Inrikes

112 blir flera

Larmtjänstföretaget går inte bara en match i rätten. Både Riksrevisionen och konkurrenter är ute efter dem.

Sjuksköterskan på SOS Alarm hör flera dunsar genom luren. Han uppmanar:

– Sätt dig upp nu!

– Jag ramlar bara ihop, svarar Emil Linell, 23 år.

Det är hans andra samtal till SOS Alarm på kort tid och han försöker förklara hur dåligt han mår. Att han svimmar hela tiden, att han har hög feber. Att han inte kan andas. Att hans kropp domnar bort.

– Nej, sätt dig upp nu!

– Jag kan inte andas. Oj.

– Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.

Emil upprepar att han behöver en ambulans men sjuksköterskan ifrågasätter detta ännu en gång. När han frågar efter Emil Linells personnummer minns han inte när han är född. Han stönar och sjuksköterskan hör ett gurglande ljud i luren. Det blir det sista livstecknet från Emil Linell.

Två timmar senare hittar en granne honom död innanför den öppna dörr som Emil Linell ställt upp för att ambulanspersonalen skulle kunna ta sig in. Om de hade kommit.

På dagen tio månader senare, den 30 november 2011, frias den 52-årige sjuksköterskan efter att ha varit åtalad för grovt vållande till annans död. Domen överklagas och i går måndag tog Svea hovrätt upp fallet igen.

Parallellt med denna rättsliga process omvandlas hela marknaden för alarmtjänster i grunden. Och ifrågasätts. Är den effektiv? Säker? Är staten en bra ägare? Kanske borde marknaden släppas helt fri?

Sverige var först i världen med ett gemensamt nödnummer. 1956 skapas 90 000 som 40 år senare blir 112 då alla EU-länder ska få samma alarmnummer.

Själva bolaget SOS Alarm bildas 1972 då staten, landstingen och kommunerna går ihop för att samordna alla alarmfunktioner i Sverige. Bolaget blir ett dotterbolag till dåvarande Televerket.

1993 förändras förutsättningarna. Televerket bolagiseras och statens aktier i SOS Alarm förvaltas sedan dess direkt av regeringen, via finansdepartementet. Andra hälften ägs av organisationen SKL. Viktigaste förändringen är dock att bolaget ska drivas på affärsmässiga grunder och få möjlighet att behålla ett eventuellt överskott.

Nu är det dags igen. Fram till oktober 2011 hade SOS Alarm avtal med alla svenska landsting om att sköta alarmering av ambulanser. Efter det har fyra landsting – Uppsala, Södermanland, Västmanland och Region Gotland, även kallad Fyrklövern – i stället valt en annan operatör, Medhelp, för att prioritera vårdärenden och för att skicka ut ambulanser. Från 1 november i år tar bolaget dessutom över samma tjänster i Stockholm. Sammantaget ett kännbart avbräck för SOS Alarm. Med Stockholm får Medhelp runt en tredjedel av marknaden att prioritera och dirigera ambulanser, förutsatt att inte SOS Alarms överklagan gör att bolaget  behåller uppdraget.

Andreas Winqvist, vice vd på Medhelp, beskriver marknaden som tuff men att man via smartare teknik, väl trimmade callcenter och rätt använd kompetens har lyckats höja kvaliteten och pressa kostnaderna och på så sätt kunnat konkurrera med SOS Alarm.

Men expansionen har också inneburit större investeringar.

– 2012 blev ett tungt och kostsamt år där vi behövde ta in mer pengar från ägarna för att klara de investeringar som uppdragen i Fyrklövern medfört, säger han.

Vid sidan av de genomgripande förändringarna på marknaden ska en utredning om samhällets alarmeringstjänst vara klar på valborgsmässoafton. Ett av uppdragen är just att beskriva konsekvenserna av att flera operatörer numera sköter alarm och prioriteringar i nödsituationer. Ett annat är att titta på hur EU:s regler för offentlig upphandling och statsstöd går ihop med hur SOS Alarm drivs i dag.

Utredaren heter Marie Hafström och hon är inte så pigg på att prata om vad hon ska föreslå för förändringar. Hon menar dock att det finns problem med många aktörer på flera olika nivåer, vilket gör det hela »mycket komplext«. Problem finns det också med ägarbilden och att det saknas en samlad reglering.

Ska marknaden vara helt fri?

– Det är en bra fråga och något man alltid ska titta på när det gäller samhällstjänster.

Oavsett vad utredningen kommer fram till har Riksrevisionen just, i december 2012, sagt sitt om vad staten gör för att få till en effektiv och säker ambulanssjukvård.

Kritiken är hård, bitvis massiv. Ansvaret är otydligt och när det nu finns flera bolag är det oklart hur samarbetet mellan dem ska ske. Det finns ingen systematisk tillsyn och för lite kunskap om hur hela larmkedjan fungerar. Staten har inte varit tillräckligt aktiv som ägare. Bara för att nämna några av de generella bristerna som Riksrevisionen riktar in sig på.

Effekterna av bristerna är många.

I dag tar det längre tid att få en ambulans än det gjorde för några år sedan. På tre år (1 april 2012 jämfört med 1 april 2009) har tiden från det man ringt 112 till att en ambulans finns på plats ökat med en minut. Under samma tid har 112-samtalen för att få ambulans ökat markant, från 532 000 till 713 000. Fler äldre är en förklaring, ett ökat krav på ambulanssjukvård från invånarna en annan. Dessutom pekar fokusgrupperna i Riksrevisionens granskning på att antalet onödiga ambulanstransporter ökat när man inom vården använder ambulans i stället för taxi eller färdtjänst. Dessutom säger de som tar emot larmen inte nej till dem som vill ha ambulans eftersom »fler incidenter som rapporterats i medier skapat en kultur där alla vill ha ryggen fri«. En annan möjlig förklaring är att SOS Alarm, som har ansvaret för 112 i hela Sverige, måste lämna vidare 112-samtalen i de regioner Medhelp är verksamma manuellt eftersom ett gemensamt system saknas.

Efter att Emil Linell dött granskade Socialstyrelsen, som ansvarar för tillsynen av all akutsjukvård som görs innan patienten hamnar på sjukhus, de anmälningar som gjorts mot SOS Alarm. De senaste åren har antalet anmälningar ökat stadigt. Även denna granskning landade i tuff kritik. Socialstyrelsen pekade på »allvarliga brister« som »framför allt gäller bedömningar och prioriteringar vid behov av ambulans«.

Emil Linell avled på grund av en sprucken mjälte. Tingsrätten riktade skarp kritik mot sjuksköterskan och menade att han borde ha skickat en ambulans med högsta prioritet. Men för att dömas till vållande av annans död krävs det att underlåtenhet orsakat döden. Tingsrätten skrev i sin dom att det inte gick att säga om Emil Linell överlevt om ambulans skickats direkt.

Det är detta åklagaren nu riktar in sig på i hovrätten nästa vecka. Nya vittnen ska visa att Emil Linell skulle haft förutsättningar om han bara hade fått ambulans i tid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera