Svårigheter i Svedala

Text:

Foto: Pontus Lundahl/Scanpix

Veckans inrikespolitiska dispyt handlade om utförsäkrade och illustrerar svårigheterna med att vara ordförande i EU inför ett valår. När hela regeringen har grävt ner sig i klimatförhandlingar ges oppositionen en möjlighet att sätta dagordningen och lyckas faktiskt.

För [[Göran Persson]] blev ordförandeskapet 2001 ett lyft, men något liknande för Fredrik Reinfeldt syns inte i dagens samhällsdebatt. Snarare har regeringen gått miste om ett halvår av inrikespolitisk debatt och haft svårt att gå i opposition mot sig själv.

Reptricket att kunna klaga på sig själv utan att framstå som hycklande brukar beskrivas som en av socialdemokratiska regeringars paradnummer under valår.
I april 2003 förklarade socialdemokraternas valanalytiker Karl-Petter Thorwaldsson att partiet vunnit valet 2002 för att det gått »i opposition mot orättvisorna« – alltså samma orättvisor som partiet efter åtta åt vid makten var ansvarigt för att ha skapat.

I den långa valrörelsen 2006 var det de nya moderaterna som skickligast ägnade sig åt självkritik. Men sedan våren 2009 har den moderata självkritiken tystnat.
Storpolitiken har gått före den här hösten. Tankar om en ny arbetsrätt motades bort på den moderata stämman och få nya förslag mot framtidens ökade arbetslöshet och stigande socialbidrag har sett dagens ljus.

Det är mot den bakgrunden man bör se debaclet om de utförsäkrade. När socialförsäkringsminister [[Cristina Husmark Pehrsson]] kallade till presskonferens för att säga att regeringen inte alls vill vara elak mot cancersjuka fäste inte självkritiken.

Ordförandeskapet har gett de rödgröna en gratischans.

Inför våren finns dessutom strukturella hinder, som gör det svårare för regeringen att lyckas med operationen att gå i opposition mot sig själv, vilket oroar flera borgerliga politiker som Fokus har talat med.

Dels ett ideologiskt hinder. Socialdemokraterna har historiskt ställt sig utanför sin egen regering, kritiserat ökade klyftor i samhället och föreslagit frikostiga reformer. Moderaterna är – nya eller inte – fortfarande skeptiska till att politiken kan lösa alla problem, och därför har [[Fredrik Reinfeldt]] färre verktyg i lådan.

Dels hindrar koalitionsregeringen en effektiv självkritik. Fredrik Reinfeldt kan inte – lika lite som någon annan av partiledarna – gå ut och presentera förslag inför nästa mandatperiod utan att de är förankrade i hela alliansen. Allt måste förhandlas. Ingen ska trampas på tårna.

Vilket gör de borgerliga partierna till en trögrörlig valmaskin, både i jämförelse med tidigare socialdemokratiska regeringar och med den egna situationen inför förra valet.

Läs mer om utvärderingen av det svenska ordförandeskapet: Reinfeldt rosas för ordförandeskapet, Den olösta frågan.