Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Sportens skitiga gloria

Talanger går förlorade i idrottens fördomsfulla träsk.

Shino Tsurubuchi borde ha blundat. Borde ha tittat bort. Allt utom att se det där övertrampet.

Men hon såg det.

Så hon gjorde vad alla linjedomare ska göra när en tennisspelare trampar över baslinjen. Skrek »Fotfel!« så högt att det skar genom den dödstysta arenan.

Det här var ingen vanlig boll i en vanlig match. Det här var den sista bollen i den mest emotsedda drabbningen i damernas US Open 2009: Kim Clijsters mot Serena Williams.

Vad i helvete? tänkte världens samlade tenniskollektiv. För även om Tsurubuchi hade rätt – repriserna visade ett fotfel – hade hon också brutit mot en oskriven regel: »When the game steps up, we step down.« Det är stjärnorna som ska avgöra matcherna. Inte vi.

Så tyckte även Serena Williams. »Du känner inte mig«, skrek hon till Tsurubuchi, gestikulerade och hotade med att stoppa ner bollen i japanskans hals.

Williams förlorade matchen och ­domen blev hård – mot Tsurubuchi. Nu dömer hon amatörturneringar istället för Grand Slam-matcher.

Författarna Tobias Moskowitz och Jon Wertheim konstaterar i den just nu omtalade boken »Scorecasting« att Tsurubuchis fall inte är unikt. Stora lag, stjärnor, till och med vithyade coacher gynnas ständigt i all form av toppidrott.

Det sker genom domslut, tack vare dåligt underbyggda åsikter från sportjournalister och på grund av vanliga fördomar. Den sista faktorn är en viktig detalj i »Moneyball«, som har chans att få sex Oscars­statyetter. Filmen, som är baserad på den storsäljande boken av journalisten Michael Lewis, berättar hur ligans fattigaste lag lyckades vinna 103 matcher på en säsong, slå ett rekord över mest vunna matcher i sträck och gå till slutspel. Hemligheten var att hitta undervärderade spelare, kompetenta slagmän som av någon anledning sågs som sämre än de var. Som ansågs för gamla, hade någon skada, eller till och med var »för fula«.

De var helt enkelt diskriminerade.

»Jag har fotbollen att tacka för allt jag vet om moral och etik«, skrev Albert Camus. Det är en klassisk syn på idrott som fostrande och normerande. Men när man läser »Scorecasting« eller »Moneyball« framstår idrotten snarare som ett varnande exempel. Som ett träsk av vanföreställningar, klyschor och ineffektivitet.

Varför blåser domaren så sällan i slutet av jämna matcher? På grund av vad psykologer kallas »omission bias«: vår vilja att se uteblivna handlingar i ett bättre ljus än utförda handlingar.

Varför är det så svårt att ändra någonting som är fel? För att vi belönas om vi bevarar status quo men ofta straffas om vi testar något nytt. Ibland blir det riktigt otäckt. Som i NFL, där svarta coacher ständigt var tvungna att överprestera för att få ett jobb. Inte förrän ligan införde ett slags kvotering jämnades oddsen ut.

Det svindlande med både »Score­casting« och »Moneyball« är att de skapar en känsla av hur mycket talang som även utanför idrottens värld går förlorad av brist på nytänkande.

Fast vi lär oss nog ännu mer av idrotten nu. När vi inser att den inte är rättvis är det lättare att förstå att resten av världen inte heller är det.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera