i gång att klaga på mitt uppförande. Det var helt ogrundade anklagelser som hade till enda syfte att få mig på defensiven (…) Jag uppfattade honom aldrig som beräknande. Det var snarare så att förnedring var det enda förhållningssätt han kände till.«

Klaus EU-vänlige partikamrat, premiärminister Mirek Topolanek, är inte ensam om att oroa sig för att Tjeckiens ordförandeskap ska skadas av presidentens agerande. Även den redan hårt prövade regeringskoalitionen riskerar att ta stryk.

Det största orosmolnet av alla är dock tanken på att Václav Klaus skulle vägra signera Lissabonavtalet, som det tjeckiska parlamentet efter många turer ska ratifiera den 3 februari. Bryssel bävar.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter