Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Här tillverkas de giftiga jeansen

Svenskar får klåda av sina modejeans. I Lesotho där de tillverkas förgiftas luften och dricksvattnet.

För tre år sedan besökte U2-sångaren Bono Lesothos huvudstad Maseru för att göra reklam för klädkedjan Gaps produktlinje Red. Vinsten från kläderna går in i en fond som den irländske stjärnan inrättat för att bekämpa hiv och aids. Men de goda intentionerna har en baksida; klädindustrins expansion har inneburit en kraftig ökning av mängden giftigt avfall och förorenat avloppsvatten.

– Gap! Gap! Gap! ropar plötsligt en pojke i 12-årsåldern som uppbarligen leder den armé av skräpsamlare som håller till vid en av Lesothos många platser där textilfabrikerna dumpar sitt avfall.

Åttaåriga Paballo Marumo är snabbt på fötter. Hon springer mot ett lastbilssläp som svämmar över av spill från klädtillverkningen. Barnen dyker med huvudet före ner i högarna som bildas när skräpet stjälps av. Målmedvetet söker de efter något av värde att stoppa i sina säckar.

Gaps beslut att utöka produktionen av jeans och t-shirts i Lesotho såg ut som ett ljus i mörkret för en av världens fattigaste nationer. Men dumpningen av tonvis med ofta farligt avfall på obevakade soptippar, har visat sig vara en oförutsedd konsekvens av satsningen. Den obegränsade tillgången till skräp från klädtillverkningen har inneburit att köksspisarna i Lesotho numer eldas med jeanstyg i stället för kol. Men i avfallet från företagen Nien Hsing och Formosa Textile – underleverantörer till Levis och Gap och båda ägda av Nien Hsing Fashion Group – finns också giftiga och frätande kemikalier, nålar och rakblad. Dessutom släpper Nien Hsing ut förorenat vatten i en flod där hushållen i Lesotho hämtar sitt vatten till matlagning.

Det lilla kungariket Lesotho som omges av Sydafrika, har förlitat sig på sina textilfabriker för att undvika ekonomisk kollaps. Västvärldens växande efterfrågan på billiga kläder är förklaringen till att fler än 50 taiwanesiskt ägda fabriker har kunnat etableras på bara några år. En våg av migranter från torkdrabbade jordbruksregioner har lockats till fabrikerna som i dag sysselsätter runt 40 000 personer. 80 procent av dem är kvinnor.

Lesothos skräpsamlande barn inleder varje arbetsdag med att samla ihop säckar där de kan lägga sina fynd. Många av säckarna är märkta med namn på kemikalier som kan ge svåra skador: kaustiksoda som används vid tillverkning av textilier och kan orsaka frätskador, och kalciumhypoklorit, som används för rengöring och blekning och kan ge lungproblem, framför allt hos barn.

Det är vanligt att fabriksarbetarna tänder eld på det avfall de dumpar. Brasorna blir särskilt intensiva när behandlade och blekta tyger finns bland skräpet, gärna tillsammans med säckar av polyuretan. Många barn som bor och arbetar runt dumpningsställena har följaktligen andningsbesvär, deras ögon rinner och de har irriterad hud.

11-åriga Thabiso Liaho och hennes syster, 8-åriga Motselisi, berättar om sin väntan på att lastbilarna ska komma och lämpa av sitt skräp.

– Vår pappa är borta, han dog i aids, säger Thabiso Liaho, så vi samlar tyg och plastsäckar från fabrikerna för att sälja till våra grannar. De använder tyg i stället för kol eller ved när de eldar, men det blir en tjock, svart rök och en fruktansvärd lukt.

Thabiso Liaho berättar om det vita pulvret som finns kvar i botten på säckarna som hon använder när hon samlar tygrester. Det får det att svida på händerna och armarna.

– Men det svåraste är att det eldas så mycket. Jag jobbar på två soptippar och där brinner det alltid eftersom det finns så mycket skräp. På nätterna hostar vi upp svart slem och när min syster sover piper det om hennes andning.

Miljöaktivister i Lesotho är i uppror över situationen.

– Världen måste få veta att företag i västvärlden utnyttjar några av världens fattigaste människor och förstör deras livsmiljö, säger Jon Bumasaka från Lesotho Environmental Justice Advocacy Centre.

– De här företagen påstår att de hjälper Afrika men se er omkring; se på barnen som letar bland farligt skräp på soptipparna. Är detta Bonos afrikanska dröm? Eller är det ett helvete för de fattiga människor som tvingas leva intill de här fabrikerna?

Medan barnen samlar skräp på tipparna hämtar deras mammor illaluktande vatten ur floden i närheten. Utsläpp från textilindustrin ger vattnet en djupblå ton. Men efter en dag bland skräp, kemikalierester och rykande bål på soptipparna badar barnen ändå i den färgade floden.

De kallar vattnet runt Nien Hsings fabrik för »den blå floden«.

– Vattnet har haft den här färgen så länge jag kan minnas, säger Thabiso Liaho som bor i ett skjul tillsammans med sina fyra yngre syskon. Deras mor ligger på sjukhus med aids – 30 procent av Lesothos befolkning bär på en hiv-infektion.

Det närmaste rena vattendraget ligger ett par kilometer bort – för de sjuka är det en omöjlig sträcka att gå.

Enligt Gaps policy måste varje underleverantör ha en egen miljöpolicy och en krisplan som inkluderar rutiner för hur myndigheterna ska meddelas om farligt avfall läcker ut.

– De kinesiska och taiwanesiska företagen har etablerat sig här och i stort sett gjort som de vill. De gör enorma vinster genom att anställa svarta afrikaner för respektabla västerländska företags räkning ,företag som hävdar att produktionen sker under ordnade former men i själva verket inte har en aning om vad som försiggår här, säger miljöexperten Tseliso Tsoeu.

I somras meddelade Gap att företaget initierat en undersökning av miljöförhållandena vid underleverantörernas fabriker. Gap, som är mottagare av fem procent av Nien Hsings produktion, dömde ut företagets avloppsvatten som »oacceptabelt«.

– Vi kommer att fortsätta att agera snabbt och beslutsamt för att skydda de anställda vid de fabriker som tillverkar våra produkter, och de områden där de lever och arbetar, sa en talesman för Gap i somras.

Levi´s, som också undersökt förhållandena i Lesotho, har lovat att skydda området och barnen.

Det talas fortfarande om Bonos besök i Lesotho 2006; sångaren rörde sig bland befolkningen, klappade barnen på huvudet, skämtade. Men de mål han samtidigt satte upp tycks däremot fjärran.

Vid det ekonomiska forumet i Davos samma år övertalade han företrädarna för några av världens mest attraktiva varumärken, som Armani, Apple och American Express, att utveckla särskilda produkter inom ramarna för Red-projektet. Konceptet var enkelt: halva vinsten från Red-produkterna skulle gå till en global fond för bekämpning av aids, tuberkolos och malaria. Bono besökte södra Afrika för att presentera nästa högprofilerade varumärke som anslutit sig: Gap.

– Det här är förändringens ansikte, förklarade Bono när han besökte en av fabrikerna.

Förhoppningen var att Red-produkterna skulle bidra till att minska fattigdomen i Lesotho. Men medan Gap-produkter fortfarande tillverkas här, har produktionen av Red-t-shirts upphört som en följd av utsläpp och sopdumpning, och kommer inte att återupptas innan förhållandena ändrats till det bättre.

Företaget Nien Hsieng säger sig ha reagerat på anklagelserna om medveten miljöförstöring.

– Det blå vattnet är något som vi ser allvarligt på, och vi undersöker också påståendena om att barn genomsöker vårt avfall. Första gången vi hörde talas om dessa barn, var när Gap kontaktade oss om dem, säger en talesperson.

I sitt hem med väggar av kartong vid en av Lesothos avstjälpningsplatser, erbjuder Thabiso Liaho skydd för en envis och kylig vind.

– Vi måste ta hand om varandra, säger hon. Men röken från tippen fyller det här skjulet. Våra ögon och näsor rinner och det kliar på vår hud efter att vi sökt efter saker att sälja. Avfallet tippas dag som natt. Och när vi hämtar vatten om morgnarna, så är det blått.

Utanför hörs återigen ropen; mer sopor på väg. Barnen rusar åter mot de överfulla lastbilsflaken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera