Sponsrade cancerjägare

Text:

Foto: Mikael Wallerstedt

I somras fick den brittiske journalisten och författaren Alexander Masters en idé. En vän till honom hade insjuknat i cancerformen Neuroendokrina tumörer (Net) och han letade därför runt på nätet efter behandlingsmetoder. Av en händelse fick han upp ögonen för ett av Magnus Essands avstannade forskningsprojekt på cancer­ätande virus på Uppsala universitet.

Ligger lösningen till cancerns gåta obrukad i en frys i Uppsala? frågade sig Masters i en lång och känslosvallande essä i den brittiska tidningen The Daily Telegraph där han porträtterade Essand och hans arbete. För att hjälpa till startade han en privat insamlingskampanj till förmån för forskningen.

Neuroendokrina tumörer hör inte till de mest omtalade cancerformerna. Det är små tumörer som orsakas av genetiska förändringar i  hormonproducerande celler, vilket gör dem svåra att diagnostisera på ett tidigt stadium. Cancerformen är ovanlig men stadigt ökande. De cancer­ätande virus som Magnus Essand har tagit fram skulle i framtiden kunna vara en behandling för patienter som fått diagnosen.Viruset är framodlat i laboratorium och programmerat för att döda cancerceller.

Lyckade laboratorietester har genomförts, men för att utveckla studien och genomföra kliniska tester på människor krävs 16 miljoner kronor till. Så stora belopp är omöjliga att få av vare sig privata aktörer som Cancerfonden eller offentliga anslag. Därför var Alexander Masters insamling ett välkommet bidrag.

Det internationella genomslaget är stort. Bidrag har strömmat in från över 30 olika länder. Det mesta är småbelopp på 50–100 kronor. Kampanjen lockar även den som är villig att donera 1 miljon pund med möjlighet att få namnge viruset. Privata donationer till läkemedelsforskning är inte något nytt i sig, men denna typ av privat kampanj som riktar sig direkt till bidragsgivaren är den första i sitt slag i Sverige.

– Problemet är att läkemedelsproducenter inte har råd att ta risken att finansiera. I ett tidigt och osäkert läge kan en privat insamling vara lösningen, säger Thomas Fredengren som ansvarar för insamlingen på Uppsala universitet.

Mats Ulfendahl är huvudsekreterare i ämnesrådet för medicin och hälsa på Vetenskapsrådet. Han tror att privata insamlingskampanjer är ett symptom på det osäkra läget inom medicinsk forskning där helhetsfinansiering är svårt att få.

– Anslag går ofta till forskning som anses lite säkrare och där det finns mindre risk. Det gör forskningsansökningarna försiktigare och mindre visionära, säger Mats Ulfendahl.

Att skänka pengar till den privata insamlingskampanjen ger en synbar effekt. Samma goodwill-känsla som att lägga pengar i en bössa på stan. Men i stället för att förvaltas av en fond som sedan fördelar pengarna finns här en tydlig och personlig adressat i Uppsala. Det kan även vara attraktivt för givaren att vara med och finansiera en potentiell världsomspännande upptäckt.

Men privata insamlingskampanjer, riktade mot ett specifikt forskningsområde, riskerar att sätta konkurrensen om forskningsmedel ur spel. Utan kvalitetsgranskning kan fokus lätt hamna på snabba resultat, snarare än ett gediget arbete.

– Om man använder sig av privatfinansierade kampanjer är det lätt att man börjar marknadsföra sin forskning och anpassa budskapet, säger Mats Ulfendahl.

De insamlade pengarna kan, om de används rätt, generera nya upptäckter inom cancerforskningen. Men universiteten måste agera etiskt och inte spela på vare sig givarna eller patienternas känslor. Annars riskerar den medicinska forskningen att tappa sin trovärdighet.