Ge våldet dess rätta namn

Jag har gått och blivit en språkpolis. Inte så att jag mejlar till spraket.se om förflackningen i det svengelska språket eller noterar varje gång en programledare säger »vicken« i stället för vilken. Inte heller handlar det om den pågående debatten om det för prinsessan Madeleine och landets rojalister så avgörande begreppet »vara intima med varandra«, som de senaste veckorna används för att beskriva vad som händer på hotellrum mellan söta norskor och unga jurister med bekräftelsebehov.

I stället handlar min upprördhet om de begrepp och ord vi använder för att beskriva mäns våld mot kvinnor. För också här handlar det om varför vi använder de ord vi gör. Vad det är vi försöker skydda oss från.

Ta ordet trafficking, som något ljushuvud tyckte var en bra beskrivning på det som bäst beskrivs som vit, eller svart, slavhandel. I rättssalarna kallas det människohandel för sexuella ändamål, men i folkmun talar vi om trafficking.

Det låter som en rondell. Ofarligt. Funktionellt. En del av en bra infrastruktur. Framröstat efter mångåriga utredningar i Bryssel och Strasbourg.

I ordet trafficking finns inte den minsta gnista av all den skam, förnedring och tortyr som kvinnor, barn – och män – utsätts för i den globala handeln med människor. De bara trafikeras fram och tillbaka över gränserna. Så praktiskt.

Lagstiftarna är ofta inne och petar i minsta lilla stavelse i paragraferna. Och det behövs. Fram till sexualbrottslagen senast ändrades 2005 stod det att våldtäkt var att tvinga till sig »sexuellt umgänge«. I dag står det sexuell handling. Det kan tyckas som en petitess, men det är en viktig markering. Lagen har antagit ett tydligare brottsofferperspektiv med den till synes enkla ändringen.

För jag kan lova att jag aldrig har träffat en våldtagen kvinna som kallar det hon var med om för ett sexuellt umgänge. I själva ordet beskriver vi ju något som man gör tillsammans, som man är överens om, som båda vill. Något socialt. Våldtäkt är inte umgänge.

Kanske kommer vi i backspegeln kunna se att den försvunna ordalydelsen i sexualbrottslagen också påverkar en eller annan jurist i synen på hur en våldtäkt går till. Egentligen.

För några veckor sedan valde en man att hugga ihjäl sin fru och sjuårige son med en kniv, innan han tog sitt eget liv. Polisen var förtegen om vad som hade hänt, men lyckades lik förbannat få ur sig ordet »familjetragedi«.

Skulle vi inte kunna ha en omröstning här och nu och för all framtid förbjuda ordet familjetragedi? Eller ännu värre: utvidgat självmord. Mannen vill ta livet av sig, men bara måste ha med sig fru och barn och ibland hunden ner i sin grav. Han mördar dem, men vakthavande befäl – och journalister – kallar det självmord.

Som om mannen ägde rätten att besluta om hela familjens vilja eller ovilja att fortsätta leva. Som om de ingick i hans »själv«, som ägodelar.
Och är inte alla mord en familjetragedi? När en ung man sparkas till döds i en krogkö? För den drabbade familjen är det utan tvekan en tragedi. Men ordet används bara för just män som dödar sin familj.

Är det att vi behöver skyddas från allt det jävliga i sanningen som gör att dessa ord fortsätter att hänga sig kvar? Är det fortfarande spåren av att mäns våld i hemmet alltid har betraktats som en privatsak, en del av familjens göromål och inte nödvändigtvis samhällets sak?

Effekten av hur vi använder ord blir i alla fall denna: vi skyddas från att få veta vad det verkligen handlar om. Trafficking är handel med människor. Utvidgat självmord är mord. Våldtäkt är långt ifrån sexuellt umgänge. Låt oss kalla saker vid dess rätta namn.

Text: