Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Ett unikt imperium

Patriarken Peter Wallenberg är död – vid 88 års ålder. Läs Fokus reportage om familjeimperiet framför alla andra.

Mörkt och moddigt. Bilarna accelererar genom Stallgatans smala gatt för att sedan vända ner igen mot Nybrovikens mörker. På trottoraren, uppe på Blasieholmens krön, en kö av mörka rockar och galoscher. Stadiga steg upp mot porten på hörnet.

Det är torsdag kväll den 7 februari och makten i kungariket Sverige samlas.

Är det en koncernchef vi ser där under den skira neonskylten? En EU-parlamentariker, ett par finansmän, och några riksdagsledamöter? Definitivt några lobbyister. En statssekreterare och en och annan minister. En ordförande för en facklig centralorganisation. Folk från båda politiska blocken – det brukar det vara. En efter en smiter de in genom glasdörrarna på hörnet vid Blasieholmstorget där i Stockholms hjärta.

Är det en kungamiddag? Eller någonting med riksdag eller regering?

Nej, den här kvällen är privat. Inbjudningarna elegant utskickade per post månader tidigare. Inviterade till Grand Hôtels Vinterträdgård, det magnifika inomhustorg som är hotellets finaste festvåning. Där inne finns bord med vita dukar, dignande fat med snittar och hors d’euvres, ändlösa skålar med exklusiva desserter. Buketter med champagneglas. Ett överdåd, alldeles gratis för de närvarande.

Värd för kvällen är hotellets egen ordförande Peter Wallenberg Jr. En munter 53-åring med smeknamnet »Poker«, en av tre 1950-talister som styr familjeimperiet ihop med familjenestorn, den nu 86-åriga Peter.

Festen på Grand går under namnet »Vinterminglet«. Den hålls varje år, och varje gång med lika prominenta besökare. 2009 var till exempel finansminister Anders Borg i salongen, trots att han vid den tiden ägnade dagarna åt att skälla ut banker som just Wallenbergs SEB. Bland gästerna i år fanns kristdemokraternas ledare, socialminister Göran Hägglund, och den folkpartistiska integrationsministern Erik Ullenhag.

När Wallenbergs bjuder säger politikerna inte nej. Wallenbergs är speciella.

Frågan är bara varför.

»Är risken över för ett ekonomiskt sammanbrott i Europa? Jag intervjuar näringslivets tyngsta makthavare, Jacob Wallenberg.«

Programledaren Mats Knutson sparade inte på krutet i introduktionen i SVT:s Agenda häromveckan. Någon närmare förklaring till titeln »tyngsta« fick tittarna aldrig.

Wallenberg är ju Wallenberg.

»Vilket samhälle menar du, Palme? Ditt och Wallenbergs?«, röt den dåvarande maoisten Mats Gellerfelt under kårhusockupationen 1968, återgivet i den färska dokumentären om Olof Palme.

På sjuttiotalet sjöng Cornelis Vreeswijk om »Hästhandlare Wallenberg«. En ärkeschablon till kapitalist som »hänger upp sin päls på kroken« och »tager där den gummisnodd som håller ihop plånboken«. När filmen »Jönssonligan« karikerade en kapitalist fick han heta Wall-Enberg.

Bilden återkommer gång på gång, i kulturen såväl som i medierna. Wallenbergarna är Sveriges näringsliv.

Inte minst bekräftas den bilden av familjens ständiga uppdykande i närheten av det offentliga. Bara det senaste dryga året har varit en uppvisning på det området. September 2011 blev Marcus Wallenberg, kusin till Peter Jr, ordförande i statliga gruvjätten LKAB. Någon månad senare fattade riksdagen det första beslutet på vägen mot det som ett år senare skulle ge Wallenbergföretaget Saab en miljardinvestering i nya Super-Jas.

Under senhösten 2012 gick det knappt en dag utan att man i medierna såg Jacob Wallenberg – bror till Peter – intill finansmarknadsminister Peter Norman, i arbetet för att rädda flygbolaget SAS.

Staten och kapitalet i samma båt. Inte konstigt, det är ju Wallenbergs. Sådan är bilden.

Allt bygger på samma slutsats: att familjen leder Sveriges viktigaste företagsgrupp. Det finns bara ett problem. Den är inte helt korrekt.

Wallenbergimperiet är visserligen fortfarande en jätte. Men en jätte bland andra. Med flera olika sätt att räkna finns det andra svenska kapitalägare och bolagssfärer som är större och viktigare för Sverige.

Det är sant att familjens bolagsgrupp – med Atlas Copco, Alfa Laval, ABB, SEB, Astra Zeneca, Ericsson, Electrolux, Saab, Stora Enso och SKF – räknat i totalt marknadsvärde fortfarande är landets största. Men Sveriges enskilt största företag till omsättningen är inte Wallenbergs. Det är AB Volvo, som kontrolleras av bolagsgruppen runt Handelsbanken. Volvo har som ensamt företag i Sverige en årsomsättning över 300 miljarder kronor.

Även när det gäller betydelsen för Sverige, mätt som antal anställda, hamnar Wallenbergarna i skuggan av sina konkurrenter bland finansklanerna. Wallenbergföretagen har grovt räknat sammanlagt 84 000 personer i landet i sina led. Men Handelsbanksfärens bolagsgrupp, med förutom Volvo också bolag som SCA, Skanska och Sandvik, räknar i dag in ett par tusen fler i sina svenska verksamheter.

Inte heller Stockholmsbörsens högst värderade bolag finns i familjens fögderi. Etta på den listan är klädjätten Hennes & Mauritz, med ett börsvärde på 378 miljarder kronor.

Också i förmögenhet och kapitalstyrka missar Wallenberg topp-platsen. Privat har familjemedlemmarna i sammanhanget blygsamma tillgångar. Aktierna i Wallenberg-företagen finns samlade i ett antal stiftelser. Tillgångarna i stiftelserna summerar till mellan 60 och 70 miljarder kronor. En ansenlig summa. Men Ingvar Kamprad, ägare till varuhusgiganten Ikea, har en privatförmögenhet som beräknas till flera hundra miljarder. Det mesta av Kamprads tillgångar är visserligen uppbundna i ett icke börsnoterat företag. Jämför i stället med Stefan Persson. Han och hans familj äger aktier i H&M för uppemot 150 miljarder kronor, mer än dubbelt så mycket som Wallenbergstiftelserna.

Wallenbergsfären är alltså inte ensam herre på täppan i det svenska näringslivet. Men deras maktposition i samhället är lika stark som någonsin förut. Med ett unikt tillträde till den allmänna arenan. Och med landets ledande politiker på rad när familjen kallar.

Hur lyckas Wallenbergarna med detta? För att svara på den frågan måste vi gå längre tillbaka i historien.

»Vid lunchtid torsdagen den 20 juli 1944 ställde överste Claus Schenk von Stauffenberg en portfölj med en bomb under kartbordet i Adolf Hitlers högkvarter på östfronten. Tjugo minuter senare sprängdes den. Fyra människor dödades men Adolf Hitler överlevde, om än med en skadad vänsterarm och spräckta trumhinnor.«

Ett par hundra mil norrut satt en svensk bankman och väntade oroligt.

»Det misslyckade attentatet mot Hitler var omskakande nyheter för bankdirektören Jacob Wallenberg i Stockholm. Han hade haft kontakter med de sammansvurna via vännen Carl Goerdeler under våren. Han hade lovat Goerdeler att så snart som möjligt efter den förmodat lyckade kuppen ordna ett möte i Stockholm, för att sammanföra Goerdelers nya tyska regering med britterna. Nu blev inget som de tänkt. Goerdeler greps, ställdes inför rätta samma höst och avrättades i februari 1945. Och en skakad Jacob Wallenberg vågade inte resa till Tyskland mer under återstoden av kriget.«

Skildringen är hämtad ur Ingrid Carlbergs prisbelönta biografi om Raoul Wallenberg från 2012. En svensk bankdirektör, inblandad i attentatet mot Hitler! Tanken är hårresande.

Men det var långtifrån den enda insatsen på politikens arena under andra världskriget från Wallenbergs. Som Ingrid Carlberg skriver:

»Få svenska privatpersoner hade utnyttjats lika flitigt för utrikespolitiska uppdrag under kriget som Marcus och Jacob Wallenberg.«

Gång på gång användes bröderna som ombud för den svenska regeringen, i förhandlingar med både västmakterna och oppositionen i Tyskland. Även om Raoul Wallenberg valdes ut till uppdraget i Ungern på egna meriter, var efternamnet inte oviktigt. Familjen var en politisk maktfaktor av format.

Den status som familjen nått vid tiden för andra världskriget hade flera förklaringar.

Till att börja med: familjen var rik. Under andra halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet var rikedom närmast synonymt med politisk makt. Före den allmänna rösträtten gav förmögenhet en gräddfil rakt in i dåvarande tvåkammarriksdagen.

Men även bland de besuttna var de tidiga Wallenbergarna ovanligt politiskt intresserade. Sfärens anfader, den tidigare sjömannen André Oscar Wallenberg, hade suttit i riksdagen tre år innan han 1856 grundade Stockholms Enskilda Bank – grunden till Wallenbergimperiet. Ett politiskt engagemang som än i dag bidrar till familjens status i samhället.

Gunnar Wetterberg är författare och samhällspolitisk chef på Saco. I augusti kommer han ut med en bok om Wallenbergfamiljens historiska roll i det svenska samhället. I boken lyfter han bland annat fram just AO Wallenbergs insatser i riksdagen.

– Han var en oerhört aktiv politisk kraft. Ihop med dåvarande finansminister Johan August Gripenstedt var han en av dem som lade grunden till det moderna samhället, säger Wetterberg.

AO Wallenbergs aktivism gick i arv. Hans son Knut Agathon, KAW kallad, var utrikesminister under första världskriget, riksdagsledamot i över ett decennium och i Stockholms stadsfullmäktige i över två. KAW:s bröder Gustaf och Oscar satt även de i riksdagen respektive stadsfullmäktige. En tredje bror, Axel, var Sveriges ambassadör i USA på 1920-talet.

Den av AO:s söner som blev mest tongivande hade däremot inga tyngre politiska uppdrag. Marcus Sr – Häradshövdingen – fattade rodret över industrirörelsen och blev familjens och det svenska näringslivets starke man under decennierna runt förra sekelskiftet.

Ulf Olsson, professor emeritus i ekonomisk historia, har skrivit två böcker om medlemmar av Wallenbergfamiljen. Enligt Olsson härrörde Wallenbergarnas politiska inflytande under den här tidsperioden främst från familjens internationella kontakter.

– Perioden mellan världskrigen kännetecknades av stora krigsskadestånd och stora skulder mellan länder, och då var det naturligt att personer ur bankvärlden fick sköta den typen av frågor.

Marcus Wallenberg Sr hade bland annat ansvaret att städa upp efter finansmannen Ivar Kreugers självmord 1932, en härva med förgreningar över hela världen. Han var personlig vän till USA:s kanske främste bankir, JP Morgan. Det var detta internationella nätverk som var bakgrunden till uppdragen som Häradshövdingens söner Jacob och Marcus Jr fick under andra världskriget.

Efter kriget steg Marcus Jr fram som familjens ohotade ledare. Marcus Wallenberg Jr var industriledaren – tre, fyra huvuden högre än alla andra – en position som skulle göra honom mycket intressant för arbetarrörelsen. En ny politisk identitet för familjen formades, den som de ansvarstagande kapitalisterna. I gengäld fick de lättnader hos regeringen och fred med facket.

Marcus Wallenberg Jr må ha saknat förtroendeuppdrag, men han var allt annat än oengagerad politiskt. Träffarna med statsminister Tage Erlander – den så kallade Harpsundsdemokratin – är väl kända.  Erlander har vittnat om hur Wallenberg kunde ringa mitt i natten med olika idéer om hur samhällsproblem kunde lösas. En kontakt som han också träget odlade med finansminister Gunnar Sträng.

Som Ulf Olsson skriver i sin bok var båda »pragmatiker och nationalister«. När Marcus Wallenberg Jr en gång var sjuk skickade Gunnar Sträng en hälsning där han önskade industrimannen tillbaka i »allas vårt arbete för moder Sveas välgång«. Wallenberg svarade med tillropet »Heja Moder Svea! Allas!«.

Att Wallenbergsfären som industrigrupp kunde få denna unika status i Sverige berodde, enligt Gunnar Wetterberg, på de omfattande regleringarna under decennierna efter andra världskriget.

– Det begränsade internationella kapitalrörelser på ett effektivt sätt som möjliggjorde att Wallenbergfamiljen kunde sköta sitt imperium i relativ lugn och ro. Den styrkeposition som de byggde upp bland annat efter Kreugerkraschen kom därmed att bli intakt i nära ett halvsekel. Men efter att Bretton-Woods-systemet bröt samman i början av 1970-talet och de första avregleringarna av kapitalmarknaden inträffade dök det upp aktörer som hotade deras position, säger Wetterberg.

Löntagarfonderna gjorde i praktiken slut på Harpsundsdemokratin. Marcus Wallenbergs död 1982 markerade ytterligare slutet på eran. Efter kreditavregleringen några år senare och den allmänna globaliseringen av aktiemarknaden kunde storföretagen inte längre skötas efter en mans huvud.

Med Marcus Wallenberg dog Wallenbergarnas direkta inflytande i svensk politik. Men den politiska insatsen var så omfattande och unik att den än i dag bidrar till familjens position och varumärke.

Men det räcker inte för att förklara makten. För att göra det krävs en djupare granskning av några av de ideal som förknippats med familjen och gett Wallenbergsfären dess särställning och inflytande.

Marcus Jr efterträddes av sonen Peter, en egentligen politiskt ointresserad affärsman som hade gjort industrikarriär utanför Sveriges gränser. Peter Wallenbergs 1980- och 1990-tal kännetecknades av en normalisering och professionalisering. Men också en städinsats. Fadern hade lämnat ett rätt yvigt imperium bakom sig. Vid 1980 jobbade nära en halv miljon människor i gruppen, vilket motsvarade runt hälften av alla industrisysselsatta.

Resultatet av Peter Wallenbergs decennier är den industrigrupp som är verklighet i dag. Framgångsrik, effektiv, konkurrensutsatt och globaliserad. Men också en bland andra.

Ändå har flera av myterna om familjen visat sig vara förvånansvärt livskraftiga. Myter som har ursprunget i ett antal ideal. Ett av de starkaste: idén om att inte förhäva sig, att inte bry sig om sin privata förmögenhet.

»Esse non videre« –  att inte utge sig för mer än man är, att vara äkta – som Marcus Wallenberg Sr formulerade det i sitt motto när han tog emot Serafimerorden. En filosofi gränsande till asketism.

– En av de vanligaste historierna om Marcus Wallenberg Sr var att han brukade beställa kostymkavajerna utan fickor. Detta för att han skulle kunna vränga dem när de blev slitna, berättar Ulf Olsson.

Säck och aska-modet fann en ny bärare i Marcus Jr, vars ointresse för den egna privatförmögenheten var omvittnat. Bilden är någorlunda intakt i dag även om de senaste åren har inneburit en viss revidering.

I början av 1990-talet inträdde ett skifte i Wallenberggruppen när det gäller ersättningar till sfärens företagsledare. Lönenivåer höjdes och personaloptioner introducerades. Till viss del var detta en allmän anpassning till internationell standard. Bakom fanns också en idé att Wallenbergsfärens chefer var de bästa och skulle ha bäst betalt. Det var denna utveckling som, i sin mest urspårade form, visade sig i pensionsskandalen i ABB 2002, med avslöjanden om Göran Lindahls och Percy Barneviks ersättningar på åtskilliga hundratal miljoner.

Wallenbergarnas höga chefsersättningar kan också förklaras av rena maktskäl. Genom att belöna personerna i sitt nätverk kan familjen hålla dem lojala. Inte minst har många Wallenberganknutna direktörer fått köpa in sig i de fonder som sköts av sfärens riskkapitalbolag EQT, affärer som blivit mycket lukrativa. Investeringar som familjemedlemmarna själva också har gjort.

Kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg gjorde entré i sfärens ledning i början av nittiotalet, och något senare Peter Jr. Deras privatförmögenheter är ju fortfarande förhållandevis små, jämfört med miljarderna i stiftelserna. Men de har trots det genom åren kunnat kvittera ut ansenliga ersättningar via det förvaltningsbolag som är kopplat till stiftelserna.

Mest uppmärksammad är ändå den pension som sfäräldste, 86-åriga Peter Wallenberg, får efter sin tid på Investor, trots att han aldrig var anställd. Det börsnoterade investmentbolaget betalar varje år ut cirka 15 miljoner, en ersättning som ådragit sig kritik från bland annat Aktiespararnas riksförbund.

Strax före jul kom ännu en indikation om att familjemedlemmarna numera också prioriterar den egna plånboken. I en pressrelease meddelade Investor att man sålt det svenska bioteknikföretaget Gambro, som man ägt ihop med det till Wallenberg närstående riskkapitalbolaget EQT. Affären var lysande och gav en fin reavinst.

I slutet på pressmeddelandet fanns en parentes:

»Investors styrelseledamöter Jacob Wallenberg (ordförande), Sune Carlsson och Hans Stråberg har i egenskap av ›limited partners‹ investerat i fonden EQT IV och har därmed inte deltagit i styrelsens beslut kring avyttringen av Gambro.«

Visserligen var skrivningen en formalitet, men som sådan var den avslöjande. Om Jacob Wallenberg hade velat undvika bilden att han månade om sin privatekonomi skulle han aldrig ha satt pengar i fonden. Hela argumentet gentemot investerarna är att de får tillgång till Wallenbergfamiljens förmågor. Som det står i fotnoten i pressmeddelandet: »vår industriella kunskap, vårt nätverk och finansiella styrka«. Förvisso var både Marcus och Peter Wallenberg med och fattade beslutet men ordföranden själv var inte i rummet.

Den andra starka familjemyten, vid sidan av asketismen, har däremot visat sig långt mer livskraftig – den som handlar om »ansvar« och »långsiktighet«. Det handlar om bilden att familjen i skötseln och ägandet av sina företag agerar mer ansvarsfullt än andra. Att man nedprioriterar affärsmässiga vinster till förmån för Sveriges väl.

Det är en profil som sattes av Marcus Wallenberg Jr:s decennier vid makten. Som Gunnar Sträng förkunnade i samband med hans begravning: »Man får hoppas att Wallenbergs efterträdare har samma blågula idé om hur svenskt näringsliv ska skötas.«

Om man frågar dagens arvtagare själva lär de svara ja på den frågan.

I en artikel på DN Debatt 2009, mitt under brinnande finanskris, lade till exempel Marcus och Jacob Wallenberg ut texten i ett försvarstal för direktörers ersättningar. Tesen var att de var annorlunda än de kortsiktiga klippare som orsakat krisen.

»Vi tar och vill fortsätta att ta ett ansvar. […] Målet är ett starkare Sverige, ett Sverige som går ur krisen med ännu bättre förutsättningar för oss alla.«

Men även på detta område har verkligheten blivit mer komplex.

Det är nog inget fel på Wallenbergarnas patriotism. De står också för ett ägande som är långsiktigare än de flesta rent finansiella aktörer. Men det är en annorlunda långsiktighet än tidigare generationers. En mer affärsmässig, som mer handlar om bolagens bästa än Sveriges. Denna nya långsiktighet har kommit till heders igen efter finanskapitalismens ragnarök 2008. Men den är inte unik för Wallenbergs, utan delas av flera svenska finansklaner, som exempelvis Lundbergs, Johnsons eller gruppen runt Handelsbanken.

Den del av Wallenberggruppen som finns på börsen är också hårt kringskuren av finansmarknaden. Investor är börsnoterat där nära 80 procent av ägarna är andra än Wallenbergstiftelserna. Flera av ägarna är internationella finansiella aktörer med kortsiktiga krav. Vare sig familjen vill eller inte måste man fatta samma smärtsamma beslut om nedläggningar och bolagsförsäljningar som alla andra.

Här finns flera exempel på senare år. Senast i fjol kom den uppmärksammade nedläggningen av Astra Zenecas forskningsanläggning i Södertälje. Bara några år tidigare hade Wallenbergarna gjort en om möjligt ännu större reträtt i samma stad.

Det var 2008 som Investor sålde sin maktpost med röststarka A-aktier i buss- och lastvagnstillverkaren Scania till tyska Volkswagen. Det mest dramatiska var inte att Wallenbergarna gjorde sig av med ett bolag som familjen kontrollerat i ett sekel. Den stora uppståndelsen berodde på det vis affären gick till.

I stället för att lägga ett bud på hela bolaget köpte tyskarna enbart Investors aktiepost. Därmed gick övriga aktieägare inte bara miste om den överkurs som Volkswagen skulle behöva betala vid ett bud. De sitter, än i dag, kvar som gisslan i ett bolag med en huvudägare som gör mer eller mindre vad den vill.

Affären var lysande för Wallenbergarna, medan övriga ägare inte fick samma chans. Och frågan var hur bra det var för Sverige. Under åren som följt har debatten varit stor om och i så fall hur mycket verksamhet som har försvunnit från Scanias anläggningar, till andra delar av Volkswagenimperiet.

Så hur stämmer då en sådan försäljning med att ta samhällsansvar? SVT ställde faktiskt frågan till Jacob Wallenberg.

– Självklart är det samhällsansvar att göra det som är rätt för ett bolag, svarade Wallenberg.

Med de politiska uppdragen borta, och filosofin som asketisk och blågul bolagsägare allt mindre förankrad i verkligheten, är dagens Wallenbergfamilj alltså en finansklan bland andra. Hur kan då bilden av annorlundaskap fortfarande vara så stark?

Svaret stavas pr, public relations. Ett varumärkesarbete för att i allmänhetens och i maktens ögon, sätta en bild av gruppen som den främsta och mest långsiktiga. Det är ett arbete som familjen bedriver med stor skicklighet. Som leder oss hela vägen in till sfärens hjärta.

 

Ännu i toppen. Peter Wallenberg, 86 år, är fortfarande ordförande i den viktiga KAW-stiftelsen.

Arsenalsgatan 8C är en mytisk adress i svenskt näringsliv. Här finns sedan decennier tillbaka Investors huvudkontor, en fasad synonym med Wallenberggruppen. Men frågan är om inte en port längre ned på gatan är på väg att ta över den rollen

I våningen några trappor upp på Arsenalsgatan 4 finns inte bara ledningen för de olika Wallenbergstiftelserna. Stiftelserna är Sveriges största privata forskningsfinansiär, med årliga utdelningar på långt över miljarden. Stiftelsernas status i den vetenskapliga världen bidrar till familjens unika samhällsposition. Men minst lika intressant är det som sedan några år tillbaka finns i samma lokaler – familjens nya förvaltningsbolag Foundation Asset Management, FAM.

Företaget är ett slags andra icke-börsnoterat Investor. FAM har dels hand om stiftelsernas aktiepost i Investor, dels ett mindre urval av Wallenberggruppens företag.

Man kan se det som att här samlas det »gamla« Wallenberg, det som familjen av massa olika skäl vill undanhålla de hårdare aktiemarknadskrav som finns i Investor. Lars Wedenborn, tidigare finanschef i Investor och numera vd för FAM, beskrev det hela i en intervju vid skapandet.

– Vi på stiftelserna är ovanliga på så sätt att vi kan vara riktigt långsiktiga, så att vi kan få den avkastning vi behöver även mycket långt fram i tiden.

Denna »riktiga långsiktighet« går att tolka på flera sätt. Till stor del, naturligtvis, som en uppriktig tro på att den behövs av affärsmässiga skäl. Men familjen är säkerligen medveten om vilka signaler den typen av affärer ger – en bild av den gamla ansvarstagande industriägaren.

Sedan tillkomsten har bolaget köpt stora poster i klassiska industrikoncerner som SKF och Alfa Laval. När metallpulvertillverkaren Höganäs köptes ut från börsen häromveckan var det FAM – inte Investor – som ingick i konsortiet som gjorde affären.

FAM:s roll som förvaltare av de gamla idealen visade sig i en annan affär häromveckan. Tillsammans med byggjätten Peab köper FAM de 130 000 kvadratmeter lokaler i Södertälje som står tomma efter Astra Zenecas nedläggning. Målet är en »utvecklingspark inom life science«. En smart fastighetsinvestering, uppriktigt ansvarstagande för svensk forskning eller pr-trick? Möjligen lite av allting.

En annan del av FAM:s pr-arbete är den noggranna hanteringen av gruppens innehav i »politiskt känsliga« bolag. Det är till exempel i FAM som sfärens 7,6 procent i flygbolaget SAS ligger. Det var i realiteten på det nya förvaltningsbolagets uppdrag som Jacob Wallenberg dök upp i tv-kanaler och tidningar i december i sina försök att rädda flygbolaget. Engagemanget går å ena sidan att tolka som det gamla samhällsansvar som Wallenbergarna fortfarande försöker hävda att de tar.

Samtidigt kan man se SAS-räddningen som ett sätt för familjen att odla relationerna med regeringen. FAM:s post i flygkoncernen är ju bara ett par hundra miljoner kronor. Svenska staten är ju långt större ägare med 20 procent och har långt mer att förlora, på flera områden, vid en eventuell konkurs.

FAM har också 9 procent av aktierna i försvarskoncernen Saab, där Investor fortfarande har huvuddelen med 30 procent. Saab är liksom SAS ett av de bolag där Wallenberg och staten har »gemensam vårdnad«. Detta föräldraskap har renderat stora framgångar det senaste året.

I regeringens höstbudget 2011 fanns ett antal rader som få fattade betydelsen av då men som innebar starten för utvecklandet av nya »super-Jas«. Ett år senare drev moderater och socialdemokrater igenom ett beslut om att köpa nya Jas-plan av Saab för flera tiotals miljarder kronor. Beslutet var närmast livsavgörande för Gripen-projektet och därmed för hela Saabkoncernen. Veckorna efter offentliggörandet steg Saabs aktiekurs med 20 kronor – en värdeökning på 2 miljarder för Wallenbergarna på ett bräde.

Nästan samtidigt som regeringen presenterade höstbudgeten med JAS-beslutet kom en annan nyhet som kopplade ihop familjen med regeringen. Då föreslogs Marcus Wallenberg till ny ordförande för den helstatliga gruvkoncernen LKAB. Nyheterna bekräftade effektivt hur betrodd familjen fortfarande är i det politiska etablissemanget.

Att det nya FAM har en politisk särstatus i Wallenbergbygget bekräftas av en annan personnyhet på senare tid. Under många år har Wallenbergfamiljen haft en särskild »consigliere«, en rådgivare bakom kulisserna som har skött kontakter med politiker, kungahus och utrikesförvaltningen – bland annat för att säkerställa familjens medverkan på olika statsbesök. Som Fokus har berättat om i ett tidigare reportage står Wallenbergarna i en klass för sig när det gäller kontakter med kung Carl Gustaf.

Den som haft consigliere-rollen fram till nyligen var Erik Belfrage, tidigare diplomat och bror till nuvarande kabinettssekreteraren Frank Belfrage. Erik Belfrage har på familjens uppdrag tagit plats i en lång rad sammanhang. Bland annat i det av Marcus Wallenberg Jr grundade och av Sida delfinanseriade Näringslivets internationella råd. Han har också skött kontakterna med kungahuset, bland annat genom nomineringskommittén för Hans Majestät Kung Carl XVI Gustafs pris till Årets nybyggare.

Enligt uppgift håller Erik Belfrage nu på att minska sina uppdrag för Wallenbergarna. Den som numera har consigliere-rollen är i stället en annan tidigare UD-man, Magnus Schöldtz – senast ambassadör i Abu Dhabi. Saab har tidigare gjort flera affärer med just Abu Dhabi. Så sent som i början av februari i år presenterade Saabkoncernen ett nytt bolag, gemensamägt med regimen för tillverkning av radarsystem.

Det intressanta är Schöldtz placering i Wallenbergsfären. Erik Belfrage hade alltid sin formella koppling till banken SEB. Magnus Schöldtz titel är »utrikes-politisk rådgivare kopplad till Wallenbergstiftelserna« och »senior rådgivare till FAM:s ordförande«, Peter Wallenberg Jr.

I sin nya roll har Magnus Schöldtz bland annat tagit plats i den mytomspunna »trilateral commission«. Gruppen grundades 1973 av Rockefellerfamiljen och ska jobba för samarbete mellan Europa, USA och Japan. I samma förening finns också Peter Wallenberg Jr och utrikesminister Carl Bildt.

Just denna typ av föreningsliv på högsta internationell nivå är annars Wallenbergfamiljens viktigaste lobbyarena i dag, sannolikt långt viktigare än några aktiviteter inom rikets gränser. Utomlands lyser också familjenamnet lika starkt som någonsin förut. Skiftet mot utländskt nätverkande är en återspegling av att gruppen i dag egentligen är mer internationell än svensk. Men det handlar också om historiska personliga relationer som gått i arv och vårdas ömt av familjens medlemmar.

En hörnsten i denna tradition är engagemanget i Internationella Handelskammaren, ICC. Marcus Wallenberg är en av dem som varit ordförande längst i organisationen. Han svingade klubban mellan 2005 och 2008. Tidigare har både hans farbror Peter Wallenberg och Marcus Wallenberg jr haft samma hedersuppdrag. Marcus Wallenberg är numera vice ordförande i en annan mycket inflytelserik organisation, Institute of International Finance – banklobbyn som Fokus granskade i ett stort reportage i november.

Även den tredje Wallenbergaren i samma generation, Jacob, har liknande uppdrag. Fram till i fjol var han till exempel vice ordförande i organisationen bakom toppmötet i Davos, World Economic Forum. I samband med årets möte vädrade för övrigt Jacob Wallenberg en för honom ovanligt stor mängd politiska åsikter.

Annars är dagens familjemedlemmar tämligen oengagerade i rikspolitiken. Familjens relationer med den nuvarande regeringen beskrivs av personer med insyn som goda, men knappast löpande.

Relationerna ska faktiskt ha varit bättre med Göran Perssons socialdemokratiska regeringar. Det var till exempel den dåvarande näringsministern Leif Pagrotskys insatser i Bryssel som bidrog till att rädda den för Wallenbergfamiljen så viktiga rätten att ha aktier med större rösträtt. På den rätten bygger hela imperiet.

I den processen lobbade familjemedlemmarna aktivt både i Bryssel och gentemot regeringen. Men om man heter Wallenberg, och politikerna är övertygade om att man är landets viktigaste industrigrupp, behövde man knappast höja rösten.

Här landar vi åter i minglet på Grand Hôtel. Festen illustrerar kärnan i Wallenbergarnas lobbyarbete. Huvudsyftet är knappast att odla personliga kontakter med politikens folk. Men genom att varje år bekräfta för hela det politiska etablissemanget att man har förmågan att samla just dessa namn, ja då är halva slaget vunnet.

Då blir man störst, bäst och vackrast, även om man inte är det.

Läs mer om Wallenbergimperiet i Fokus:

»Tronföljare på väg«

»Vinnande väg för Wallenberg«

»Storstädning hos Wallenberg«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera