Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna.

Inrikes

Vården är ingen juridisk frizon

Många anser att åtalet mot läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus aldrig borde ha ägt rum. Det är ett farligt synsätt.

»Jag hoppas att hon frias.« Orden kom från läkarfackets dåvarande ordförande. Hon hoppades på en friande dom innan utredningen presenterats och långt innan bevisningen lagts framför granskning, det vill säga inför en domstol. Det handlar förstås om åtalet mot läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus. Och det är en förståelig inställning men den bygger på en essentiell förutsättning. Att hon är oskyldig. En förutsättning som ofta har glömts bort i detta fall.

Få mål har omgärdats av sådan massiv kritik mot rättsväsendet som detta. I få mål har så många uttryckt sig för friande dom så tidigt i en utredning. »Det här är inte en utredning för polisen«, sa fackordföranden således precis efter gripandet när ingen rimligen kunde veta vad som faktiskt hänt (med undantag för de inblandade). Fackets linje var tydlig. Polis och åklagare ska hålla sig borta från vården. Oavsett vad som hänt.

Det underliggande temat i kritiken mot åtalet mot läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus har ofta varit av just detta slag. Rättsväsendet borde över huvud taget inte göra självständiga prövningar av

det som sker inom vården. Lagen slutar vid entrén till Karolinska sjukhuset. Inom sjukhusets väggar råder enbart vårdens egna normer. Men samhället kan naturligtvis inte ställa upp juridiska frizoner, sfärer där reglerna om brott och straff inte gäller. Erfarenheterna visar varför.

Vi har sedan tidigare gastkramande exempel från domstolarna på vad som kan hända i vården och varför juridikens ansvarssystem behövs även där. I det så kallade Broby-fallet som Högsta domstolen prövade 1956 hade en föreståndarinna på en vårdinrättning upptäckt att den kvinna som hon rapporterat som död inte var riktigt död, om än döende. Eftersom hon redan kallat in rättsläkaren beslutade sig föreståndarinnan för att påskynda förloppet. En serie av drunknings- och förgiftningsförsök utfördes. Hon friades dock för mord, eftersom det inte gick att motbevisa påståendet att mordförsöken utfördes efter att patienten dött av naturliga orsaker. I andra fall har vårdpersonal dömts för vållande till annans död vid oaktsamhet i samband med dialys. För bara några år sedan dömdes en sjuksköterska i HD för att av slarv ha givit ett spädbarn en dödlig dos läkemedel. Dessa exempel återspeglar naturligtvis inte vardagen i vården utan är exceptionella fall. Men det är just de exceptionella fallen som hamnar i domstol. Och dessa fall måste förstås kunna hamna i domstol.

Poängen är banal. Rättssamhället har exklusivt fått demokratins förtroende att döma människor för brott. Rättssamhället kan aldrig föra över den makten, eller ens ge sken av att den för över makten, till andra institutioner. Domstolar behöver ofta tillföras sakkunskap, från läkare eller andra specialister. Men efter det är det domstolen och bara domstolen som dömer. Det kan inte göras av någon annan än domstolen. Inte av facket, inte av Socialstyrelsen, inte av HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd).

I en rättsstat kan makten att döma andra för brott som dråp aldrig delegeras. Det är egentligen självklart. Det behövs inga längre historiska perspektiv för att påminnas om i vilka samhällen fackets representanter kunde bestämma vad som var en polissak eller överlåta straffrättsprövningar till myndigheter.

Då är vi tillbaka i fallet med narkosläkaren. När domstolen prövar åtalet ska den göra en enda sak. Bedöma om åklagaren bevisat att läkaren dräpt

barnet. Inget annat. Tills domstolen svarat på denna fråga ska läkaren,

liksom alla andra, betraktas som oskyldig. Men tills dess finns det också goda skäl att avhålla sig från att bryta staven över rättsväsendet.

NYHschultz
Mårten Schultz är professor i civilrätt vid Uppsala universitet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera