Krönika

Äpplen kommer rulla

Sådan är konsekvensen av handlare och kunder som vet priset av allt och värdet av inget.

Matlarm, matsvinn, giftrester och livsmedelsfusk, alltid är det någon skit med maten och allt oftare hör jag förklaringen att maten är för billig. Det ligger naturligtvis någonting i det. Men personligen misstänker jag att det verkliga problemet är att vi inte är riktigt kloka när det kommer till pengar. Tillräckligt många fenomen här i världen tyder på det.

En gång var pengar en vara bland varor, ett praktiskt påhitt med syfte att översätta arbete, alltså fysisk och mental energi, till andra energislag. I dag är pengar ett verktyg för att tolka vår omgivning. Aktiens oväntade värdestegring berättar att det börsnoterade företaget plötsligt har framtiden för sig även om allt annat tyder på motsatsen. Lärarens låga lön berättar att lärare av kött och blod är överflödiga. Den grälla prisskylten ovanför butikens tristaste äpple att detta är det äpple du ska investera i. Säg mig vad du äter och jag ska säga dig vem du är. Men säg mig hellre vad du kostar så jag förstår vad du är värd.

Det sägs att svenskar gillar att konsumera. Det stämmer bara delvis. Nästan ingen av oss gillar att betala fullpris, inte ens för sådant vi verkligen vill ha. Och nästan alla njuter vi av att fynda, också när fyndet är något vi varken önskat oss eller behöver. För att förstå varför måste man ner och gräva i den fettkluns vi kallar hjärnan och som tyvärr är rätt dålig på att hantera abstraktioner som »pengar« och relativa begrepp som »värde«. I nära anslutning till belöningscentrat sitter en »rättvisereflex« som spritter till liv varje gång vi står inför valet att köpa någonting. Det är rättvisereflexen som gör det plågsamt att köpa det vi uppfattar som dyrt och roligt att handla när det är billigt. Men det vi känner när vi fyndar är aldrig glädje över att ha gjort en bra affär. Det är lättnad över att inte ha lurats betala mer än någon annan.

Att matbutiken är nedlusad med skrikiga skyltar som alla tipsar om olika möjligheter att undvika nesan i att komma hem med rätt varor till rätt pris är ingen slump. Det ska vara omöjligt att välja mat på annat sätt. Om fisken är nyfångad och äpplena goda framgår ingenstans. I slutändan vandrar vi hem med det butiken sagt åt oss att köpa och sådant vi kastar i kundkorgen av gammal ohejdad vana. Pratade vi häftstift eller sugrör hade kvalitet, smak och innehåll möjligen kunnat kvitta. Men nu är det ändå mat det handlar om, en vara som växer ur jorden och ska ner i mänskliga kroppar.

I Sverige styrs marknaden för mat av ett oligopol. Ica täcker lite drygt halva marknadskakan, Coop, Axfood och övriga småhandlare delar på resten. I reklamens fantasivärld handplockar kedjorna sina leverantörer efter smak och kvalitet. I verkligheten väljer man de leverantörer som säljer sina varor billigast och kan producera så stora volymer att hela Sverige kan äta precis samma tråkiga äpple eller luddigt innehållsdeklarerade lasagne. Föreställ dig gärna en holländsk äppelodlare som kan fylla hyllorna i varannan butik i hela Sverige, vecka efter vecka. Mycket äpplen blir det. Av högavkastande, tjockskaliga sorter som tål hög besprutning, lång lagring och hårdhänt hantering, men nätt och jämnt påminner om äpplen i smaken. För sådan är konsekvensen av handlare och kunder som vet priset av allt och värdet av inget.

Jag tänker avsluta med att föreslå ett experiment. Nästa gång du besöker en mataffär, fråga någon ur personalen vilket äpple som är godast att äta. Om hen inte vet det, låt frågan gå vidare till butikschefen. Om hen också misslyckas, begär att frågan skickas uppåt eller ring upp den ansvarige på kedjans inköpsavdelning.

Nästa vecka gör vi likadant med potatisen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera