Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jag är ett geni

Jag är ett geni. Ja, jävlar, vad begåvad jag är. Det slår mig nästan varje dag. Hur jag vet att jag är ett geni? Sådant vet en kvinna. Fråga Selma. Fråga Boye. Fråga Astrid. Man bara vet.

Just nu är jag i en lugnare period, mitt mellan två böcker. Då träffar jag folk. Annars måste jag ha tyst omkring mig. Barnen träffar jag varannan helg, och då måste de vara knäpp tysta mellan 10 och 16. Då skapar mamma och då ska dörren till mitt arbetsrum vara stängd. Ja, det är heligt. Så är det att vara ett geni, har jag sagt det? Mamma måste ha tyst omkring sig och när vi äter middag vill jag helst inte bli tilltalad. Jag pratar bara med mina karaktärer, inombords.

Min man säger att jag inte knyter an till barnen ordentligt, men vad ska man göra? De kommer tacka mig när de blir stora. Det är jag säker på. När de ser mina samlade verk, ja, då kommer de stå där framför hyllraderna och säga att vi förstår, klart att vi gör det. Det var värt det. Mamma hade inte tid med oss, men oj, vilka böcker hon skrev.

Om man inte är beredd att betala det priset, så har man inte med skapandekonsten att göra. Men det där har ni ju hört förr, inte sant?

Sist jag skrev en bok så gick jag ner mig så i allt det bottenlösa elände jag föresatt mig att skildra för vanligt folk att jag nog var direkt odräglig att leva med. Detta erkänner jag. Ungarna träffade jag inte, men det har jag visst sagt. Gubben min tog mycket stryk av den där perioden, men jag slog honom bara bokstavligen en gång. Och då var jag inne i en förbaskat mörk period, och han lyssnade inte heller på mig när jag sa att jag behöver tyst omkring mig.

Det är viktigt det där mörkret. Om jag ska kunna berätta för läsarna om hur jävligt det är med kvinnomisshandel och övergrepp, ja, då blir man ganska svart i sinnet själv. Jag lever med allt detta hemska dag som natt, och det är klart att det påverkar mig.

Jag vet att jag dricker för mycket ibland, men det är det där med alla demoner. Det är ett förbaskat tjafsande om låd-box-kärringar, men det kan de väl förstå att en dubbelarbetande kvinna kan behöva släppa allt och bara vara sig själv då och då? Jag håller mina deadlines (nästan alltid i alla fall) och skulle man tro alla de där experterna så är jag per definition alkoholist. Men det är jag förstås inte, jag är ju en konstnär med en vinkällare. Det är en stor skillnad.

Varje gång jag släpper en ny bok så flockas unga manliga groupies omkring mig. De är så imponerade, de blir glada bara av att få vara i min närhet. Otrohet är förstås inte något bra, men som den alfahona jag är så tar jag ibland rätten att pröva mig igenom flocken. De vill bli författare, säger de. Har byrålådan full med alster och vill så gärna bli sedda. Unga talanger har ju alltid dragits till makt, så jag ser det som en win-win-situation för båda parter.

Då ger jag dem ett råd eller två, kanske mobilnumret till någon förläggare, och så ligger vi igen. Ja, jag tror jag behöver de där stunderna för mitt skapande också. All den där ångesten jag går omkring med, och sex är faktiskt förlösande. Och för att citera en fantastisk golfspelare, så anser jag mig nog ha rätt till allt det där lockande som finns inom räckhåll, redo att plockas. Jag som jobbar så hårt.

Sa jag förresten att jag skojar? Att jag inte finns på riktigt?

Det förstår du väl själv. Och om du inte tror mig – fråga poeten Stig Larsson. Enligt honom finns det ju inga kvinnliga genier.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera