»Jag åldrades av Gottröra«

Text: Linda Eriksson

Bild: SOFIA EKSTRöM/SCANPIX

Per Holmberg lyckades rädda livet på 129 människor när SAS-planet »Dana Viking« havererade över Gottröra på grund av is i motorerna. Han var bara passagerare, men tog saken i egna händer och instruerade kaptenen att nödlanda planet.

Hur tänker man som pilot när det ett plan försvinner på det här sättet?
– Flygolyckor händer. Oftast går det inte att stoppa. Ibland går det ju som i Göttröra, men i det här fallet så kanske det inte var lösbart över huvud taget.

Vad tror du om chanserna för att någon har överlevt?
– Planet var jättehögt uppe när det hände. Om det har landat och kommit ner helt på vattnet är det möjligt att det finns överlevande. Men om planet har brutits sönder i luften så finns det inga chanser för att att någon har klarat sig.

Är det möjligt att landa en Airbus på vatten?
– Ja, om man landar rätt i förhållande till vågor och vind. Man gör en flygbåt av maskinen och fäller inte ut landstället, gör en buklandning och sätter ner det försiktigt. Man måste stänga alla luckor och ventiler som går ut mot vattenytan på nederdelen av planet, för att det ska flyta längre. Vi såg ju haveriet i New York där Airbus-planet fick in fåglar i motorerna och landade på Hudsonfloden.

Vad tror du kan vara orsaken till att det här planet har störtat?
– Det kan ha varit turbulens men jag har aldrig hört talas om att det ska ha skadat så stora flygplan. Det normala om ett plan bryts sönder är att det krockar med andra flygplan eller sprängs, motsvarande det som hände i Lockerbie i Skottland. Om det handlar om ett elfel finns reservsystem som ska fungera, så det ska inte behöva störta på grund av det. Det är fruktansvärt svårt att veta orsaken. Vi får se om de hittar några vrakdelar och framförallt bandinspelningarna över motorer, flyginstrument och kommunikationen i cockpit som nu ligger nu djupt nere i Atlanten. De sänder radiovågor, men det går inte många dygn innan vågorna försvinner. Man måste hitta inspelningarna snabbt.

Det har spekulerats kring luftgropar som inte syns på radarn. Är det något du har upplevt?
– Ja, jag har flugit så pass mycket över världen. Oftast kan man få en liten förvarning och det finns det väderkartor som kan tala om var turbulensen befinner sig så man kan undvika den.

Hur är det att flyga i sådana förhållanden?
– Det hoppar och skakar så kaffekoppen flyger, men att luftgropar skulle få ett plan att störta låter otroligt.

Hur har du påverkats av olyckan du var med om i Gottröra?
– Under den korta tid jag var inne i cockpit, ungefär två och en halv till tre minuter, gick tio år av mitt liv. Så mycket kraft gick åt till att lösa problemet.

Hur menar du?
– Jag var totalt upptagen med att tänka ut lösningar och kämpa för att planet inte skulle krascha. Jag kände mig mycket tröttare efteråt och orkade inte jobba på lika hårt som före olyckan. Ett snabbt åldrande kan man säga.

Du var passagerare under den flygturen. Vad var det som fick dig att reagera?
– Jag började räkna när jag hörde första smällen som lät som ett kanonskott, och det hördes över 20 smällar. Jag tittade in i cockpiten som hade öppen dörr och såg att där inne hände inte så mycket. Kaptenen handlade inte, han var som paralyserad. Så jag gick in.

Det händer flygolyckor då och då, kunde du känna någon rädsla i jobbet när du fortfarande arbetade som pilot?
– Nej, inte mer än att jag känner medlidande med offren för flygolyckor, och deras släkt och vänner. Jag har flugit så mycket i mitt liv, över 12 000 timmar plus 700 timmar i flygvapnet, och om det händer något finns det oftast bara en utgång.

Detta har hänt:
Air France-planet med 228 passagerare, varav tre med svenskt medborgarskap, lyfte från Rio de Janeiro till Paris natten mot måndag svensk tid. Efter halv fyra på morgonen försvann radiokontakten. Senare ska automatiska meddelanden om »elektrisk kortslutning« ha kommit från planet i samband som det flög in i ett oväder.