I skademinimeringens huvudstad har sprutorna egen papperskorg
Det är något med Wien som alltid gör lite gott för själen. Pragmatismen är konsekvent, vare sig det gäller drogpolitik eller omstridda statyer.
Bild: TT / Theresa Wey
Wien, april 2026. På flygplatsens toalett ser jag små grönvita lådor. Där står inte ”håll rent” eller kanske något annat uppfostrande hygieniskt påbud. Nej. Där står: ”Nur für Spritzen!” Bara för sprutor.
Diabetes? Tillväxtbehandling med hormoner? Nej, eller åtminstone inte primärt. Staden Wien driver en högst pragmatisk drogpolitik. Allt enligt den liberala principen om skademinimering. I den andra änden av spektrumet möter vi restriktiviteten, sådan den utövas hos oss.
Flygplatsen i Wien bjuder också andra insikter. Eller kanske påminnelser. I taxfreen säljs Schwedenbomben. De är ett slags skumfyllda chokladbollar med en botten gjord av våffla. I Finland såldes snarlika produkter länge under namnet Negerkyssar. Det gör de inte längre. Nu heter de bara – kyssar.
När har Sverige senast bombat ett land? Namnet lär ha att göra med chokladproducentens svenske vän nån gång på 1930-talet. Hur de tänkte kring namnet är dock en gåta. I Wien pågår heller ingen diskussion om att radera dessa svenskbomber. Snarare tvärtom. För något decennium sen gick wienarna nästan man ur huse för att bevara bomberna i skuggan av ett utländskt företagsköp.
Skademinimering var ordet. Det är något med stämningen och diskussionen i Wien som alltid gör lite gott för själen. Ta bara den ständiga striden kring Karl Lueger. Legendarisk borgmästare, stadsmoderniserare och antisemit. Död 1910, senare hyllad av Hitler. En nästan fyra meter hög staty som föreställer Lueger restaureras som bäst i en verkstad i Traiskirchen sydväst om Wien. Den skall få ett graffitiskydd. Någon eller några har regelbundet sprejat ordet Schande, skam, på statyn. För ett tag sen dränktes den också i blå målarfärg.
Statyn ska enligt plan få komma tillbaks till sin plats vid Stubentor nu i juni efter restaureringen. Många tycker att detta är fel. De ansvariga hänvisar dock till en särskild Denkmalerhaltungspflicht, en plikt att upprätthålla och underhålla minnesmärken. Motiveringen behövs. För ett tiotal år sedan döptes Dr. Karl-Lueger-Ring om till Universitätsring. Skademinimering? Det vete väl fan.
På en solig bänk vid Heldenplatz sitter jag sen och tänker på allt detta. Och på Leif Salmén. Han var journalist och författare, finländare, mycket påläst, ofta briljant. Han sätter sedan länge en särskild, ja, ingångston för mina besök i Wien.
Jag satt en gång på en scen på bokmässan i Helsingfors tillsammans med Salmén. Det var mässans sista dag. Han kom mycket försenad till samtalet, svårartat berusad, ostadig. Han kom klädd i en svart och slarvig och överstor poplinrock. Det gjorde ont att se. Skademaximering, skulle någon säkert säga. Det ställdes en avslutande fråga. Den löd:
”Vad är det vackraste du vet, i Europa?”
Salmén satt tyst och hopsjunken på sin stol. Efter en lång tystnad lyfte han plötsligt på huvudet, öppnade ögonen och tittade ut mot ett stort ingenting. Och sa sen, mycket långsamt och artikulerat:
”Jag älskar Wien. I regnet. Just när folk stannar till och slår upp sina svarta paraplyer. Det är det vackraste jag vet.”
***
