»Det talade ordet är svart rök«

Text: Svante Weyler

Foto: scanpix

I romanen »Slut på kritan« berättar den kongolesiske författaren Alain Mabanckou om en bar som enligt presidenten är upphov till alla olyckor som drabbat landet och dess folk. Barens ägare tycker att anklagelsen är orättvis men blir samtidigt lite smickrad och inser att han måste rädda baren till historien. Och då räcker det inte längre med att alla snackar om baren utan …

… han la till att folk i det här landet inte har nån känsla för hur man tar vara på sina minnen, att tiden när gamla farmor låg i sjuksängen och berättade historier var förbi, att det hädanefter var det skrivna ordet som gällde därför att det är det som blir kvar, det talade ordet är svart rök, piss från en vildkatt, ägaren till »Slut på kritan« gillar inte floskler i stil med när en gammal man dör i Afrika är det ett bibliotek som försvinner«.

Det behövs egentligen inte mer för att uttrycka litteraturens komplicerade ställning i Afrika. Kontinenten är full av berättelser, överallt stiger det upp svart rök, det är bara böcker det är ont om.

Men nu tycks de välla fram, de afrikanska böckerna av de afrikanska författarna. Inte på många år, kanske aldrig någonsin, har ett »tema« på Bokmässan i Göteborg väckt en sådan uppmärksamhet. Är allt som det ska då? Är litteraturkartans vitaste fläck på väg att fyllas i? Om det ändå vore så enkelt.

Alla som passerat högarna av pocketböcker på våra flygplatser och centralstationer det senaste året har kunnat se att det bland alla deckarna ligger en bok med den något märkliga titeln »En halv gul sol«. Den utgör ett litet underbart undantag i dessa annars ganska homogena boktravar: en succéroman från Nigeria, om Biafrakriget, skriven av en mycket ung kvinna, inte känd för någonting annat än att ha skrivit just den här boken. Chimamanda Ngozi Adichie är den klarast lysande stjärnan på Afrikas litterära himmel men hon har en massa systrar (Leonora Miona från Kamerun, Pettina Gappah från Zimbabwe, Marie Ndiaye från Frankrike och Senegal, till exempel) och en rad berömda onklar (Wole Soyinka, Ngugi wa Thiong’o, Nuruddin Farah).

Men den onkel som hon valt att tillägna sin roman är den som också jag sätter högst av dem alla, landsmannen Chinua Achebe. Och om man läser »En halv gul sol« i ljuset av Achebes mest berömda, »Allt går sönder« från 1958, då blir ett par mycket väsentliga drag i den afrikanska litteraturen och vårt förhållande till den synliga.

»En halv gul sol« skildrar en familjs öden under Biafrakriget som i slutet av 60-talet höll på att slita sönder Nigeria. Biafra var en stor, ganska rik delstat i sydöst som ville bryta sig ur och som fick folkets sympatier för sin kamp. Jag var själv ett av de många svenska skolbarn som samlade pengar på Stockholms gator till de svältande barnen i Biafra. Centralregeringen bekämpade utbrytarna med alla krafter och hade omvärldens officiella stöd. I Europa och Afrika var de politiska ledarna överens: skulle Biafra tillåtas bryta sig ur hotade hela den afrikanska kontinenten att falla sönder i en räcka småstater. Kolonialismens gränser må vara konstgjorda, men det var de enda gränser som fanns. (Det är som bekant bara i Europa som nya stater tillåts uppstå, vilket då och då konstateras med viss förvåning bland förtrycka folk i Afrika.)

Det säger sig självt att det är djärvt av en ännu inte trettioårig författarinna att ta sig an detta nationella trauma i en roman. Hon gör det med bravur men, och det är den litterära poängen här, hon gör det med hjälp av en berättarform hämtad från den europeiska 1800-talsromanen och vidareutvecklad i dagens anglosaxiska populära skönlitteratur. Romanen berättas genom parallella historier, familjens medlemmar hamnar på skilda sidor i konflikten, där finns en kärlekshistoria som känns igen från varje god underhållningsroman och hade det inte varit för det brännande ämnet och ett säreget porträtt av en ung tjänare, så hade det mesta av romanen kunnat hämtas från de kurser i »creative writing« som den unga författarinnan gått på vid sitt amerikanska universitet.

Den är precis lika bra och viktig för det, men kanske lite mindre nigeriansk, det vill säga främmande, och vi påminns om att det vi lättast tar till oss från denna kontinent är det som mest liknar våra egna litterära uttryckssätt. (Det är inget afrikanskt »problem«, samma sak gäller också 99 procent av alla svenska deckare som ju med byte av några ortsnamn skulle kunna utspela sig i New York eller en engelsk landsortshåla: formen är anglosaxisk/internationell.)

Det förhåller sig radikalt annorlunda med hennes idol, den snart åttioårige Chinua Achebe, ett av de riktigt stora namnen i den författargeneration som bröt fram åren efter den stora frigörelsen från kolonialmakterna och som ända fram till nu dominerat den afrikanska litterära scenen. Achebes roman om en byhövdings brutala möte med de första kolonialisterna är till sin form mycket mer främmande för oss och lik det man kan förmoda är en muntlig traderad berättelse. Där finns ingen tydlig struktur, ingen enkel intrig. Det gör den inte alls svårläst, tvärtom, de oerhört starka bilderna av just ett sönderfall, av hur en social struktur går sönder i mötet med det främmande, är mycket tillgängliga. Och denna krock utgör naturligtvis ett universellt ämne, men resultatet av den är som bekant särskilt plågsamt i många afrikanska länder.

Men det som gör Achebes roman så unik, ja så modig, det är den totala avsaknaden av enkla förklaringar. Hans skildring är sorgsen men inte alls nostalgisk. Den traditionella stamstrukturen som bryter samman bygger på våld, på absoluta hierarkier, på lydnad intill vanvett. Achebe gör inga försök att idealisera vare sig det »afrikanska« eller det »västerländska«. Han beskriver, på ett sätt som får varje läsare med hjärta i kroppen att vilja gråta, människor som i ett slags förtvivlan över tidens gång går under på grund av sin oförmåga att möta det nya. Det är ett drama som utspelas också i vår tid, i varenda by på den afrikanska kontinenten, i varenda förort till de växande städerna.

Därmed har Achebes roman från 1958 egentligen oändligt mycket mer att säga oss om dagens Afrika än Adichies från 2006.

Ni har redan noterat det. Bland dagens nya stjärnor dominerar kvinnorna, bland gårdagens männen. Den första politiska frigörelsen, den från kolonialismen, var männens verk. Det avspeglades i litteraturen. Achebes roman är obligatorisk läsning i alla afrikanska skolor med självaktning.

Den andra frigörelsen, den från fattigdomen, kommer att vara kvinnornas verk. Möjligen förebådas den i litteraturen.

Detta kan inte förvåna någon som vistats bara kort i ett fattigt, afrikanskt land. Männen väntar, kvinnorna arbetar. Bilden är naturligtvis ytlig på gränsen till intetsägande, men jag har aldrig hört någon ge en annan bild.

En av det moderna biståndets förgrundsfigurer, den förre Investorchefen Percy Barnevik som nu bygger upp en egen organisation för ekonomisk hjälp i utvecklingsländerna, har dragit sin slutsats: han lånar bara ut pengar till kvinnor, säger han, och skälen är enkla. De dricker inte och de reser inte bort.

Detta är ingen kunskap förbehållen smarta västerländska direktörer eller unga afrikanska författarinnor. När Alain Mabanckou skildrar sin barndom i en roman om 70-talets Kongo som kommer ut i Frankrike i dagarna så står kvinnorna i förgrunden: »I mina tidigare böcker var det många män, det gjorde skildringen råare. I `Demain j’aurais vingt ans´ (I morgon fyller jag tjugo), står de längst fram och det har skänkt berättelsen mjukhet och känsla.« Och trovärdighet, kan man tänka.

»Afrika«, den »afrikanska« litteraturen. Begreppen blir så vida att de riskerar att bli intetsägande. Men det finns ett par saker som förenar de flesta afrikanska länder (särskilt de söder och väster om Sahara) och som gör det befogat att ändå använda de här vida begreppen.

De litterära språken i Afrika är, med ytterst få undantag, de gamla kolonialspråken engelska och franska. Det har flera orsaker. En avgörande är den svaga närvaron av afrikanska bokförlag i Afrika. Vägen till läsarna, också de afrikanska, går påfallande ofta via förlag i Paris och England. Flera av de ledande franska förlagen har särskilda serier (»noir«) för afrikansk franskspråkig litteratur som några kan tycka fungerar som getton, och om en författare blir framgångsrik hos en större läsekrets så lyfts böckerna ofta ut ur dessa serier.

Språkfrågan rymmer också en politisk dimension. Om Chimamanda Adichie eller Achebe skulle välja att skriva på det egna språket, igbo, som talas av 18 miljoner människor, i stället för på landets administrativa språk som är engelskan, så skulle det av de andra folkgrupperna i landet naturligtvis ses som en politisk markering, förutom att det skulle bli omöjligt för dem som talar hausa (i norr) eller youruba (i söder) eller något av de andra 200 språken att läsa boken. (Detta är för övrigt inte heller något specifikt afrikanskt problem. Om Torgny Lindgren eller Sara Lidman hade valt att skriva hela sina romaner på bondska, och inte bara låta dem färgas av detta för de flesta av oss andra obegripliga mål, så skulle de inte ha erövrat riket och nått berömmelsen utan suttit kvar på länsmuseet i Umeå och läst högt för några lokala antropologer).

Under några resor i Kongo-Brazzaville har jag tillbringat ganska lång tid i en liten by mitt i landet, Ngouedi. I den byn finns det en skola med en massa elever, men de har nästan inga skolböcker alls. Det säger sig självt att det inte finns mycket skrivet om denna by, men på svenska finns en mycket fin skildring av byn på 50-talet, som ingår i memoaren »Längta hem« av Lennart Hagerfors som växte upp i Ngouedi som missionärsbarn. Inför ett av mina besök lät jag översätta hans skildring och trycka upp den i en liten upplaga som jag skänkte till skolan. Lärarna tog emot gåvan en smula förläget. Två dar senare kom några elever till mitt hus och bad om hjälp. De ville läsa Lennarts skildring, men lärarna hade lagt undan den och nu undrade de om jag kunde övertala lärarna att ge dem texten. Jag hade inte väntat mig dånande applåder och evig tacksamhet för denna gåva, men detta gjorde mig en smula snopen.

Episoden är symptomatisk för det skrivna och tryckta ordets ställning i de fattigaste afrikanska länderna. Barnen har inte tillräckligt med skolböcker, tidningarna har otroligt små upplagor, det talade ordet i form av berättelser, nyhetsrapportering, propaganda har ett otroligt försteg, också hos relativt utbildade människor. Det är också ett skäl till varför så stor del av den afrikanska litteraturen »äger rum« utanför Afrika.

Det är en vedertagen sanning att den engelska och den spanska litteraturen under de senaste decennierna förnyats utifrån. Det går inte att underskatta den latinamerikanska magiska realismens betydelse för spanskspråkig litteratur eller vad författare som Salman Rushdie eller Nobelpristagarna VS Naipaul och JM Coetzee betytt för den engelskspråkiga.

»Nu väntar vi bara på att fransmännen ska erkänna samma sak«, säger Alain Mabanckou till mig. Och omvärlden har redan konstaterat faktum: mer än hälften av den franskspråkiga litteratur som översätts till andra språk i dag är skriven av kongoleser och senegaleser, kanadensare och haitier. Fjolårets finaste franska litteraturpris, Prix Goncourt, gick till Marie Ndiaye, fransk-senegalesiska med romanen »Tre starka kvinnor«, nu i höst finns den på svenska. Mabanckou fick 2007 det näst finaste, Renaudot, för »Ett piggsvins memoarer«. Afrika ligger inte där man lagt det, imperiet slår tillbaka. Den franskspråkiga litteraturen kommer inte mer att bli sig lik. Snart fattar man det i Paris också.

Vi i Sverige är inte heller där än, och en bokmässa gör ingen sommar. Antalet afrikanska romaner som översätts till svenska har visserligen ökat markant under det senaste decenniet, men det är fortfarande en angelägenhet för väldigt få läsare. Det är förfärligt synd, för vårt intresse för Afrika har så länge byggt på ett slags medkänsla, först förmedlad av missionärer, sedan av biståndsfolket. Det är ju bättre än inget intresse alls, men den där medkänslan har nästan alltid ett paternalistiskt drag. Det är dags att i stället bygga intresset på kunskap och förståelse. Om vi är skyldiga Afrika och dess invånare något så är det just det.

Svante Weyler, förläggare och journalist