Det svenska valet kan avgöras i Hormuzsundet
Sverige är nästan helt oberoende av olja från Persiska viken. Ändå kan ett sund i Iran avgöra hur dyrt det blir att flyga, köra och handla.
Bara en minimal del av den energi Sverige förbrukar fraktas genom Hormuzsundet. Ändå får kriget i Iran stora konsekvenser för oss. I värsta fall bromsas den konjunkturuppgång som ekonomerna har räknat med – och Tidöregeringen hoppas på – ska komma i år.
Skälet är förstås att energimarknaden är global och att världsmarknadspriset på olja bestäms i finanscentra som New York och London. Nordsjöolja, så kallad Brent, har exempelvis på två månader stigit med över 50 procent till uppemot 110 dollar per fat beroende på den bristsituation som stängningen av Hormuz har skapat.
Dessutom finns det tre strategiskt viktiga produkter där en betydande del av Sveriges och Europas import passerar Hormuz. Runt 40 procent av all världens flygbränsle framställs exempelvis i Persiska viken och Europas flygbolag hämtar normalt en minst lika stor andel av sin flygfotogen därifrån. Därutöver är de befintliga lagren låga. International Energy Agency bedömde förra veckan att reserverna bara räcker i ytterligare sex veckor.
Priset på jetbränsle har mer än fördubblats sedan kriget startade och är nu uppe i nästan 1500 dollar per ton. Följden är en våg av inställda flygningar; SAS annonserade tidigt 1000 inställda avgångar i Norge och förra veckan aviserade tyska Lufthansa man skrinlägger 20 000 avgångar i sommar.
Även importen av diesel har blivit mer exponerad mot sundet. Tidigare svarade Ryssland för en fjärdedel av EU:s behov, men efter landets krig i Ukraina eskalerade 2022 har andelen fallit till marginella nivåer. Den ryska dieseln har ersatts av import från USA och Mellanöstern, och enligt EU-kommissionen kommer i dag uppemot 20 procent av EU-ländernas dieselförsörjning från länderna runt Persiska viken.
EU:s oljetillförsel i riskzonen
Den tredje viktiga insatsvaran som har fastnat i Hormuzsundets flaskhals är urea, kväve som används för att framställa konstgödsel. Anläggningarna vid Persiska viken står för 25-30 procent av världsproduktionen och EU hämtar ungefär en lika stor andel av sitt behov därifrån.
EU:s beroende av importerad råolja är också stort. Inom unionen har endast Italien, Danmark och Rumänien någon oljeproduktion av betydelse för det egna behovet och mindre än 4 procent av EU:s efterfrågan täcks ”internt”. Visserligen finns de norska och brittiska oljefälten i Nordsjön på nära håll, men de förmår inte täcka upp för återstoden. Även importen av råolja från Ryssland var betydande före Ukrainakriget, men uppgår nu bara till några få procent av tidigare volymer.
Import från framför allt USA, men även Kazakstan, har kompenserat för detta. Visserligen har en mycket liten del av produktionskapaciteten för olja i länderna runt Persiska viken skadats, men det spelar mindre roll så länge endast ett fåtal fartyg kan passera Hormuz. Oljeproduktionen i regionen har mer än halverats till 11 miljoner fat om dagen och enligt bedömare som Financial Times har talat med kan det ta flera månader att komma tillbaka till full produktion, när ett fredsavtal väl är på plats.
Ökad risk för stigande inflation
Också för naturgas är importbehovet till EU mycket högt. Danmark är, efter att gasfältet Tyra återtagits i produktion, åter en nettoexportör av gas och täcker genom en pipeline till Sverige även Västsveriges behov. Ryssland täckte före invasionen uppemot hälften av EU:s importbehov och svarar fortfarande för runt 12 procent. Norge är i dag den största leverantören följt av USA och Storbritannien.
Före kriget i Iran skeppades runt en tiondel av EU:s gasimport från Qatar, men efter bombningen av landets stora gasanläggningar räcker det inte med att öppna sundet för att den exporten skall kunna återupptas i en handvändning. Sammantaget är dock den direkta påverkan på Europa genom stängningen av Hormuzsundet begränsad – om man bortser från flygbränsle och konstgödsel. Åtminstone om man jämför med Asien som hämtar en väsentligt större andel av sitt importbehov av olja och naturgas därifrån.
Men som nämndes inledningsvis kommer ingen undan priseffekterna av energikrisen. Och risken för stigande inflation globalt har ökat påtagligt de senaste månaderna. För Tidö-partierna, som hade bespetsat sig på en rejäl återhämtning av konjunkturen i år, kommer detta mycket olämpligt. I synnerhet med tanke på att det är mindre än ett halvår kvar till valet. Man behöver bara gå tillbaka till 2022 för att finna ett val där skenande el- och bensinpriser blev en stor – möjligen avgörande – fråga.
***
Läs även: Iran är försvagat – men inte brutet
