Knarkkrigets offer

Text: MATTIAS SKÖLD, BANGKOK

Foto: LINUS MEYER

Den 23 juli 2004 hittades Sa Tidboonkrongs 17-årige sonson Kiat­tisak Tidboonkrong hängd i ett skjul på ett risfält. Obduktionen visade att grovt våld riktats mot pojkens huvud och könsorgan. Sannolikt hade han torterats i flera dagar innan han dog. En vecka tidigare hade Kiattisak gripits för stöld av en motorcykel. Som 15-åring hade han dömts för narkotikainnehav. Han är ett många offer för regeringen Thaksins blodiga krig mot knarket 2003–2004. Ett krig som slagit blint, och på måfå, långt ifrån rättssalarna.

Sa Tidboonkrong är 74 år och pensionerad fiskförsäljare från provinsen Kalasin i nordöstra Thailand. Hon står under ständig övervakning av Thailands motsvarighet till amerikanska FBI, kallad DSI, inom ett program för vittnesskydd. Tillsammans med två andra vittnen är hon kallad till den rättegång mot sex thailändska polismän från Kalasin som inleds den 2 mars. Det målet ses av många som första steget i Thailands uppgörelse med åren under Thaksin Shinawatra, premiärministern som avsattes i en militärkupp 2006.

– Kiattisak gjorde dumheter i sitt liv, men han förtjänade inte att dö som en hund. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de skyldiga får sitt straff, säger Sa Tidboonkrong.

Hennes ansikte är fårat av åldersrynkor men de mörka ögonen är fulla av liv. Hon sitter vid ett bord utanför sitt hus i Bangkok­förorten Nonthaburi dit hon råddes flytta av DSI, »polisen för särskilda utredningar«. Det är också DSI som utrett fallet med hennes sonson.

Även Kiattisaks faster, 46-åriga Pikul Prohmchan, lever under polisskydd. Hon har tappat räkningen på hur många gånger hon hotats till livet. Trots att utredningen flera gånger lagts ner har hon vägrat ge upp kampen för en rättslig prövning av brorsonens död.

– Jag drivs av ilskan över vad de här polismännen gjorde mot min familj. Jag vet att det är farligt, min man har ofta bett mig låta bli, men det här är något jag måste göra, säger Pikul Prohmchan. Hon har slutat jobbet som försäkringssäljare för att kunna ägna all sin tid åt att utkräva ansvar för brorsonens död.

Som granne till Burma, världens näst största producent av opium, har Thailand i decennier brottats med droghandel och utbrett missbruk. Även polisbrutalitet och summariska avrättningar av brottsmisstänkta har en lång tradition i landet. Men Thaksin Shinawatra, som själv började sin yrkesbana inom poliskåren, var den förste thailändske ledare som gjorde polisens metoder till en del av sitt politiska program.

»Det finns inget under solen den thailändska polisen inte kan göra. Vi måste slå med järnnäve mot knarklangarna utan någon pardon. Eftersom langarna är skoningslösa mot våra barn är vi skoningslösa mot dem, det är inte fel. Om några langare dör är det normalt.« Så sa Thaksin Shinawatra ett par veckor innan han förklarade krig mot knarket den 1 februari 2003.

Thaksin Shinawatra hade gjort sig en förmögenhet inom telekombranschen och var landets rikaste man när han tog steget in i politiken. Med löftet att styra Thailand på samma sätt som han lett sitt blomstrande företags­imperium valdes han till premiärminister 2001. I de thailändska tv-kanaler han ägde odlades bilden av premiärministern som en handlingens man. Han skulle rekonstruera Thailands ekonomi, som låg i ruiner efter Asienkrisen 1997, och bekämpa knark­baroner med samma hårda nypor.

Löftet att med alla medel få bort dem som sålde amfetamintabletter utanför barnens skolor möttes med jubel runt om i Thailand. I opinionsundersökningarna slog premiärministerns popularitet i taket.

Under krigets inledande fas, februari–maj 2003, skulle flödet av narkotika stoppas genom insatser mot dem som sålde drogerna. På inrikesministeriet upprättades »svarta listor« över utpekade langare, namn som ströks sedan personen antingen dödats eller satts i fängelse. Tidsschemat var pressat. Lagföring av misstänkta var tidskrävande jämfört med snabba, summariska avrättningar. Först att förklara sig fri från narkotika blev provinsen Kalasin, vars polis var beryktad för sin brutalitet. Kalasins guvernör fick ta emot en medalj av premiärministern.

Det är omöjligt att veta exakt hur många som dog, men utan tvivel fler, och i snabbare takt, än i många mellanstatliga krig. En utredning från 2007 kom fram till att 2 819 personer hade dödats under kampanjens 18 månader. Omkring hälften av offren saknade enligt rapporten helt koppling till droghandeln, åtskilliga andra var narkomaner som påbörjat program för drogavvänjning.

Snart sex år senare har bara ett 40-tal fall polisanmälts av anhöriga till narkotikakrigets offer. För Pikul Prohmchan råder det ingen tvekan om varför.

– Folk är rädda helt enkelt. Många har kontaktat mig och undrat om det är någon idé. Jag svarar att man måste följa sin egen övertygelse, men ju fler som vågar anmäla, desto större är chansen att vinna.

Rädsla eller ovilja är också vad hon mött i kontakterna med myndigheter och rättsutövare. Några dagar efter Kiattisaks död i juli 2004 anmälde hon fallet till justitie­ministeriet och thailändska motsvarigheten till Rikspolisstyrelsen. Hon vände sig också till ett femtontal thailändska och internationella organisationer.

Vändpunkten kom när det thailändska kungahuset 2005 förklarade att fallet Kiat­tisak Tidboonkrong skulle ges prioritet i alla instanser. Tidigare hade Thailands djupt vördade kung Bhumibol Adulyadej i sitt födelsedagstal sagt att dödsfallen under knarkkriget måste utredas. Strax efter beskedet från hovet meddelade polismyndigheten DSI att den tog sig an fallet.

Avdelningschef Piyawat Kingkate vid DSI har lett utredningen av Kiattisak Tidboonkrongs död och två liknande fall av hängning i Kalasin. Myndigheten har dessutom börjat granska 21 dödsskjutningar i samma provins, som uppges ha koppling till knarkkriget. Fallen har flera gemensamma drag, enligt Piyawat Kingkate.

– Förövarna har tagit god tid på sig och förefallit helt obekymrade om att bli upptäckta. I stället för att gömma kroppen, som är det vanliga, har de lämnat den på en öppen plats.

I Kalasin var det redan före knarkkriget vanligt att kropparna efter tjuvar och våldsbrottslingar hängdes i gatlyktor eller dumpades i vägrondeller som varnande exempel. Sunai Phasuk vid Human Rights Watch talar om ett »polisdöme« när han ska beskriva hur rättvisa skipades i Kalasin.

– Poliserna var lagen och bestämde vem som skulle leva och vem som skulle dö. Att vända sig emot polisen var detsamma som att skriva under sin egen dödsdom, säger han.

Thailands nuvarande premiärminister Abhisit Vejjajiva, som tillträdde i december 2008, har tagit bestämt avstånd från Thaksins olagliga metoder för narkotika­bekämpning. Han har också försökt att rensa upp i den korrupta thailändska poliskåren. Men reformarbetet är en balansakt. När Abhisit i höstas sparkade polischefen Patcharawat Wongsuwan kom han på kollisionskurs med flera av sina ministrar. Konflikten var nära att spräcka regeringen.

– Det finns en fraktion inom hans eget parti Demokraterna som inte vill utmana topparna inom polisen. De gör det svårt för Abhisit att göra verklighet av sina ambitioner, säger Sunai Phasuk.

Fallet Tidboonkrong är inte bara ett pilot­mål för de många anhöriga till knarkkrigens offer. En efterföljande civilrättslig dom om skadestånd till offrens familjer skulle innebära att polisen centralt tvingas betala för ett lokalt poliskontors övertramp. Det kan få kännbara konsekvenser för polisstationerna ute i landet, som ofta är djupt insyltade i lokal brottslighet.

Efter fallet Kiattisak Tidboonkrong kan Thailand inte längre blunda för Thaksin Shinawatras personliga ansvar för avrättningarna under knarkkriget. Det säger Kraisak Choonhavan, universitetslektor och vänsterpolitiker som varit en högljudd människorättskämpe sedan 70-talet. Han ingick i en parlamentarisk kommitté som utredde knarkkriget. 2008 utsågs Kraisak Choonhavan till vice ordförande i regeringspartiet Demokraterna.

– Kampanjen innebar uppenbara och upprepade brott mot de mänskliga rättig­heterna. Det finns starka bevis för att dödsskjutningarna godkändes uppifrån, till exempel i brev från inrikesministeriet till landets guvernörer om att misstänkta narkotikalangare riskerade att dö i summariska avrättningar, säger han.

Enligt Kraisak Choonhavan borde Thaksin Shinawatra kunna fällas för brott mot mänskligheten. Men för att det ska bli möjligt krävs att Thailand ratificerar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Kraisak Choonhavan hoppas att den massmediala uppmärksamheten kring fallet ska sätta i gång en debatt i Thailand om landets folkrättsliga status.

Samtidigt ökar missbruket igen. Det visar färsk statistik, och det bekräftar social­arbetarna i Bangkoks slumområde Klong Toey. Bruket av metamfetamin i Thailand ligger nu på ungefär samma nivå som före Thaksins krig mot knarket 2003. Aktionen var alltså inte bara grym och i strid med grundläggande mänskliga rättigheter, utan också verkningslös.

Sex poliser åtalas för mord

17-årige Kiattisak Tidboonkrong hittades död 23 juli 2004. Den andra mars åtalas sex polismän, varav tre befäl, för mordet, undanröjande av bevis och missbruk av auktoritet. Samtliga nekar till alla åtalspunkter. Den som fälls för mord kan dömas till döden i Thailand.

Thaksins pengar

Den 26 februari ger domstolen besked om ifall den före detta premiärministern Thaksin Shinawatras förmögenhet ska beslagtas eller inte. Han avsattes i en statskupp 2006 och befinner sig nu i exil i Storbritannien.