Redaktionsbloggen

Bloggare, journalister och maktens mekanismer

Det är något med debatten om DN:s granskning av FRA-bävningen som ligger och skaver även för mig. Jag ska försöka sätta ord på det.

Först och främst. Det är väldigt bra att det vid sidan av traditionella medier finns effektiva alternativa kanaler för debatt och ifrågasättande. FRA-frågan var död, men fick nytt liv på nätet. Traditionella medier ville inte skriva om Mark Foley, men när politiska bloggare tog upp frågan ledde det till hans avgång. Den som inte har access till traditionella mediekanaler har någon annan stans att gå. Det gör att den enskildes möjlighet att föra fram sin sak stärks, men också att homogeniteten i det som rapporteras i bästa fall kan brytas. (Läs den här artikeln och tänk på årets bloggbävningar.)

Men. De bloggare som driver opinion i politiska frågor måste börja vänja sig vid att bli granskade och ifrågasatta – precis som politiker, näringslivstoppar och journalister.

Tycka vad man vill om traditionella medier, och vilka ämnen de bevakar. De flesta seriösa journalister agerar utifrån principer om opartiskhet, källkritik och konsekvensneutralitet. Ofta misslyckas man, men principerna finns ändå där att mäta resultatet mot.

Bland bloggare som driver debatt och opinion finns inga sådana regelverk. Här förs åsikter föras fram utan att en redaktör ber att få dubbelkolla källan, siffran eller ifrågasätter om vinkeln är relevant. Detta är bloggarens privilegium, och det som gör att debatten blir spännande och spretig. Den som driver opinion genom sin blogg får kraft ur engagemanget, känslan. Det är något fint i det. Men resultatet är att det blir svårt för läsaren – eller nyhetsjournalisten - att värdera informationen, och syftet.

Några exempel: I Israel rekryterades under kriget i Gaza enligt Haaretz (via Newsweek) ”en armé av bloggare” för att i eget namn föra ut statens åsikter runt om i världen. I USA har utrikesdepartementet självklart en strategi för att sälja in sin världsbild till viktiga utrikesbloggare. I Iran startar Väktarrådet 10 000 religiösa bloggar med syfte att dränka oppositionens röst.

Jag jämför inte FRA-bävningen med Väktarrådets religionspoliser i Iran. Det jag menar är att den som vill spela en roll, måste finna sig i att bli granskad. Och för mig (liksom för Torbjörn) framstod DN-artikeln som ett rätt hyggligt försök att förstå mekanismerna bakom FRA-kampanjen.

Liksom traditionella medier har fått utveckla sina principer och arbetsmetoder för att behålla sin trovärdighet gentemot läsarna, krävs det liknande processer i detta demokratins senaste åsiktsforum. För vad som händer, i takt med att nätet blir en allt viktigare arena för opinionsbildning, är att de ekonomiska och politiska intressena att styra debatten blir allt starkare. Det är inte konstigt, det är så makt fungerar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera