Har DN anställt Edvin Törnblom som groupie?
Törnblom tror att journalister är "extremt tänkande, smarta och pålästa människor". DN tycks värva lismande beundrare för att stärka tron på sig själva.
Fredag
Liberalernas partiledare Simona Mohamsson höll pressträff i går för att förmedla budskapet att hon bjuder in ytterligare 100 000 svenska väljare att stödja hennes parti i det kommande valet. ”Jag tänker att det finns många som har stödröstat på andra partier som är välkomna tillbaka till Liberalerna”, sade hon, enligt TT.
Jag försöker pliktskyldigt följa svensk politik, men trots det skulle jag inte vara förvånad om jag har missat något väsentligt. Kan det verkligen vara så att Liberalernas prekära situation beror på att väljarna uppfattat det som att partiet var fullt och att de inte ville tränga sig på utan inbjudan? Jag antar att det är möjligt, även om det verkar osannolikt.
Liberalerna, som de flesta av oss fortfarande kallar Folkpartiet, har alltid attraherat aningen hämmade personligheter. Man glömmer det ibland, eftersom den timida korrektheten ofta förvandlas till diktatorisk beskäftighet när folkpartister väl får grepp över statsapparaten, men i själva verket är det två sidor av samma självmedvetna mynt.
Mohamssons utspel kommer kanske faktiskt att mobilisera dessa potentiella folkpartister, ungefär som en nyemission får fart på unga aktiesparare. Om så sker borde partiet utnämna sin ledare på livstid. I åratal har mindre begåvade företrädare försökt den ena komplicerade strategin efter den andra, med resultatet att partiet stadigt och obrutet minskat i storlek. Om allt som krävdes för att bryta trenden var en inbjudan, är det många folkpartistiska kinder som har anledning att blossa av förlägenhet.
Lördag
Jag känner viss sympati för den icke namngivna diplomat som nu åtalas för att ha förvarat hemliga handlingar i en gammal träkista i sin sommarstuga. Det är ingen lätt sak att hitta lämpliga ställen att stuva undan alla de hemliga dokument som med tiden obönhörligen hopar sig i varje intressant liv. Jag sorterade själv till en början in dem i ett säkerhetsskåp på vinden, men det blev snart fullt och nu har jag dessutom glömt kombinationen. Under en period spred jag ut dem under madrasserna i olika sovrum här hemma, men till sist började gäster klaga på att sängarna var knöliga och obekväma. Att rulla ihop dokumenten och stoppa dem i flaskor som förslöts och förvarades i jordkällaren visade sig vara alltför arbetsamt för att vara praktiskt. Att stapla dem på krypvinden bakom en lucka som jag särskilt lät installera för just det syftet, lockade bara gnagare att boa i dem.
Vi har ingen sommarstuga, men om vi hade haft det skulle det ha varit ett idealiskt ställe att förvara alla hemliga handlingar och om så, varför inte i en träkista? Ingen, utom Säpo, skulle komma på tanken att leta efter dem där och de skulle knappast vara i vägen, eftersom man mestadels är utomhus när man befinner sig på sitt sommarnöje.
Som det nu är befarar jag att mitt enda alternativ för att hantera alla dessa papper är att ianspråkta vår tomma ladugård, på närmare 500 kvadrat. Kanske är det lika bra. Vi har ändå aldrig kunnat enas om huruvida vi ska anlägga en kägelbana eller en olympisk bassäng därinne.
Söndag
Så var säsongens attentat mot president Trump avklarat. Det hade kanske inte samma verkshöjd som det i Pennsylvania 2024 – att gärningsmannen greps utan att åtminstone skottskadas först måste vara en besvikelse – men amerikanerna verkar fast beslutna att göra det mesta av det. Kanske kan de skjuta gärningsmannen vid ett senare tillfälle.
Det är svårt för oss européer att förstå vad en händelse av det här slaget betyder för amerikaner. Eldstrider, precis som biljakter, är definierande uttryck för den amerikanska kulturen. Och nu, när det amerikanska politiska systemet inte ens försöker låtsas som om det fungerar, är det kring de grundläggande kulturyttringarna som amerikanerna samlas.
I någon mening var kanske gärningsmannen på journalistmiddagen ”en ensam galning”, men samtidigt är det numera bokstavligen omöjligt för en amerikan att vara ensam i sin galenskap. Ingen idé är längre så befängd att den inte samlar en betydande grupp amerikaner. Redan nu kan vi till exempel läsa att Cole Thomas Allens misslyckade mordförsök beklagas bland alldeles accepterade galningar i progressiva Brooklyn, där svenska korrespondenter går på middagsbjudning. Och de ”ensamma galningarna” i andra änden av det amerikanska spektrumet har alla miljontals poddlyssnare, eller en plats i regeringen.
Det är därför med särskild tillfredsställelse jag läser intervjun i Svenska Dagbladet med vår egen statschef, som snart fyller 80 år. Den är förstås aningen larvig, men inte från kungens sida. När han anklagas för att ha spelat fotboll ger han svaret:
– Aldrig i livet. Jag har aldrig spelat någon bollsport över huvud taget. Nej, nej.
När jag läser det måste jag erkänna att jag får anstränga mig för att hålla tillbaka en tår. Det är en välsignelse att leva i ett land där galningar i många fall fortfarande är ensamma och statschefen har utomordentligt omdöme.
Måndag
Till och med norrmän har sina ljusa sidor. I översättningen av Harry Potterböckerna lät de norska översättarna förvandla Neville Longbottom till Nilus Langballe och Moaning Myrtle till Stønne-Stina. Som Helmer Bryd påpekade för många år sedan heter Norges nationalskald Petter Dass.
Med tanke på det är det märkligt att terroristen, nynazisten och massmördaren Anders Behring Breivik själv fått välja ett nytt namn igen. I åtta år, från och med 2017, hette han Fjotolf Hansen. Det senaste året har han hetat Far Skaldigrimmr Rauskjoldr af Nortrik. Nu har han valt det betydligt blygsammare Jan Johansen, vilket råkar vara Norges vanligaste namnkombination.
Det kanske är för mycket att hoppas på att namnbytet från det skrattretande spektakulära till det utstuderat prosaiska speglar en motsvarande förändring inom Breivik. De norska fångvårdsmyndigheterna har snarare anledning att misstänka att massmördaren försöker smälta in i mängden, hur nu det går till när man sitter i isoleringsförvar. Men varför de norska myndigheterna går med på att Breivik fritt får välja sitt namn närhelst han vill är en gåta. Lars-Inge Svartenbrandt hade visserligen fyra namn under sin livstid. Clark Olofsson två. Men å andra sidan var de inga massmördare och nästan alla av deras namnbyten var följden av äktenskap. Breivik däremot, drar nya namn ur sin egen hatt.
Det är hög tid för norrmännen att göra något åt detta, om massmördaren nu nödvändigtvis måste byta namn gång på gång. En möjlig lösning vore att i ett nyårslotteri årligen utse en norrman, som får uppdraget att hitta på ett så passande löjligt namn som möjligt åt Breivik. Norrmän är särskilt bra på dubbelnamn. Claude-Arne, Stig-Barry, Bruce-Kåre och Odd-Willy, är bara några jag stöter på när jag undersöker saken. Om det innebär alltför stor administration föreslår jag att de norska översättarna av Harry Potter tilldelas uppgiften.
Tisdag
Det händer att jag av misstag ser en av tv:s partiledarutfrågningar. Det är undantagslöst genant för alla inblandade. Utfrågarna försöker vara vassa och klipska. Partiledarna försöker verka trygga och övertygande. Jag försöker verka intresserad. Alla misslyckas. Kanske är det liknande erfarenheter som fått Dagens Nyheters kulturavdelning att anställa en programledare för Melodifestivalen att leda deras partiledarutfrågningar.
Att döma ut projektet på förhand vore oförskämt, men för oss som varken är hängivna beundrare av partipolitiken eller Melodifestivalen är det svårt att föreställa sig att greppet skulle göra någon skillnad. Det blir sannolikt bara genant på ett nytt sätt. Edvin Törnblom, som programledaren heter, anses antagligen ytterst meriterad för uppdraget, enligt rådande standard. Han är homosexuell, har nyligen förlorat 38 kilo med hjälp av populära läkemedel och har turnerat runt Sverige med en egenhändigt skriven nidvisa om Kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Det är just den sortens livsstilsbaserad specialkompetens som är så eftertraktad på TikTok och andra kanaler där DN antagligen söker sin publik.
Men ett centralt citat i intervjun med Törnblom gör mig en aning tveksam. ”Journalister”, säger Törnblom, ”är extremt tänkande, smarta och pålästa människor.”
Om jag förstår saken rätt är Törnblom komiker, så det han säger kan vara avsett som ett skämt. Men inget i artikeln i övrigt tyder på det, tvärtom. Törnbloms ”dröm” har länge varit att bli ”grävande journalist”. Han söker tydligen regelmässigt till Journalisthögskolan, kommer in, men tackar sedan lika regelmässigt nej. Ett mycket udda sätt att hantera sin dröm, såvida inte Törnblom tillhör dem av oss som sedan länge insett att Journalisthögskolans enda begripliga syfte är att socialisera in eleverna i en likriktad, kollektiv yrkesroll. En verklig ämnesutbildning där man faktiskt lär sig något är förstås att föredra. Men Törnblom framstår inte som en person med sådana insikter. Hans bisarra idealisering av journalister tyder på motsatsen.
Kan den kritik som under senare år riktats mot journalistkollektivet så till den grad ha skadat DN-journalisternas självkänsla att de börjat anställa lismande beundrare för att känna sig bättre? Behöver de fylla studior och redaktioner med avlönade groupies, för att återfå lite tro på sig själva?
Om så är fallet kan vi förstås unna dem det, men finns det verkligen en bredare publik för den sortens fjäskande, utanför Journalistförbundets medlemskrets?
Jag undrar om DN verkligen gjort en marknadsundersökning på detta.
Onsdag
När jag är i Stockholm passerar jag ofta förbi Ragnar Östbergs storslagna byggnad ägnad åt Patent- och Registreringsverket, passande nog i kvarteret Uppfinnaren vid Valhallavägen. Såvitt jag vet huserar samma verk fortfarande där, till skillnad från militärerna nästgårds, som sedan länge utrymt Generalitetshuset. Den en gång tänkvärda sentensen på Generalitetshusets fasad – Exercitus sine duce corpus est sine spiritu – är antagligen överstånden i en tid när det anses högts tvivelaktigt om kroppar har själar. Eller är den det?
Den amerikanska sångerskan Taylor Swift, läser jag i Variety, har ansökt om varumärkesskydd hos PRV:s amerikanska kollegor. Det gäller dels hennes röst, representerad av två fraser: ”Hey, it’s Taylor Swift” och ”Hey, it’s Taylor”. Dels ett ”visuellt varumärke” som sägs bestå av ”ett fotografi av Taylor Swift, som håller en rosa gitarr med en svart axelrem och är iklädd en mångfärgad, skimrande kroppsstrumpa och silverfärgade stövlar. Hon står på en rosa scen framför en mångfärgad mikrofon med lila ljus i bakgrunden”.
Det Swift oroar sig för – precis som vi alla gör, om vi har ett minimum av självkänsla – är att ersättas artificiell intelligens. Men vad betyder det egentligen att hon skulle ”ersättas”? Är det bara hennes röst och kropp i en färgsprakande sparkdräkt och silverstövlar som saken handlar om? Såsom ansökan är formulerad verkar det vara en alldeles för fantasilös tolkning.
Beskrivningen av Swift må ta fasta på yttre attribut, men syftet kan knappast vara att bara förbjuda AI att uppträda i just den skepnaden. Syftet tycks snarare vara att fånga själva essensen av Swift. Alltså just det som vi brukade kalla själ. Om Swifts ansökan godtas måste det helt enkelt betraktas som ett otvetydigt myndighetsbeslut på att själen existerar. Beslutet har möjligen laga kraft endast i USA, men alla amerikanska upptäckter exporteras, ofta förr än senare, så inom kort kan vi räkna med ett motsvarande svenskt beslut.
Det är på något sätt lugnande att veta att våra odödliga själar snart står under PRV:s, snarare än Svenska kyrkans, beskydd. Nästa gång jag passerar kvarteret Uppfinnaren ska jag slinka in med min ansökan.
Torsdag
Häromdagen fick vi beskedet att posten inte längre kommer att delas ut varannan dag – redan det en oförskämdhet – utan bara två dagar i veckan. Det är ”ett pilotprojekt” påstås det i informationsmaterialet, men när min hustru ställer ett par följdfrågor blir det klart att det redan fattats beslut om att ”pilotprojektet” snart ska gälla hela landet.
Samtidigt som Posten avvecklas expanderar sophämtningen till priset av hundratals miljoner i investeringar. Inga postiljoner har alltså längre tid att sortera vår post, men vi förväntas lägga åtskilliga timmar på att sortera våra sopor och nogsamt stoppa dem i ett av ett dussin olika fack. Allt under ledning av ”hållbarhetsstrateger” och under hot om vite. I morse intervjuades en av dem i radio och gladde sig åt ”en jätteuppskalning av vår organisation”.
Jag undrar om det är den dåliga postgången som får min gamle chef Mats Svegfors att i stället låta publicera sitt brev till Ulf Kristersson på Dagens Nyheters debattsida i dag. Det är i så fall ett dåligt tecken. Snart kan tidningarna – som redan bara kan läsas genom en betydande akt av självdisciplin från läsarnas sida – vara fyllda av privat korrespondens av det här slaget, utan något som helst intresse för andra än de närmast inblandade. Kanske kan man be tidningsutdelarna, så länge de nu finns kvar, att placera trycksakerna i rätt avfallskärl direkt?
***
