Marx på Wall Street

Text: Johan Bahlenberg

Foto: Scanpix

När den franske presidenten Nicolas Sarkozy tillsammans med Tysklands förbundskansler Ange­la Merkel förklarat att Europa ska gå i bräschen för att skapa en mer »moralisk kapitalism« är det delvis för att lugna massorna.

Lite mer uppseendeväckande är att den tyske finansministern sagt att vissa delar av Karl Marx teorier nog inte var så dumma. Samtidigt som den ekonomiska krisen sägs ha mångfaldigat försäljningen av »Das Kapital« i Tyskland, om än till fortsatt ganska små upplagor.

Kontinentaleuropa har aldrig riktigt hjärtligt omfamnat kapitalismen på samma sätt som i de anglosaxiska länderna, så när finanskrisen hösten 2008 slog till med full kraft är det i USA och Storbritan­nien som klimatet verkligen håller på att ändras.

Storbritannien, som tidigare var ett föredöme med sin stora finanssektor, har nu statligt storägande i flera ledande banker. Tonläget blev riktigt uppskruvat när storbanken Royal Bank of Scotland, som räddats av brittiska staten, förklarade att de ska betala ut bonusar till sin personal för 2008, ett år då de gjort den största förlusten ett företag någonsin gjort i Storbritannien. Detta väckte ramaskri även bland konservativa politiker, och under Davos-mötet, som i år frossade i kris och självspäkelse, krävde till och med Tory-ledaren David Cameron en ny mer moralisk kapitalism. Inget Margaret Thatcher skulle ha gjort.

Den amerikanska finanssektorn, som för bara några år sedan drog in närmare hälften av de samlade företagsvinsterna i USA och där toppstudenterna från elit­skolorna flockades, dras nu med gigantiska förluster och många banker har fått stora statliga kapitalinjektioner för att hålla sig flytande. Allt fler röster höjs nu för att det är lika bra att tillfälligt nationalisera de mest problemtyngda amerikanska bankerna. Senast var det ytterligare 30 miljarder dollar till försäkringsjätten AIG, som under det fjärde kvartalet 2008 redovisade den största företagsförlusten i USA:s historia – svindlande 61,7 miljarder dollar.

Argumentet att bonusar krävs för att locka till sig de bästa talangerna klingar onekligen inte lika väl nu när konjunkturen faller fritt och förlusterna hopas. Vilka talanger? frågar sig allt fler. De som skapade problemen och tvingade staten att rekordsnabbt sy ihop ett räddningspaket på 700 miljarder dollar? Och en gammal sanning som att staten inte är en bra ägare till banker kan nu enkelt mötas med frågan: Sämre än vem då?

Medan vissa ser chansen att få till en rejäl reformering av det finansiella systemet hoppas andra att den ekonomiska krisen ska göra det politiskt möjligt att åter föra upp fördelningsfrågorna på agendan och skapa en ny kapitalism med mindre inkomstskillnader.

Lite av upp och nedvända världen är det när finansminister Anders Borg närmast uppma­nar till folkstorm mot bankerna som inte ska vara och »talla i godisskålen« när Riks­banken rekordsänker räntan. Borg förklarar att de bonusar som tidigare förekommit i finanssektorn är döda och inte kommer att återkomma.

Enigheten är stor om vad som nu kommer att ske. Reglerna för finanssektorn kommer att stramas åt, både självreglering och den statliga övervakningen, samtidigt som risktagandet minskar och ersättningssystemen till cheferna ses över. I själva verkat är vi mitt uppe i denna process. Men vad händer efter det, finns det fog för förhoppningarna om att finanskrisen ska bli startpunkten på en helt ny väg?

Ekonomhistorikerna är tveksamma. De har sett det förut. När bubblan spricker kommer självrannsakan, ropen på regleringar och minskat risktagande närmast som ett brev på posten. Men efter ett par år börjar minnet blekna, under ytan börjar nästa bubbla fyllas och så är vi där igen. Inte ens en välkänd kritiker av dagens ekonomiska ordning som Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, vågar riktigt tro på några bestående förändringar.

– Hoppet är ju det sista som lämnar människan och man hoppas ju alltid att de någon gång ska lära sig, men jag har själv varit med i diskussionerna under två tidigare finanskriser i
Sverige och jag är rädd för att det inte blir någon större förändring. Vi kommer in i någon slags andra andning när det går bra i några år och ekonomin är stabil. Då glömmer vi att det kan vara bra att kolla vad folk har för kreditvärdighet och om det verkligen ska gå att låna 100 procent till ett hus, säger han.
– Alla kriser leder till förändring av något slag, men de som tror på någon mer fundamental omvälvning tror jag kommer att bli besvikna, säger Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi vid Göteborgs universitet och före detta vänsterpartistisk riksdagsledamot och vice partiordförande.

Men kanske finns det trots allt någon för­ändring som kan bli bestående efter denna kris, och det tar oss tillbaka till kritiken mot de skenande vd-lönerna och bonusarna i finanssektorn.

– Är det någonstans man skulle kunna förvänta sig ett trendbrott som en effekt av finanskrisen är det att synen på bonusar till ledande befattningshavare har förändrats ganska kraftigt, även bland marknadsaktörerna själva och inom ekonomkåren, som har samlat på sig alltmer belägg för att rörliga ersättningssystem är väldigt problematiska i praktiken, säger Daniel Waldenström, docent i nationalekonomi, verksam vid Institutet för näringslivsforskning.

De gigantiska förlusterna för de internationella bankerna har satt fingret på bonussystemen. Med fokus på att belöna kortsiktiga resultatmål och därigenom premiera ett stort risktagande och sätta långsiktiga strategiska mål i skymundan, har bonussystemen varit med och skapat finanskrisen, menar allt fler ekonomer.

– Trendbrottet när det gäller bonussystem tror jag kan leda till att vi dessutom inte riktigt kommer att få samma nära koppling mellan höga inkomster och marknadens utveckling. Därför kanske vi inte kommer att ha samma ökande inkomstskillnader fram­över som vi har haft sedan början av 1980-talet, säger Daniel Waldenström.

Med färre rörliga ersättningar kommer inte direktörerna att kunna dra ifrån som de har gjort de senaste årtiondena. Kombinera det med att allehanda kapitaltillgångar rasat i värde under 2008 så ser de kortsiktiga prognoserna ganska goda ut för att toppinkomsterna kommer att krympa rätt drastiskt. Så förhoppningarna om att finanskrisen ska leda till en jämnare fördelning kanske delvis kan bli besannade, åtminstone på kort sikt.

Men Andreas Bergh, doktor i nationalekonomi och verksam vid forskningsinstitutet Ratio och Lunds universitet, påpekar att de underliggande faktorer som ligger bakom att toppinkomsterna dragit iväg fortfarande finns kvar.

– Löntagare i västvärlden får sin förhandlingsposition försvagad av globaliseringsprocessen och det har vi sett pågå i ökad utsträckning sedan runt 1980. Det här beror på tekniska förändringar som att kapitalet har globaliserats medan arbetskraften inte är lika lätt kan flytta. Dessa långsiktiga processer är helt oberoende av den finanskris vi har just nu, säger han.

Visst går det att politiskt försöka komma åt de rikastes inkomster, under efterkrigstiden minskade exempelvis inkomstspridningen successivt i flera årtionden, vilket enligt Daniel Waldenström delvis berodde på en starkt progressiv inkomstskatt. Någon bred politisk uppslutning för att höja skatten och gå tillbaka till de marginalskatterna finns dock inte i dag.
Och de justeringar som kan bli aktuella inom det nuvarande kapitalistiska systemet görs för att stärka det, inte för att välta det. Det är för att rädda kapitalismen som Storbritannien och USA stöder banker med miljarder och åter miljarder och som den svenska staten lanserat sitt paket för banksektorn.

– Det finns väl ingen kines som inte vill vara kapitalist, som Swedbanks tidigare chefekonom Hubert Fromlet uttrycker saken.