En sluten värld

Text: Ana Udovic

Foto: Petter cohen

Emily Gray är mamma till två tonåringar, en dotter som i dag är 18, en son som är 16. Hon hoppas att hon har den värsta perioden bakom sig nu. Men det har varit många tuffa år.

– När min dotter var 12–13 år började det. Flickor i dag debuterar så fruktansvärt tidigt, med smink, kläder, och så vidare. Inom tjejgänget gällde vissa regler, och min dotter var livrädd för att hamna utanför. Så hon gick på fester där man drack alkohol och gjorde en massa saker som hon inte fick.

Emily visste först inte vad som pågick, tjejerna duperade sina föräldrar och låtsades att de skulle sova över hos varandra, men var i själva verket ute hela nätterna på stan.

– De är skitsmarta, de vet precis vad de ska säga för att omöjliggöra kontroll. Samtidigt finns den här starka lojaliteten mellan ungarna – har de sett eller varit med om något de vet inte är okej, så säger de ingenting, eftersom de då måste lämna ut någon annan i gänget, säger Emily.

När hon anade att hennes tonåring hade dolt saker för henne, började hon ringa runt och dubbelkolla allting med dotterns kompisars föräldrar.

– Det blev som ett krig hemma, jag kunde säga: Okej, du får gå ut, men du ska vara hemma klockan elva och jag har en alkomätare, bara så du vet. En gång skrek hon åt mig: »Du har förstört mitt liv«, andra gånger kallade hon mig fula ord. Men jag var benhård, man måste ta konflikterna, hur jobbigt det än blir, säger Emily.

Hon ångrar sig inte, och hennes dotter tycker i dag att det hon gjorde var okej.

– Flera av de andra ungarna har hamnat i ett alkoholmissbruk, säger Emily.

Varför har tonåringar så svårt för att berätta för sina föräldrar vad som händer dem? Varför talar de inte om att de mår dåligt, har konflikter med kompisar eller sitter fast i en dålig relation?

För att ta reda på det, samlade Fokus Yonna Stahre, Hannes Sundell och Malin Valuskova, alla 17 år. Vi ses på Café String i Stockholm, deras »Central Perk«, de åker gladeligen över halva stan för att komma hit.

– Jag tror, att om du bor i en familj som inte brukar prata om saker, så kommer du inte plötsligt att gå till din mamma och pappa och berätta att du mår dåligt, säger Yonna.

Hannes håller med. Och menar att det är en fråga om generationsklyftor. Vissa saker går inte att prata om, eftersom de vuxna helt enkelt inte hänger med. Då är det enklare med kompisarna.

– För mamma och pappa är du alltid en gullegris, men själv kan jag behöva en slags bekräftelse som de inte förstår. Till exempel varför du behöver bära kläder med vissa märken; det kan bara kompisar förstå, säger Hannes och rättar till sin lila latexjacka.

Men om deras barn mår dåligt på riktigt, tror Malin ändå att föräldrarna märker det.

– Jag är inte en sån person som delar med mig alltid, varken till kompisar eller till föräldrar. Jag kan känna det som att jag tynger ner dem genom att berätta om mina problem. Men mamma brukar se på mig om det är något, säger Malin, för dagen svartklädd och med matchande kolsvart hår.

Att föräldrar inte vet vad som händer i deras barns isolerade tonårsvärld kan få ödesdigra konsekvenser – som ett värsta exempel finns mordet i Stureby, där en 15-åring mördades av en skolkamrat, på grund av ett svartsjukedrama.

Förhållanden som går över styr, där paret isolerar sig totalt, eller är vanvettigt svartsjuka, inget ovanligt i Yonnas, Malins och Hannes liv – även om det inte brukar gå så långt som i Stureby.

– Jag har själv varit svartsjuk, jag vet att svartsjuka kan göra en knäpp. Jag var jätte­elak och när jag var yngre och blev jag svartsjuk kunde jag till och med bli våldsam, säger Yonna.

Hon har varit i en relation där hon och hennes kille blev isolerade, det var när Yonna var mellan 14 och 16 år. Då tyckte hon inte att det var konstigt, trots att kompisarna undrade varför hon aldrig ville träffa dem.

– Min mamma påpekade att vi satt som fastklistrade på varandra, men då tyckte jag bara att hon var dum i huvudet. När man är 14 år tror man att det är positivt att stå ut med någon jämt. Men efter ett tag blev jag så sjukt irriterad, eftersom vi alltid var med varandra. Jag stod inte ut med hur han tuggade ens, så irriterad blev jag. Plötsligt inser man bara: »okej, han är en rasistisk böghatare«, och så går det inte längre. Nu är jag i en mycket bättre relation, där vi har ett liv och träffar kompisar även om vi är ihop, säger Yonna.

Hannes har samma erfarenhet.

– Jag hade en pojkvän i nian, och jag vårdade relationen som om det vore en ömtålig porslinspärla, eftersom jag tänkte att det här är min första ungdomskärlek. Efteråt sa alla att de tyckte att vi var så isolerade med varandra, säger han.

Han menar att en 15–16-årings känsloliv är ganska överdrivet – är du ledsen, är du jätteledsen, är du glad, är du jätteglad. Och blir du sviken, då är det inte lätt att vara storsint.

– Jag vill vara elak mot den som sviker mig, jag känner att om jag mår dåligt så vill jag att hon eller han också ska må dåligt. Jag har varit väldigt elak, bland annat mot en före detta nära vän till mig. I efterhand fick jag komplex för det, jag borde ha gjort på ett annat sätt, säger Hannes.

Yonna tror att det lätt blir fel eftersom de enda man bollar sina tankar med, är de jämnåriga kompisarna – som inte har mer erfarenheter än en själv. Kanske hade det varit bättre att prata med de vuxna, som vet mer om kärlek och relationer.

Egentligen skulle det kunna vara ganska lätt för föräldrar att få bra kontakt med sina tonåringar, menar de. Tricket är att de vuxna själva delar med sig av sina bekymmer.

– De måste också visa sig svaga. Det går inte att tvinga ungdomar att prata ut, ifall de vuxna inte själva är beredda att berätta, även om små saker, inte bara jättesvåra problem som en skilsmässa, till exempel. Så var det för mig, från ingenting säger plötsligt mina föräldrar att de ska skiljas, säger Yonna.

Malin håller med.

– Jag skulle hellre dela med mig till kompisar, ifall de inte delade med sig, säger hon.

Vissa saker kan de ångra att de inte tog upp – som när Hannes en helg flög till Österrike med sina kompisar, utan att säga något till föräldrarna. Efteråt blev det allvarliga samtal, men det ledde ändå till något gott: Hannes föräldrar insåg att Hannes började bli stor – och behandlade honom därefter.

– Jag tror att det kommer en vändpunkt i alla unga människors liv, när allt slår över och föräldrarna börjar prata till en som om man vore en nära vän i stället. För mig var brytpunkten den där resan, säger Hannes.

– För mig var det när mina föräldrar skildes, säger Yonna.

Det mest skrämmande med mordet i Stureby, menar de, är att de inblandade verkar vara så vanliga. Men att vuxna runtomkring ungdomarna inte hade insyn är inget konstigt – föräldrarna träffar man ju bara morgon och kväll, menar Hannes, kompisarna däremot stöts och blöts man emot hela dagen i skolan.

– Jag känner några som kände det där paret i Stureby, och de berättade att det varit konstig stämning länge mellan dem, säger Yonna.

– Ändå är det ju ingen som tänker att någon ska gå och mörda någon, menar Malin.

Genom skolåren har alla tre sett jämnåriga som inte verkar må bra, där de kunnat misstänka att någon blir misshandlad eller är olycklig. Hannes tycker att det egentligen är alldeles för lätt att bli förälder.

– De har delat säng en natt – världens simplaste grej. Ingen har tänkt efter: Har vi råd och tid för ett barn? Kanske kommer barnet olämpligt, med tanke på jobbet, och så vidare. När barnet är nyfött måste föräldrarna vara beredda att ge det mycket tid, säger han.

Sara Törneman är SO-lärare på Rinkeby­skolan och träffar dagligen tonåringar, eftersom hennes elever går i årskurs 7–9. Hon menar att föräldrar måste spendera tid med sina barn, och inte bara när de är små.

– Många säger att när blöjåren är över, då kan föräldrar ta det lugnt, då är barnen självgående – så är det inte. Barn behöver fysisk och psykisk kontakt, de behöver kramar, de behöver prata med sin mamma och pappa, även om de fyllt 18 år. Som vuxen kan du gott säga: Jag vill vara med dig, jag har längtat efter dig, berätta om din dag.

Hon kan ibland få en skrämmande känsla av att hon har mer insyn i sina elevers liv än deras föräldrar har. Och högstadie­ungdomars liv är ganska komplicerat, eftersom deras relationer till varandra ofta blir infekterade.

– Tonåringar har fullt upp med det sociala, vi får hela tiden gå in och hjälpa dem och reda upp bråk och intriger. Det går ofta överstyr på grund av ryktesspridningar eller bråk, till exempel mellan etniska grupper. Vi har tjejgäng som klöser ögonen ur varandra, ska hämnas på grund av något rykte. Alla är fixerade vid sina mobiler, och via dem och nätet får de en extrem kontroll på varandra. Deras kontaktyta blir sjukligt stor, de filmar varandra och lägger ut filmerna på Youtube, de uppdaterar och skickar meddelanden hela tiden. Ibland när jag beslagtagit en mobil och lagt den i min ficka, kan 20 meddelanden per minut svischa in. De får ingen ro, säger Sara Törneman.

Hon upplever att vissa föräldrar inte orkar med sina barn. När lärarna ringer för att påtala problem, svarar föräldrarna att de inte vill höra.

– Vi försöker också berätta positiva saker, men när vi kommer med kritik så blir föräldrarna olyckliga. De har gett upp, och låter barnen styra och ställa som de vill hemma.

Men Sara Törneman brukar säga till föräldrarna att aldrig ge upp. Tonåringar behöver sina föräldrar, oavsett vad det handlar om, att de fastnat i sociala konflikter eller blivit totalt isolerade med en partner. De är för små för att ha redskapen som behövs för att sortera i sitt liv, det kan bara vuxna hjälpa dem med.

Sara kan se skillnad på elever vars föräldrar håller koll på sina barn.

– De känner sig sedda, och det gör dem tryggare, säger hon.

Sara Törneman tror som Yonna, Hannes och Malin att det bästa sättet att få kontakt med sin tonåring är att själv vara öppen med sina tillkortakommanden.

– Som tonårsförälder måste du visa att du själv har saker i ditt liv som är svåra att hantera, som gör dig ledsen och besviken, men att det inte är så farligt. Barnen ska inte behöva ta ansvar för våra problem, men de kan lära sig något av att få ta del av dem. Barn tittar på oss vuxna, på våra relationer. De gör som vi gör, inte som vi säger.

Intervjuerna gjordes i höstas efter Sturebyrättegången. Ingen av de intervjuade har koppling till våldsbrotten.

Detta har hänt

En 16-årig flicka hittades i förra veckan död invid ett bostadsområde i Västerås. En 16-årig pojke och bekant till flickan, som anmälde sig själv till polisen, är misstänkt för att ha bragt henne om livet.

Händelsen kommer efter ett antal liknande incidenter, där ungdomar begått mord eller dråp mot jämnåriga. Det är främst unga pojkar som har angripit flickor, som i Stureby utanför Stockholm förra sommaren, där en pojke och hans flickvän dömdes till mord respektive anstiftan till mord. En annan händelse med tonåringar inblandade och med dödlig utgång, var när en 16-åring 2008 misshandlades till döds på Kungsholmen i Stockholm.

Enligt Brå går det, trots de många fallen det senaste året, inte att tala om en trendmässig ökning av våldsbrott mellan unga.