Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Utmanaren Mats Odell, regerande mästaren Göran Hägglund och legenden Alf Svensson.

Inrikes

Ingen är som Alf

Mixa en revanschsugen exminister med skräniga upprorsmakare. Följden är en explosiv kris.

Typiskt nog tar Tomas Ander, chefredaktör för den kristna nyhetstidningen Inblick, till ett bibelcitat för att mana till sänkt tonläge i striden inom kristdemokraterna. »Om ni biter och sliter i varandra, är det fara värt att ni gör slut på varandra,« citerar han ur Paulus brev till galaterna i en debattartikel i SvD.

Det går att förstå hans farhågor.

Det här är läget: Vi har ett parti som ligger stadigt under riksdagsspärren i opinionsmätningarna, men ändå rymmer flera olika falanger med olika åsiktsriktningar. En sparkad minister med revanschlusta som utmanar om partiledarposten. Grupperingar som i en ohelig allians gått ihop i en intern opposition för att störta den sittande ledaren. En frikyrka som driver en kampanjsajt med avgångskrav. En stabschef som under pseudonymen »Ove Tove« attackerar sin chefs utmanare på internet.

Splittringen är ett faktum. Och den pågår i offentligheten. Vi måste gå tillbaka över tjugo år i partiets historia för att hitta något liknande.

På 1980-talet tog kristdemokraterna till ett okonventionellt grepp. Partiet var långt ifrån en riksdagsplats och var i desperat behov av medlemmar och väljare. Alf Svensson hade tidigt insett vikten av att synas i media. En strategi arbetades fram: kändisar var nyckelordet. Bland andra agerade Eva Rydberg som dragplåster och affischnamn.

Men en av nyrekryteringarna slog tillbaka mot partiet. Värvningen av den legendariske klimatkämpen Björn Gillberg kom att leda till en stormig maktkamp.

Efter att kristdemokraterna beslutat om teknisk valsamverkan med centerpartiet började Björn Gillberg att bråka. Han ansåg att kristdemokraterna försökte ta sig in i riksdagen bakvägen, genom att segla under falsk flagg. Gillberg var ute efter makt, började mobilisera anhängare och en splittring uppstod. De krävde att Alf Svensson skulle avgå. Alf Svensson vann den striden och Gillberg hoppade av partiet.

Hittills har just den maktkampen ansetts som den största inom kristdemokraterna. Det här är inte ett parti som är vant vid ledarbyten. Alf Svensson satt legendariska 31 år. Hans kronprins Göran Hägglund tog över utan något vidare debacle. Utrymmen för personstrider på den nivån har inte riktigt funnits. Tills nu, vill säga.

Om det inte hade varit för socialdemokraternas långdragna kris, hade nog större fokus legat på att ett av regeringspartierna genomgår den största krisen i dess historia. Ett parti som tre andra partier är beroende av för att hålla sig kvar i regeringsställning vid nästa val.

Hur kunde det bli så här?

Pastorsonen Alf Svensson tog över som partiledare i Kristdemokratisk samling 1973, efter den första ledaren Birger Ekstedts död. På affischer inför valet samma år var budskapet »Nu kommer Alf Svensson«. Resultatet hamnade dock fortfarande långt under riksdagsspärren. Alf Svensson inledde arbetet med att bredda partiet och göra det rumsrent, för att nå den åtråvärda platsen i Sveriges riksdag.

Kristdemokraternas grund vilar i pingströrelsen. I början av partiets historia sjöngs det andliga sånger och bads på mötena. För Alf Svensson bestod utmaningen i att separera partiet från församlingarna. Han propagerade för att partimöten skulle hållas i andra möteslokaler än församlingshem. Han poängterade att kristdemokraterna skulle vara ett parti och inte en kyrka.

Det var många gånger han stötte på motstånd i kursomläggningen. Partiets båda namnbyten och uppmjukningen av abortmotståndet är två exempel. Men Alf Svenssons arbete blev lyckosamt. I det borgerliga segervalet 1991 fick partiet 7 procent av riksdagsrösterna. 18 års gnet hade gett resultat. Men den kristna trosrörelsen, också kallade konfessionella, fortsatte kritisera den liberala utvecklingen av partiet.

Kristdemokraterna tog 1997 slutligen ställning för att det var kvinnans rätt att välja abort. Motreaktionen blev stark. I riksdagsvalet året efter kryssade sig »Ja till Livet«-ordföranden Mikael Oscarsson sig in i riksdagen för kristdemokraterna efter en lyckad personvalskampanj. Men Alf Svensson ställde ett ultimatum i ett enskilt samtal: antingen fick Mikael Oscarsson sitta kvar som ordförande för abortmotståndarlobbyn, eller så var han välkommen till sin plats i riksdagen. Han valde det senare.

Alf Svensson lyckades genomföra sin förändringsprocess mycket på grund av sin auktoritära ledargestalt. Han kunde balansera grupperingarna, men hade även hårda nypor.

– Alf Svensson är den som egentligen varit hårdast mot de mer sakrala inom partiet, trots det är han mer eller mindre hyllad av dem i dag, säger en källa inom kd.

Andra menar att Alf Svensson egentligen inte lade så mycket möda på att bemöta sina kritiker utan lät dem hållas, men att hans ställning var så stark att de inte hade något att hämta. Det fanns en stark ledarlojalitet inom kristdemokraterna och Alf Svensson fick något av en nestors- ­eller pastorsroll. Det kan inte ha varit lätt att axla den manteln.

Bland de kristdemokrater som Fokus har talat med om partiets nuvarande kris tar många upp ledarskapet som ett av huvudproblemen. Göran Hägglund är inte den där pastorsliknande ledaren som många i partiet är vana med och vill ha.

Även om Göran Hägglund tidigt blev Alf Svenssons adept lyckades inte åldermannens stjärnglans stråla av sig på kronprinsen. Hägglund har utsatts för ständig kritik av de konfessionella. Gruppen består egentligen inte av så många, men de är högljudda och har genom historien som sagt varit ganska bråkiga. Göran Hägglund har inte hanterat sina kritiker på samma sätt som sin föregångare. Dels på grund av sin mildare, mer undfallande ledarstil. Dels på grund av hans sätt att tillrättavisa sina meningsmotståndare – när han väl har gjorde det – vilket har kritiserats.

Därtill har Hägglund haft fler uppgifter som Alf Svensson aldrig behövde bekymra sig om. Hägglund har främst varit upptagen med att vara socialminister.

– Han har viftat bort den konfessionella falangen, inte fört samtal, dialog eller hittat en samsyn. Kristdemokraternas plats i en mer liberal regering har också minskat möjligheten att prata om den här falangens frågor, säger statsvetaren Jenny Madestam.

De konfessionella ser en tydligare ledargestalt i Mats Odell. Han har en mer auktoritär utstrålning och kan peka med hela handen, förslagsvis från predikostolen. De hoppas förmodligen få mer gehör för sina moralkonservativa frågor, vilket är tveksamt då det hittills inte har varit områden som Mats Odell har drivit tidigare.

– Det finns de som försöker att måla upp att jag skulle föra in någon slags kristen höger, någon slags moralkonservatism som skulle snäva in partiet. Då har vi ju inte en chans. Då är vi ju ute ur det här huset innan vi har avslutat valrörelsen, sa Mats Odell på en presskonferens i riksdagen i höstas.

Han har suttit i toppen lika länge som Göran Hägglund och varit delansvarig för den väg som partiet har tagit. Förmodligen handlar det nu mer om Mats Odells personlighet som lockar snarare än det politiska innehållet, menar Jenny Madestam:

– De vill att han ska komma som en frälsare och rädda partiet.

Ingvar Svensson, mångårig riksdagsledamot för kd men numera pensionerad, säger att det handlar om ett ömsesidigt utnyttjande:

– Mats Odell vill ha makt, och de konfessionella drivs av ett missnöje mot Göran Hägglund.

Alf Svensson försökte skilja på politiken och religionen, men inte heller under Göran Hägglunds ledning har bilden av ett parti som blandar samma dessa två försvunnit. Trots att retoriken har förändrats under Hägglunds ledning. Han talar betydligt mindre om kristendomen än sin föregångare.

Framtidsgruppens eftervalsanalys poängterar problemet flera gånger och föreslår bland annat: »Inslag av exempelvis kyrkokultur kan på sina håll skymma det politiska arbetet. Alla som företräder partiet måste dock uttrycka sig så att det inte råder något tvivel om skillnaden mellan exempelvis ett församlingsengagemang och politiskt arbete.« Det har till och med diskuterats om ytterligare ett namnbyte, där »krist« skulle tas bort. Många kristdemokrater som Fokus talat med är också frustrerade över att partiet framstår som för fokuserat på underlivsfrågor, homofobiskt och bakåtsträvande.

Men om nu både Göran Hägglund och många av medlemmarna ser det här som ett problem, varför inte göra sig av med den falang som talar mest högljutt om dessa frågor och motsätter sig moderniseringen av partiets profil?

– Det skulle medlemsmässigt klart bli lugnare om den här grupperingen inom partiet inte fanns. Ett annat alternativ skulle vara att Göran Hägglund avgår och partiet väljer att bli den svenska Tea Party-rörelsen. Men jag tror inte att det finns något underlag för det, säger Jenny Madestam.

Vad som har hänt den här gången är att de konfessionella har fått förstärkning av en annan falang, som i så fall skulle kunna borga för en sådan högervriden inriktning.

Det handlar om de nykonservativa. En grupp med bland andra den tidigare KDU-ordföranden Charlie Weimers, som stärkt sitt inflytande de senaste åren. Den är inte särskilt kristen, utan vill snarare göra upp med partiets hbt-motstånd. De kan liknas vid moderater på 1970- och 80-talen, med frågor som starkt försvar, låg beskattning och frihet för familjen. De ser möjligheten till en mer högervriden politik, främst på det ekonomiska området, med Mats Odell vid rodret.

Kristdemokraternas existens är nog inte avhängig vem som vinner ledarstriden nu i helgen. Den största utmaningen är att lyckas läka partiet, för att i sin tur kunna berättiga sin existens. För varför behövs egentligen kristdemokraterna? Frågan från krisrapporten efter valet väntar fortfarande på sitt svar.

Fakta | Avgörs på lördag

Fredagen den 27 januari inleder kd sina kommun- och landstingsdagar i Västerås. Dagen efter håller partiet ett extra riksting, där ordföranden Göran Hägglund utmanas av partiets vice ordförande Mats Odell om partiledarposten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera