Ikea-land, en tankevurpa?
På sin blogg skriver Magnus Uggla om den nostalgi som drabbade honom under en privat förhandsvisning av Liljevalchs kommande utställning om Ikea.
En gammal Ikea-soffa i jeanstyg fick Uggla att tänka tillbaka på sin första lya, och de troligtvis pikanta händelser som utspelade sig där.
Den anrika konsthallen i Stockholm lovar att bjuda på folkfest: bläddervänliga utställningskataloger, möbler som snurrar på podier, sju sorters kakor med småländska ortsnamn som kan köpas över disk.
Samtidigt, i tyska Recklinghausen, sätter teaterfestivalen Ruhrfestspiele just nu upp Ingvar Kamprads liv som opera: »Das Wunder von Schweden – eine musikalische Möbelsaga«.
Att Ikea nu på riktigt tar sig in i finrummet är inte så konstigt. Det gör det mesta förr eller senare. Inte heller att man, likt Uggla, på ett personligt plan kan känna nostalgirus inför tidstypiska designprylar.
Märkligare är den gängse uppfattningen om Ikea som symbol för Sverige.
På teaterfestivalens hemsida räknas en rad svenskheter upp: till exempel Abba, Strindberg, Mankells Wallander och Pippi Långstrump, för att landa i slutsatsen: »mest av allt är Sverige ändå Ikea«.
Liljevalchs presenterar Ikea som »företaget som har möblerat svenskarnas hem och medvetande i över ett halvt sekel«.
Nu hoppas jag på en utställning som vågar ifrågasätta det typiskt svenska i »the Ikea Way«.
Att panta den svenska själen mot en femkronorskorv är att sälja den lite väl billigt.
