Otryggare kan ingen vara

Text: Anders Jonsson

Foto: Scanpix

Familjen som har hyggligt med pengar på banken.

Så ser trygghetsvisionen ut som ska vända usla opinionssiffror och rädda kristdemokraterna kvar i riksdagen.

Partiledaren [[Göran Hägglund]] ska personifiera budskapet. »Trygghet i det lilla är trygghet i det stora« är den paroll som vi kommer att få höra partiledaren och andra ledande kristdemokrater upprepa gång på gång – kanske till leda – fram till valet 2010.

En slogan som ligger farligt nära den »trygghet i förändring« som [[Fredrik Reinfeldt]] gjorde till sitt mantra när han valdes till moderatledare. Och vilket parti står inte för trygghet? Men trots likheterna har den kristdemokratiska ledningen bestämt sig.

»Trygghetsbudskapet ska genomsyra all kommunikation«, heter det i kommunikationsplanen. Temat har två delar som ska upprepas gång på gång: familjen och privatekonomin.

Samtidigt ska kd satsa på att komma ifrån stämpeln som »kärnfamiljsfundamentalister«. Med familj menar kd   enligt kommunikationsplanen: »Den öppna familjen från barn till äldre, liten eller stor familj.«

Göran Hägglund & co ska också försöka axla den förra folkpartistiska finansministern Anne Wibbles mantel. När hon i den förra djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet tyckte att en familj borde ha en årslön på banken hånades hon. Nu ska kd säga samma sak, även om målsättningen reducerats till en eller några sparade månadslöner.

Men kd:s problem är mer djupgående än så.

Efter fem år kan det faktum att Hägglund egentligen var medlemmarnas tredje alternativ när [[Alf Svensson]] skulle ersättas komma ikapp honom. Det sägs att både han och partisekreteraren Lennart Sjögren saknar karisma.

Men det pågår ännu inga allvarliga försök att få bort Hägglund. Kristdemokraterna har inte för vana att välja ny partiledare i första taget.

Göran Hägglund har heller ingen lätt uppgift när han ska balansera mellan ytterflankerna i sitt parti. Mönstret från vänstersekter går igen även inom borgerligheten. Ju mindre parti desto större åsiktsskillnader.

Å ena sidan finns socialliberalerna som vill att kd ska vara borgerlighetens mest radikala parti. Som folkpartiet under Bengt Westerberg, det riktigt inkännande medmänskliga partiet. På andra kanten finns de värdekonservativa som vill att kd ska ta det utrymme till höger som de nya moderaterna och ett mer liberalt centerparti lämnat.

Socialliberalen [[Nina Ekelund]] meddelade i veckan att hon hoppar av partistyrelsen. [[Desirée Pethrus Engström]], som avgår som ordförande för Kvinnoförbundet, är en annan desillusionerad socialliberal. Hon när en from förhoppning om att se det radikala parti hon gick med i återfödas.

– Då hade vi socialt patos, slogs för förvaltarskapstanken i miljöpolitiken, generöst bistånd och var emot kärnkraft, säger hon.
Désirée Pethrus Engström minns ett parti som inte tog ställning för höger eller vänster utan lät sakfrågorna styra. Där livskvalitet och en humanistisk människosyn fick avgöra. Hon tycker att Göran Hägglund måste våga gå mot mitten. Den lilla kärnan av kristna på en eller två procent kan inte få styra.

– Även frikyrkorna har förändrats. Det finns inte så många värdekonservativa längre. Det är egentligen otroligt att vi överlevt i det mest sekulariserade landet i världen.

Men den värdekonservativa [[Mikael Oskarsson]] är fortfarande förbittrad över att Göran Hägglund gjorde helt om och lät utländska kvinnor komma till Sverige för att göra aborter. Göran Hägglund anses samtidigt ha lagt sig platt när han släppte fram beslutet om könsneutrala äktenskap i riksdagen. Att inte Lennart Sacrédeus fick en plats på valsedeln till EU-parlamentet väcker också starka känslor.

– Mer än 40 procent av väljarna vill bevara äktenskapet. Vi måste satsa på familjen och fördubblat vårdnadsbidrag, säger Mikael Oskarsson.

Mellan ytterligheterna finns de som säger som partigängare brukar när det går dåligt: »Det är inget fel på politiken, det är bara marknadsföringen som gått galet.« Dit hör den lilla kärna som har styrt kd de senaste 20 åren.

Inger Davidsson är en av dem som talar om viktiga insatser för psykiatri och familjepolitik. Kd ska värna dem som inte kan föra sin egen talan. Etik och moral borde också ha en given plats när girigheten griper omkring sig med orimliga bonusar.

– Vi måste bli bättre på att gripa frågorna i flykten, tycker hon.

Den förre partiledaren Alf Svensson tar till tvättstugan som liknelse.

»I dag går politiken så fort. Besluten körs i torktumlaren och folk märker aldrig vad som gjorts. De borde hänga på klädstrecket ett tag i stället.«

Det är också precis vad partiledningen säger i sin kommunikationsplan. Att upprepning är framgångens moder.

Dilemmat är att för att växa måste partiet närma sig de andra borgerliga, och då försvinner en del av existensberättigandet. När så gott som alla partier trängs i mitten blir det en kamp mellan de två stora.

Hur tryggt det då är att satsa på ett allmänt trygghetsbegrepp kommer att visa sig på valdagen.