Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sökandet. Polisen har använt hundar och grävmaskiner i jakten på spår efter Eva.

Inrikes

Den ovanliga mördaren

Styckmord väcker starka känslor, men de flesta begås inte av hat, utan av rent praktiska skäl.

På den tolfte dagen efter Evas försvinnande hittade Örebropolisen en kroppsdel i en plastsäck begravd under snön. Det var en bål tillhörande en kvinna. Dagarna efteråt påträffades fler kroppsdelar, bland annat ett huvud.

En 51-årig man som haft ett förhållande med Eva i flera år, sitter nu häktad misstänkt för mord.

Trots flera uppmärksammade fall på senare tid är styckmord fortfarande väldigt ovanligt i Sverige. Av de närmare 100 mord som begås varje år, handlar det om styckning i 1-2 av fallen. Det finns två olika former av styckmord: defensivt och offensivt. Den defensiva varianten är den absolut vanligaste och karaktäriseras av att gärningsmannen gör det endast för att kunna bli av med kroppen utan att bli upptäckt – den genomförs på ett någorlunda rationellt sätt för att kroppsdelarna ska kunna paketeras och transporteras bort. Ofta sitter kläderna kvar på offret eftersom gärningsmannen velat få det avklarat så fort som möjligt.

I den offensiva formen har styckningen ett syfte och det finns ofta sadistiska inslag, Ett exempel är mordet 1985 på en irakisk man som kommit till Sverige och tidigare hade varit livvakt åt Saddam Hussein. Hans mördare styckade honom väldigt överdrivet, skar upp honom i många olika delar och placerade dem vid en kyrka. Styckningen var en skändning i sig och inte ett försök att försvåra identifikationen.

Det kanske mest kända styckmordsfallet i Sverige är Catrine da Costa. Hon försvann 1984 och delar av hennes kropp hittades i plastsäckar på två olika ställen i Stockholm. Efter den utredningen studerade Jan Olsson, pensionerad kriminaltekniker som tidigare var chef för polisens gärningsmannaprofilgrupp, 22 olika styckmord. Definitionen de kom överens om då var att kravet för att det skulle kunna kallas för styckmord var att gärningsmannen medvetet avlägsnat någon kroppsdel från kroppen, inte att det hade hänt i en kampsituation. Enligt Jan Olsson är det inte ovanligt att huvudet aldrig påträffas.

– Det kan bero på att man vill avidentifiera personen eftersom handlingen är så otäck. Man lägger huvudet för sig, helt enkelt, säger han.

Vanliga tillhyggen är motorsåg, stämjärn, såg eller kniv – verktyg som gärningsmannen har tillgängligt. Det är en manlig företeelse, och det är inte ovanligt att det är en person som har styckningskunskaper, till exempel jägare. Men precis som bland de flesta mord handlar det oftast om människor i marginalen. Vanligtvis känner gärningsmannen och offret varandra, och brottet sker inomhus i stadsmiljö där det är svårt att transportera en hel kropp utan att bli upptäckt. Ofta sker själva styckningen på en plats som är lättare att rengöra, som ett badrum.

En vanlig uppfattning är att man måste vara väldigt stark för att klara av att stycka en människa, men det stämmer inte enligt Jan Olsson:

– Ett gammalt ben är väldigt hårt, men sådant som finns i en levande kropp är faktiskt ganska mjukt.

Under 2005 uppdagades flera styckmord i Stockholmstrakten. Då påtalades risken för att det skulle handla om en ökning i och med att Sverige fått inslag av grövre organiserad brottslighet. Kriminologen Mikael Rying vid Mittuniversitetet, har i sin forskning gått igenom samtliga fall av dödligt våld i Sverige sedan 1990. Han ser ingen ökande trend.

– Antalet mord i Sverige har faktiskt minskat något över tid. Samtidigt har inte omständigheterna vid dödligt våld förändrats, så varför skulle man behöva stycka folk mer? Det är bäst att se det som ett vedervärdigt undantag i mordstatistiken, säger han.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera