Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Irrationella almosor

En man tilltalar mig utanför mataffären. Jag går förbi men vänder mig halvt om när han nämner politiska fångar och Iran. Han öppnar en pärm med texter om och bilder på offentliga avrättningar och tortyr i den teokratiska diktaturen. Jag frågar om det är pengar han vill ha, men han förstår inte utan repeterar en inlärd ramsa tio gånger. Till slut vill han ha pengar. Jag brukar sällan ge på stan, men har just läst den nyutkomna boken »Det liv du kan rädda« (Fri tanke, 2009) av moralfilosofen Peter Singer och halar upp en femhundring. Har inte mindre, kan inte gärna be om växel. Har jag råd? Ja, men är ständigt orolig för att hamna på bar backe och avstår rätt ofta från saker jag önskar mig för att lindra den oron. Att jag befinner mig på den här platsen just nu är av ett sådant skäl. Jag har handlat mat för att bjuda en vän på middag hemma i stället för att gå ut med honom, ett restaurangbesök kändes för dyrt för närvarande. Som utfallet nu blev hade restaurang blivit billigare, eftersom jag stötte ihop med iraniern just därför att jag inte gick på restaurang utan handlade mat.

Men de torterade i Iran fick kanske lite bättre utsikter och det är givetvis viktigare. För även om jag är präglad på ekonomisk skräck och på att ett inkomstlöst liv i rännstenen en dag kommer att bli min lott måste jag skänka pengar, säger Peter Singer.

Att leva i västerländskt överflöd är moraliskt fel när miljoner människor dör på grund av att jag inte ger. Till västerländskt överflöd räknar han flaskvatten, läsk, kafébesök, dyrare kläder, biobesök, konserter och allmän slökonsumtion. En person med vanliga inkomster bör skänka minst en procent till välgörenhet som räddar liv, ju mer man tjänar desto mer ska man ge. Då skulle fattigdom och svält utplånas och ingen behöva dö i enkla infektionssjukdomar.

Men den mänskliga naturen försvarar sig på alla möjliga skenrationella sätt mot att behöva rädda främmande liv långt borta. Argumenten är emellertid ohållbara och oetiska. De flesta skulle kasta sig i vattnet för att rädda ett barn som höll på att drunkna när de cyklade förbi, oavsett om de då förstörde skor och kläder och kom för sent till jobbet. Det är en självklar plikt, enligt den intuitiva moralen. Ändå cyklar vi förbi den där sjön 27 000 gånger om dagen och tittar bort. Så många barn under fem år skulle kunna räddas från att dö varje dag om vi skänkte pengar.

Men att vi inte kan se dem som är långt borta är inte enda orsaken till att vi struntar i dem. Lika viktigt är att de är för många. Om 27 000 barn i stället för 1 höll på att drunkna i sjön vi cyklade förbi skulle vi inte hoppa i vattnet trots att vi såg dem. Och om det stod 27 personer på stranden som kunde rädda det enda barnet skulle vi också cykla vidare, tillfreds med att överlåta räddandet på andra. Det görs psykologiska undersökningar om sånt här, och vår hjärna i kombination med våra emotioner är som vanligt hopplösa.

Benägenheten att hjälpa ett svältande barn ökar om man får se ett foto på barnet, den minskar om man får se foton på två barn som behöver samma hjälp. Vidare ger man mer pengar om man får höra att ett enda barn kan räddas för en viss summa än om man får veta att åtta barn kan räddas för samma summa.

Det är vansinne, men så reagerar människan. Och det i sin tur talar emot privat välgörenhet som generell metod mot fattigdomsbekämpning, då den vilar på en skakig grund av känslor och godtycke, vilket inte bara gör den osäker för mottagarna utan därtill cynisk och nedlåtande.

Det finns ytterligare några motargument mot Singers idéer. Som att de korrupta afrikanska regimerna borde hjälpa sin befolkning i stället för att berika sig själva. Som att allmosor permanentar en känsla av överhet hos givarna. Som att hela den globala politiska ordningen av ojämlikhet och utsugning borde förändras och under tiden fick stater handha och öka hjälpen. Som att de fattiga borde få preventivmedel och inte göra barn de ej klarar av att ta hand om. Som att även västerlänningar borde idka barnbegränsning och adoptera dem som annars riskerar att dö hellre än att upprätthålla den heliga reproduktionsnormen. Men så långt går inte ens Peter Singer. Och de flesta av invändningarna skrumpnar vid mötet med den råa existensen: människor dör just nu därför att jag inte har gjort det till en självklar vana att skänka av mitt överflöd. En procent får det bli, kanske två.

***
För övrigt drar kommunerna in på fritidsverksamhet för ungdomar i utsatta förorter. Varför lär de sig aldrig att de strax får betala för det i en sorgligare form. Ungdomens rastlöshet och leda kräver sin budget, oavsett vad resultatenheten kallas.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera