Sydafrikas nye starke man

Text: Torbjörn Selander

Foto: Manuel Balce Ceneta/Scanpix (stora bilden), Simphiwe Nkwali, Torbjörn Selander (de tre stora), Scanpix, Scanpix

Jacob Zuma är för dagen klädd i en svart utanpåskjorta med en gul broderad Afrikakontinent på. Han är på valturné i Kapstadens kåkstäder, i dag börjar han med ett möte bara för kvinnor, i Gugulethu. Och han prisar dem.

– Kvinnor är viktiga för alla länder, där inga »Mama« finns går det fel. Det är männen som kämpar på slagfälten, men kvinnorna som tar hand om de stupade. Ingen man kan vara ledare utan en kvinna. Och om det inte finns hus, vatten och elektricitet så är det kvinnorna som drabbas först, säger Jacob Zuma.

Han har överlevt mot alla odds. 2005 bad Jacob Zuma att få lämna sina uppdrag inom ANC, men övertalades av några trogna kamrater att vara kvar. Många bedömare ansåg att han var politiskt förbrukad efter korruptionsanklagelser och våldtäktsmål. Men de hade fel. Och redan här är planen sedan länge klar, planen för att manövrera ut Mbeki från ANC, och därmed även från presidentposten i Sydafrika.

Mbeki, som efterträdde Nelson Mandela, centraliserade makten och omgav sig med jasägare. Han var tillsatt för att få fart på ekonomin, vilket lyckades, men samtidigt gick han in i en återvändsgränd i aidsfrågan, korruption och hanteringen av Mugabe i Zimbabwe. Och han förlorade snabbt folkligt stöd. Han förstod inte hur han skulle kommunicera med folket – väljarna. Det gör Zuma.

Det blev ett förnedrande nederlag för Mbeki vid ANC-kongressen i december 2007 när han förlorade ordförandeposten till sin andreman, Jacob Zuma. Förnedrande – och överraskande för presidenten – det var ju han, Mbeki, som i mitten av 70-talet i Swaziland lärt den obildade Zuma hantera en pistol, när de slogs mot apartheid.

Mbeki såg inte Zumas styrka, han såg en »zuluboy« med några års utbildning, tre-fyra fruar och ett tjugotal barn. En social, folklig traditionalist som passade till vicepresident, inte mer.  Mbeki själv var den intellektuelle, filosofen som hellre citerade författare än skakade hand. Men som också i sin iver att bli accepterad av de stora ledarna i väst glömde att lyssna till sitt folk, som levde med växande hälso- och sociala problem, och gjorde bort sig både nationellt och internationellt när han förnekade aidsproblematiken. När Mbeki i höstas även tvingades avgå som president låg fältet öppet för Zuma.

Svarta diamanter

Sedan de första fria valen 1994 under Nelson Mandela har den svarta medelklassen vuxit från ingenting till tre miljoner, av en total befolkning på 48,5 miljoner, förra året. De får alltmer inflytande, och kallas för de »svarta diamanterna«. En »svart dia­­mant« har en medelinkomst på motsvarande 6 500 kronor, och oftast är det flera i hushållet som tjänar pengar. Men det kan vara 10-15 personer som är beroende av des­sa inkomster. De afrikan­ska familjebanden gör att man delar med sig. I dag tjänar den svarta medelklassen mer än den vita, som har en medellön på 6 200 per månad. De »svarta diamanterna« tänker inte låta Sydafrika gå samma öde tillmötes som Zimbabwe. Även om många kanske vill ge Jacob Zuma en chans så kommer de att bevaka sina intressen.

– Sydafrikas framtid ligger i de »svarta diamanternas« händer, förklarar Paul Egan, forskare vid University of Cape Town.

I diamanten Xolisa Bangazis, 31, händer ligger en valsedel för den nya oppositionen COPE, som bröt sig ut från ANC när Mbeki fick gå. Xolisa utbildade sig på Nelson Mandela-universitetet i Port Elizabeth, men dit kom inga företag och headhuntade, trots att företagen klagat på för få kvalificerade. Fortfarande är det svårare för svarta att få jobb som motsvarar deras utbildning.

– Det finns tusentals välutbildade svarta utan jobb, de får inget eftersom de inte har arbetslivserfarenhet, förklarar Xolisa.

Själv åkte han till Kapstaden med 100 kronor på fickan för att skaffa sig en framtid. Först fick han sälja telefonsystem som ingen köpte och då fick han heller ingen lön. För att överleva arbetade han då som kypare. Sedan fick han ett jobb som trainee i en affärskedja, och för fem år sedan fann ett sydafrikanskt oljebolag honom. I dag är han försäljningschef där, och kör Jaguar. Han och frun Vuyokazi, 30, drar in 54 000 kronor i månaden, barnen Aqhama, 3, och Avumile, 1, ska få gå i bra skolor.

– Jag vill ha ett komfortabelt liv, helst vill jag bygga egen rörelse, ett imperium, säger han.

Familjen bor i Table View, ett burget villaområde med murar och säkerhetsvakter i Kapstaden. De är en av tre svarta familjer av totalt 85 i området. Xolisa ser det som hänt i Sydafrika de senaste åren som en repris på Mugabes vanstyre i  Zimbabwe, och han är besviken på ANC.

– Jag gick med i ANC 1995. Men för tre år sedan började jag fundera, jag såg inga förbättringar i kåkstäderna, min »regnbågsnation« (Mandelas vision av en blandad befolkning, red. anm) var inte lika färgfylld längre, säger han.

Och han gillar inte Jacob Zuma, »man måste kunna kräva att vår president inte är korrupt«. Han har nu gått med i COPE, och jobbar i kåkstäderna med att värva röster. Folk är avvaktande, någon pratar lågt med Xolisa mellan rucklen. De berättar att de inte vill bli sedda med COPE, de är rädda för ANC. Men den 22 april vill många ändå rösta på det nya partiet.

– ANC är rädda för oss, de tar ner våra valaffischer, säger Xolisa och delar ut flygblad.

Badrummet avgörande

ANC har överlägset mest resurser, både räknat i pengar och valarbetare och utnyttjar  även statsapparaten i valkampen. Bara veckor före valet kommer uppgifter om att matpaket delats ut från sociala myndigheter eskorterade av ANC-funktionärer med uppmaning att mottagarna ska rösta på deras parti.  ANC är ett väloljat kollektiv som oftast lyckas få lokala hövdingars och organisationers stöd. Och, trots korruptionsåtalet, är Jacob Zuma populär bland de stora massorna.  Även Nelson Mandela, som ogillade Mbekis diktatoriska tendenser, har visat Zuma sitt stöd. Ikonen dök plötsligt upp på ett valmöte, och en storleende Zuma hjälpte 90-åringen upp på scen. Senare har det framkommit anklagelser om att Mandela närmast kidnappats. Mandelas sonson Mandla, som är en stark anhängare av Zuma, hämtade sin farfar med hjälp av Zumas livvakter och ett chartrat plan. Personer som nyligen träffat Nelson Mandela vittnar om att han visar drag av senilitet och att han vid ett lunchbord inte kunde vända sig själv utan medhjälpare fick vrida på stolen.

Men trots det breda stödet, ingen tror något annat än att ANC och Zuma  kommer vinna, växer tvivlen på sina håll. Regeringen och lokala myndigheter anklagas för nepotism och korruption, och svikna löften när det gäller sjukvård, bostäder och utbildning.  Samtidigt är den höga kriminaliteten ett växande problem. I protest mot regimen har missnöjda medborgare i 220 städer satt in sina betalningar på ett spärrat konto i stället för att betala in skatt.

Vid förra valet hade Kapstadens borgmästare oppositionspolitikern Helen Zille stora framgångar. Hon menar att ANC:s problem har historiska rötter.

– Väldigt få frihetsrörelser har klarat av övergången till en konstitutionell demokrati. Och orsaken är att en frihetsrörelse handlar om att tilltvinga sig makten, en konstitutionell demokrati handlar om att begränsa makten. Frihetshjältar erövrar makten och sen koncentrerar de den till något som de tror representerar folket. Det är en fundamental missuppfattning, säger hon.

Det är svårt att ta fram tillförlitliga opinionsundersökningar i Sydafrika. Befolkningen är fortfarande enormt uppdelad mellan inkomstgrupper, raser, stammar och ett geografiskt stort land som, halva Europa. Dessutom är det osäkert om ett svar i en opinionsundersökning är detsamma som krysset på valsedeln, här finns en stor rädsla för repressalier om man röstar »fel«. Men nyligen gjordes en undersökning av bolaget Plus 94 Research,  som visade att ANC hade stöd av 78,2 procent i de hushåll som inte hade något badrum alls.

Bland dem som hade ett badrum var stödet 50,4 procent och i de hushåll som hade två eller fler badrum så fick ANC bara 26,7 procent av stödet.

När det gäller de andra partierna finns prognoser som pekar mot att COPE beräknas få mellan åtta och 15
procent

Något som ökar osäkerheten i detta val är att rekordmånga unga har registrerat sig för att rösta, speciellt kvinnor. 1,2 miljoner nya väljare har anmält sitt intresse, totalt är det drygt 23 miljoner röstberättigade.

Kameleonten

Den 7 april beslutade riksåklagaren att lägga ned korruptionsåtalet mot Zuma. Då hade hans advokater presenterat bandade telefonsamtal där utredarna knyts till Mbeki och hans folk och det framgår att det finns en politisk agenda bakom åtalet. Militära underrättelseagenter lär ha fått en domare att godkänna avlyssning av huvudutredaren, med hänvisning till att han skulle kunna vara inblandad i narkotikaaffärer. Hur advokaterna kommit över bandet vägrar de svara på, men en del av svaret kan ligga i att Zuma en gång var ANC:s underrättelsechef.

Zuma har av många anklagats för att vara populist och politisk kameleont. Ena dagen har han stått på World Economic Forum i Davos och förklarat att han vill bevara Mbekis makroekonomiska och företagsvänliga politik. När han sedan möter sina allierade i fackföreningsrörelsen och kommunisterna på hemmaplan talar han som en radikal Robin Hood och lovar dela ut land åt de fattiga. Sydafrika för nu delvis samma jordpolitik som Zimbabwe, de »återbördar« jordbruksmark till ursprungsbefolkningen.

Men Theo de Jager på AGRI SA (en jordbrukarorganisation vars styrelse består av vita) anser att politiken gått snett och motverkat sitt syfte. I den region han kommer från, Tzaneen, är 98,5 procent av alla jordbruk under krav att återbördas till ursprungsbefolkningen. Theo de Jager fick sälja sin farm, men sex månader senare stod den öde, med mango och majskolvar ruttnande på marken. Det är samma utveckling som i Zimbabwe, skillnaden är att det i Sydafrika har funnits ett regelverk och att de vita farmarna fått betalt.

– I slutet av 2007 var vi tvungna att börja nettoimportera mat, det är första gången någonsin, säger Theo de
Jager på AGRI SA.

Enligt National Agricultural Marketing Council och jordbruksdepartementet exporterade Sydafrika för 24,7 miljarder kronor och importerade för 18,8 år 2006, under år 2007 exporterade landet för 27,4 och importerade för 27,8 miljarder kronor.

Institutet för rasrelationer har också noterat att det finns en kapacitetsbrist inom ministeriet för landaffärer och att hälften av alla överlåtelser har misslyckats. Nu har den kontroversiella landaffärsministern Lulu Xingwana infört devisen »bruka jorden eller förlora den«.

Med en officiell arbetslöshet på 23 procent, och en faktisk på runt 34 procent (2007) är fattigdomen fortfarande utbredd, trots att ekonomin är Afrikas största. Regeringspartiet ANC har vid upprepade tillfällen lovat att ta itu med arbetslösheten, det blir en av Zumas viktigaste uppgifter om han vinner valet.

Under tiden går valturnén vidare genom kåkstäderna.

– Alla barn måste gå i skolan, jag vet själv, jag gjorde inte det. Men om det är ett barn som inte vill, då ska
det låsas in på en internatskola. Och de kriminella har alldeles för stora rättigheter, om jag bara hade tid skulle jag själv ut och jaga kriminella, säger Zuma.

Ansiktsmålade kvinnor i traditionella kläder och oxpiskor i händerna dansar och sjunger lovsånger till honom. Så stämmer Jacob Zuma, 67 år, själv in i kampsången, »Umshini Wami« – »Ge mig mitt maskingevär«, och börjar sin karakteristiska dans mot utgången och vidare ut i valrörelsen.

I väst framställs Zuma ofta om en osofistikerad, korrumperad våldtäktsman. Men det finns en annan sida, en street-smart opportunist med rötterna hos den fattiga delen av befolkningen. Oavsett om man tror att han kommer klara att infria ANC:s ambitiösa vallöften är risken att han ska tillåtas utvecklas till en despot liten.

Sydafrika är en rättsstat med en modern konstitution, och en helt annan demokratisk tradition än exempelvis Zimbabwe. Dessutom bör den växande medelklassen, som kanske är det viktigaste arvet från Nelson Mandela, med stöd av landets institutioner, kunna fungera som garant för att Zuma inte blir en ny Mugabe.