Kvoteringsskeptiker. Annika Andersson, Fjärde AP-fonden, sitter i många valberedningar och är en av få kvinnor som har inflytande över rekryteringen till styrelser.

Ekonomi

Därför nobbas kvinnorna

Alla är överens om att blandade styrelser är bättre än mansdominerade. Ändå händer väldigt lite.

Först när förra regeringen, för ett par år sedan, mullrade om kvotering rörde bolagskolosserna motvilligt på sig, öppnade dörren för en och annan kvinna. Men så snart hotet upphört, planade aktiviteten snabbt ut. Kolossen lade sig tillrätta igen. Efter bolagsstämmorna i våras stod det klart att det under förra året endast tillkom två kvinnor i börsbolagens styrelser.

Alla tycks se snedrekryteringen som ett problem och att något måste göras. Men var sitter bromsen?

Det gamla argumentet att det inte finns några tillräckligt kompetenta kvinnor lever visserligen kvar på vissa håll. Som hos Sandviks vd [[Lars Pettersson]]. I jakten på nya medlemmar till koncernledningen hittade han inte en enda kvinna som höll måttet.

Ingen kvinna är tillräckligt bra, menade han.

Men att fler kvinnor skulle innebära sänkt kompetensnivå kom på skam när den norska kvoteringslagen nyligen utvärderades. Motståndet var först starkt bland bolagstopparna, men nu, fem år senare, visar det sig att andelen kvinnor inte bara stigit från 7 procent till 40,2. Utbildningsnivån höjdes också – och medelåldern sänktes. Som en bonus ökade dessutom andelen kvinnor även i styrelserna hos de företag som inte omfattas av lagen.

I Sverige är fortfarande motståndet stort mot att lagstifta om kvotering. Såväl näringsminister [[Maud Olofsson]] som jämställdhetsminister [[Nyamko Sabuni]] har sagt nej. I våras när de två i stället skickade brev till valberedningarna i 342 företag för att fråga hur de arbetat för en jämnare könsfördelning så var resultatet magert. Bara 86 svarade, den sista så sent som i september.

Finansmannen [[Carl Bennet]] är en av dem som däremot tror på en lösning med lagstiftning. Men en kvoteringslag skulle inte riktigt vara utformad som den norska som kräver minst 40 procent av endera könet.

– Vi skulle riskera att prata ihjäl oss om procenttal, säger han och menar att frågan skulle fastna där.

En kvoteringslag à la Bennet skulle innebära att varje kön var representerat av minst två ledamöter. Även mindre bolag, som ändå är så stora att de måste ha auktoriserade revisorer, ska ha bägge könen representerade i styrelsen.

Dessutom borde lagen omfatta alla publika bolag.

– Det är lite töntigt att springa omkring och bara prata om börsnoterade företag. Det finns oerhört många bolag som inte är börsnoterade.
Han säger att det är ägarnas uppgift att få till en bättre mix, men att ägarna inte anstränger sig tillräckligt.

Där finns kanske den mer subtila förklaringen. En styrelseplats är något värdefullt. Något man håller hårt i. Det menar i alla fall Guje Sevón, professor i ekonomisk psykologi på Handelshögskolan i Stockholm. Den som föreslår en ny medlem tänker därför inte bara på hur företaget ska få en bra kompetens.

– De tänker what’s in it for me, säger hon.

Hon liknar arbetet i styrelser vid krigföring, det är en hård konkurrenssituation internt där man strategiskt bygger sig en allt starkare plattform. Att ta någon som liknar en själv, någon som kan förstärka den egna positionen, och denne någon bär, av gammal hävd, oftast slips.

Att den skeva fördelningen mellan män och kvinnor är bekymmersam, det är som sagt de allra flesta överens om. Men hur glastaken ska kunna sprängas inifrån resoneras det helt olika om. Bland de gamla ägarna är motståndet mot en förändring oftast som störst, menar ett av de styrelse­proffs som Fokus pratat med. Där finns en stor del av bromskraften i frågan. Styrelseproffset vill inte vara med med namn eftersom det är känsligt att sticka ut hakan i det här ämnet.

Han har mycket god insyn i bolagsvärlden och menar att landets maktsfärer lyfter kvinnofrågan på helt olika sätt. I Investor, säger han, har det hänt en del på senare år. Till exempel föreslår de att styrelserna tillfälligt ska utvidgas för att kunna ta in kvinnor, för att slippa sparka någon. Och vd Börje Ekholm har infört en jämställdhetsbonus, en rörlig lön baserad på hur många kvinnor som rekryteras.

Maktcentra hanterar som sagt frågan på olika sätt: Sandvikenchefens uttalande kallar styrelseproffset för »korkat«.

– Hos delar av näringslivet finns en förbluffande tondövhet inför de här viktiga frågorna, säger han.

En annan förklaring till att utvecklingen står och stampar kan vara det manliga kulturarv som på många håll lever kvar. Näringslivet är fullt av sådana mans­dominerade strukturer, och kravspecifikationerna för en plats i makttoppen är fortfarande anpassade efter hur det var förr. Det menar Annika Andersson som själv sitter med i många valberedningar och därmed har stor makt att ta fram kandidater. Hon är chef för ägarstyrning inom Fjärde AP-fonden.

Trots att även hon är väl medveten om den sneda könsfördelningen i näringslivets toppskick gillar hon inte tanken på kvotering.

– Ingen vill bli inkvoterad, man vill komma in på sina egna meriter, säger hon.

Annika Andersson tycker inte att det största problemet egentligen finns inne i styrelserummen utan ute i ledningsgrupperna.

– Det är i ledningen vi behöver få in duktiga kvinnor som vi kan rekrytera. Vi plockar alltid fram några kvinnor när vi letar nya kandidater men när kvinnorna ställs mot motkandidaterna är det fler män som har erfarenhet från operativa arbeten, de har haft ledande befattningar. Och då vinner männen, säger hon.

Tillbaka till frågan om varför ökningen av antalet kvinnor i styrelserna helt kom av sig. Borde inte de kvinnor som valts in kunna bidra till att ytterligare fler väljs in?

Guje Sevón på Handelshögskolan ser en gräns för när utjämningen kan börja gå av egen kraft. För det behövs mer än en, eller två, kvinnor runt styrelsebordet.

– Forskningen visar att det är först när kvinnorna blir fler än 20 procent som det börjar bli en positiv effekt, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera