Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Byråkraten och bedrägeriet

Han skulle bygga Sveriges nya superfängelser. Nu riskerar han själv att buras in efter århundradets muthärva.

På våning nio i polishuset i Norrköping satt förhörsledaren Bengt Petterson och väntade. Det var den 18 maj 2010 och han skulle strax hålla sitt första förhör med Carl Carlsson, före detta fastighetschef på Kriminalvården – den myndighet som driver fängelserna i Sverige. Det skulle komma att bli betydligt fler. Tretton stycken med Carlsson själv, 251 om man räknar in förhören med vittnen och de tre andra medåtalade personerna. Men det visste Bengt Pettersson inte då. Inte heller att utredningen som låg på hans skrivbord skulle komma att beskrivas som den största statliga muthärvan i Sveriges historia.

Carl Carlsson hade gripits av polisen i sin bostad samma morgon. De hade dundrat in i hans gamla tjänstrerum på Kriminalvårdens huvudkontor också, sju civilklädda poliser, bara ett par kvarter från polishuset där förhörsledaren satt och väntade.

Prick klockan 15.20 satte Bengt Pettersson på bandspelaren. Två timmar och fem minuter senare stängde han av den. Nöjd och lite förvånad. Carlsson hade visserligen inte erkänt att han gjort något brottsligt. Däremot medgav den förre fastighetschefen att han löpande fått pengar i kuvert – minst en halv miljon kronor – av en viss Nils Nilsson. Samma man som han hade tecknat konsultavtal med för Kriminalvårdens räkning.

Varför Carl Carlsson fått pengarna var oklart. Kanske var det ett slags lån, fast utan krav på återbetalning. Det var i alla fall så han förklarade det för Bengt Pettersson, där inne på det lilla kontoret.

Nästan tre år senare, den 7 februari i år, lämnades det 58-sidiga åtalet in till Stockholms tingsrätt. Elva åtalspunkter hade radats upp, de flesta gällande grovt mutbrott och grov bestickning. Carlsson skulle under fyra år ha gynnat ett litet antal företag när han bestämde vilka som skulle få statliga bygguppdrag. Och struntat i lagen om offentlig upphandling. Företagen hade i sin tur gett pengar till Carlsson. Sammanlagt över 40 miljoner i mutor, enligt åklagaren. Myndigheterna hade för sin del förlorat närmare en miljard kronor på de olagliga och dyra fastighetsaffärerna. I januari nästa år startar den femtio dagar långa rättegången om fallet.

Tre år har gått sedan Carl Carlsson greps. Sedan den där dagen han inledde som en vanlig högre statstjänsteman och avslutade i ett kalt rum bakom en låst dörr.

Gossis kallades det i folkmun, det högre allmänna läroverket för gossar i Helsingborg. Där gick Carl Carlsson, en liten och spenslig kille med mörkblont, lockigt hår bakåtkammat på modernt fläskkotlettsmanér. »Han såg trevlig ut«, är omdömet som återkommer från hans gamla klasskamrater. Annars har de, så här femtio år senare, svårt att minnas några närmare detaljer. Än mindre att han skulle ha visat några tendenser att leva vidlyftigt, ta ut svängarna eller rent av överskrida gränser för vad som var tillåtet. Nej, ingen av dem hade trott det om honom.

Snarare var han skötsam, prydlig, försynt. Sport var viktigt på Gossis – handboll, fotboll, tennis. Carlsson var ointresserad av sådant. Inte någon vidare tjejtjusare heller. Snarare blyg på skoldanserna. Men han hade samhällsintresse, tyckte om att argumentera och förklara för andra hur saker och ting låg till.

Carlsson – liksom många unga killar i den generationen – gillade också flygplan. Efter att han tog studenten 1966 sökte han till flygvapnet för att göra värnplikten och hamnade på F10, en flygflottilj med bas i Ängelholm. F10 hade också en modern luftbevakningscentral i Hästveda i norra Skåne. Femtio meter under jord låg en topphemlig anläggning motsvarande tre fyravåningshus. Där tog Carl Carlsson ett flertal kurser i radarjaktledning i slutet av sextiotalet. Så småningom blev han reservofficer och steg i graderna för att nå kaptensgrad 1973. Samtidigt som han gjorde karriär inom militären studerade han vid Lunds universitet. I juli 1971 tog han, 26 år gammal, examen och kunde framöver titulera sig civilekonom.

Håkan Blennow, pensionerad överste och tidigare chef för underrättelse- och säkerhetstjänsten i södra Sverige, minns Carl Carlsson väl.

– En flitig, käck kille som jobbade mycket. Med huvudet på skaft. Det var inte alla som klarade av det här jaktstridledningsarbetet – man behövde stor simultankapacitet, förmåga att fatta rätt beslut på osäkert underlag. Det klarade han.

1975 fick Carlsson jobb som planeringschef på SMHI som nyss flyttat kontoret från Stockholm till Norrköping. Under de här åren genomgick myndigheten en rad förändringar och han deltog med stor kraft i moderniseringen av verket.

– Han var väldigt självgående. En kreativ byråkrat som kunde vara väldigt bestämd, ja burdus, vilket gjorde att alla inte gillade honom, säger Lars Ag, som var SMHI:s generaldirektör vid den tiden.

Någon reagerade på att Carl Carlsson reste en del, men andra tyckte det var befogat. Han skaffade sig ett rykte om att bjuda flott på Vildmarkshotellet och Söderköpings Brunnshotell, men oavsett om det var sant eller inte så var det ingenting som chefen reagerade på.

– Det här skedde under en period när myndigheterna lösgjorde sig från en detaljstyrning där regeringen i princip angett hur många blyertspennor och radergummin vi fick köpa in. Den här frigörelsen påverkade resor och representation eftersom vi skulle skaffa kunder och göra våra egna pengar. Jag upplevde aldrig att Carl gick till överdrift, säger Lars Ag.

I Carl Carlssons arbete ingick också att representera arbetsgivaren under de fackliga förhandlingar som fördes på Arbetsgivarverket i huvudstaden. Där utmärkte han sig snabbt som en skicklig förhandlare, som ofta fick god kontakt med motparten och var bra på att komma i slagläge. Det berättar John Kårbro, då biträdande trafikdirektör på Luftfartsverket, som befann sig på samma sida av förhandlingsbordet. De pratade förstås, och Carlsson berättade om sin bakgrund i Flygvapnet.

– Vi hade bra personkemi, talade samma språk. Fick god kontakt från början, säger John Kårbro.

När Luftfartsverket strax efteråt skulle anställa en ny administrativ direktör och ledningsgruppen hade svårt att enas kring de förslag som lagts fram, kom John Kårbro att tänka på Carlsson. Han hade visserligen hört att Carlsson var lite yvig. Man enades dock om att anställa honom och inledningsvis fungerade det riktigt bra. Precis som SMHI var Luftfartsverket inne i en förändringsfas och de hade en del tuffa duster med flygledare som skulle få ett nytt lönesystem och flygplatschefer som skulle organiseras om. Carlsson kom till sin rätt. Han var kunnig på flygområdet, han var verbal.

Men ibland hände saker som fick John Kårbro att reagera. Vid ett tillfälle sa Carl Carlsson något som Kårbro uppfattade som mycket olämpligt – Kårbro minns inte vad, men det skedde i samband med förhandlingarna berörande flygledarna, en laddad historia i slutet av åttiotalet.

– Jag frågade hur han kunde uttrycka sig på det viset. Då tittade han mig stint i ögonen och sa att om jag någon gång skulle ta upp det här så skulle han blåneka att han någonsin sagt så.

När John Kårbro lämnade sin tjänst som trafikdirektör 1988 för att bli vd för verkets dotterbolag Swedavia, såg han snart att utvecklingen gick i en osund riktning.

– Det dröjde inte länge förrän Carl dök upp på olika mässor där han som administrativ direktör rimligtvis inte hade något att hämta till gagn för den egna organisationen. Till exempel var han på en mässa i London och på en resa till Australien. Och så åkte han Concorde till New York bara för att prova hur det var. Det där stack i ögonen på omgivningen inklusive mig själv, säger Kårbro.

Andra såg emellertid på Carl Carlsson med andra ögon.

– Han ansågs kanske mer vidlyftig än andra men jag kom från näringslivet så för mig var det inget märkvärdigt, säger Werner Magnusson, Luftfartsverkets internrevisor som själv anställdes av Carlsson 1989.

Just anställningen av internrevisorn gav Carlsson en idé som senare blev hårt kritiserad. Den gick ut på att ledningen skulle få pensionspremier som gick utöver de villkor som beslutades av regeringen eller chefslönenämnden. Med Werner Magnusson följde nämligen ett annat löneläge som Carlsson löste med att ge honom – och sju andra inklusive sig själv – en pensionsförsäkring. Det handlade om årliga pensionspremier på mellan 20 000 och 76 000 kronor till åtta höga tjänstemän på verket. 1991 betalades sammanlagt 300 000 kronor ut. Carlsson var visserligen inte ytterst ansvarig för beslutet som fattades men det var han som utredde, drev och föreslog saken. Ingen på Luftfartsverket hade några invändningar när det gjordes. Den enda som reagerade var trafikdirektören John Kårbro.

– Det där är ju olagligt, sa Kårbro till sin efterträdare när denne berättade om pensionerna.

– Det fungerade ju på Vattenfall, svarade efterträdaren och tillade att det var Carlsson som föreslagit det.

Först 1993, när generaldirektören Bengt AW Johansson slutade och ersattes av Ingemar Skogö, blev pensionshistorien känd. John Kårbro såg till att vara den sista som träffade Skogö i den sedvanliga »introduktionsrundan« och frågade om någon hittills berättat för den nye generaldirektören om pensionerna. Det hade ingen gjort. Skogö anmälde saken och allt rullades upp offentligt. Det utreddes men ledde aldrig till åtal. Justitiekansler Johan Hirschfeldt riktade däremot skarp kritik mot Bengt AW Johansson och Carl Carlsson.

När pensionsbomben på Luftfartsverket briserade hade Carl Carlsson redan slutat. 1991 började han som vd på det kommunala bostadsbolaget Hyresbostäder Norrköping AB. Hans kommande två år som bolagsdirektör är höljda i dunkel. Klart är att han fick sparken av bolagsstämman 1993.

Ingen av de före detta styrelsemedlemmarna vill prata om varför. En lägger på luren när Carlssons namn kommer på tal.

– Det verkar vara lite känsligt. Folk vill lägga det bakom sig, säger Hyresbostäders nuvarande vd Gunnar Boquist.

Efter att Carlsson blivit avskedad gick han arbetslös ett par år. Någon gång hörde han av sig till sin gamla rekryterare John Kårbro som vid den här tiden befann sig i Kanada på ett internationellt uppdrag.

– Nä du, jag har redan ordnat ett jobb åt dig – det får räcka, svarade Kårbro.

Efter en offentlig pensionsskandal på Luftfartsverket, ett hyfsat dramatiskt avsked från Hyresbostäder och ett par års arbetslöshet kunde man tro att det var en stukad man som en dag 1993 kom till Kungsholmen på intervju. Knappast.

Rikspolisstyrelsen hade utlyst en tjänst som ekonomidirektör. Den dåvarande rikspolischefen Björn Eriksson berättar att han inte kände Carlsson sedan tidigare, hans ansökan var en bland alla andra.

– Mitt första intryck var att Carl var en herre med bestämda uppfattningar om saker. Orädd. Han drog sig inte för att tala klarspråk, säger Björn Eriksson.

Han tillägger att såvitt han kan minnas hade Carlsson både positivt och negativt i bagaget. Avskedet från Hyresbostäder Norrköping förklarade Carlsson med att det handlade om politiska motsättningar, inte om hans insats som vd. Om sin tid som arbetslös, berättar Eriksson, sa Carlsson att han jobbat som konsult åt Hyresbostäder.

Carl Carlsson fick jobbet och Björn Eriksson var nöjd med rekryteringen. Bara något år senare ville han befordra Carlsson till den högsta administrativa tjänsten på hela Rikspolisstyrelsen. Men den tjänsten tillsattes av regeringen. På Rosenbads femte våning satt expeditionschefen och juristen Stefan Strömberg som kände till och stördes av Carlssons förflutna. Departmentsledningen avslog begäran om befordran och Carlsson kallades upp till expeditionschefen för att få en förklaring.

– Jag sa att han inte var rätt person för den här tjänsten med den historia han hade bakom sig på Luftfartsverket. Han hade överträtt ramarna för vad som kan förväntas av en person i den positionen, säger Stefan Strömberg i dag.

Men genom en organisatorisk abrovink kunde Rikspolisstyrelsen hoppa över departementets hinder och snart hade Carlsson ändå tjänsten som högste administrative chef.

Femtio år gammal hade Carl Carlsson nu ett av de mäktigaste jobben inom offentlig förvaltning. Och återigen kom han till sin rätt med beslutsamhet, nätverk och förmåga att sätta lite guldkant åt sig och sina medarbetare. Han åkte på den internationella poliskonferensen som äger rum på olika platser varje år trots att det fanns kollegor som undrade vad han skulle där att göra. Och spelade golf med det statliga fastighetsbolaget Vasakronan i Marocko.

Ann-Sofie Löth, tidigare ekonomichef på Rikspolisstyrelsen, beskriver det som att det alltid var lite glamouröst kring honom.

– Jag vill minnas att han hade rock med persiankrage. Alltid väldigt stilig.

Som administrativ chef stod Carlsson också värd för den årliga tvådagarskonferensen med ekonomidirektörer från landets 21 polismyndigheter. Då brukade han se till att en rad konsulter deltog för att höja standarden på bjudningen. När Carlsson 1999 lämnade ekonomin mattades glansen på tillställningarna betänkligt.

– Jag fick höra flera gånger att det blev mycket tråkigare när jag tog över eftersom det var slut med konsulter som bjöd på grogg efter middagen, säger Ann-Sofie Löth.

1996 tillträdde Sten Heckscher som rikspolischef. Hans uppdrag var att styra upp en myndighet med generöst tilltagna anslagskrediter och spretig organisation. Han identifierade fastighetshanteringen som ett dåligt samordnat område med stor förbättringspotential och utsåg 1999 Carl Carlsson till fastighetschef. Samtidigt fråntogs de enskilda polischeferna ute i länen förhandlingsmandatet med hyresvärdarna – den saken hamnade i stället på Carlssons bord. Ett beslut som skulle få stora konsekvenser.

Det var i rollen som fastighetschef Carlsson fattade beslut som fick omgivningen att reagera på allvar. Den första större affären gällde polisens nya administrativa centrum – en enhet som skulle hantera polismyndigheternas personaladministration och ekonomi. En attraktiv arbetsplats med ett hundratal möjliga arbetstillfällen som flera kommuner ville ha.

Linköping kom på tal. I staden fanns redan en polismyndighet med lokaler och hyreskontrakt med Garnisonsfastigheter. Men det fanns varken byggnad eller hyreskontrakt för den administrativa enheten.

Exakt hur förfarandet gick till vet ingen eftersom det saknas dokumentation. Carlsson tog anbuden till sin privata adress i Norrköping vilket gjorde att de aldrig diariefördes. Ärendets akt har fått rekonstrueras av Rikspolisstyrelsen i efterhand. Två offerter ska ha kommit in från fastighetsbolagen Acta och Sundbaum AB – den sista har man inte kunnat hitta. Den befintliga hyresvärden i Linköping, Garnisonsfastigheter, lämnade också in en offert med ett konkurrenskraftigt bud.

Ändå fastnade Carlsson för just Sundbaum och den 17 december 2004 skrev han ett hyreskontrakt med fastighetsägaren – utan att ha tillstånd att göra det och utan att ha följt lagen om offentlig upphandling. Carlsson har sagt i polisutredningen att Rikspolisstyrelsen och andra myndigheter jobbade på så sätt att man inte använde offentlig upphandling. Han hävdade att det förelåg ett hyresundantag.

Möjlighet att göra ett sådant undantag för en myndighet finns, men bara om det redan existerar en byggnad. Om det, som i det här fallet, inte finns någon byggnad ska både bygget och hyresavtalet upphandlas.

Nu vaknade folk på Rikspolisstyrelsen. Kontraktet var illa skrivet och man insåg snabbt att det var en usel uppgörelse för polisen. Lokalerna var alldeles för stora. Hyran var alldeles för hög. Mycket av det som normalt ingår i hyran ingick inte – värme och el till exempel.

– Många parter fick lite mer än vad de skulle och det var polisen som fick betala i slutänden, säger Mats Begnert, Carlssons efterträdare som fastighetsansvarig vid Rikspolisstyrelsen.

Ann-Sofie Löth berättar att de försökte få värden att ta in en hyresgäst till. Det var fastighetsbolaget inte alls intresserat av utan meddelade att de var nöjda med den befintliga hyresgästen som skulle betala bra i nära två decennier framåt. För trots att Rikspolisstyrelsen bara hade möjlighet att skriva ett avtal på max sex år utan regeringens tillstånd hade avtalet formulerats så att det i realiteten gällde i 18 år. Det var en metod Carl Carlsson skulle komma att använda i flera fall framöver. Optionsgaranti, eller avflyttningsklausul som avtalsformen kallas, innebar att hyresgästen – i det här fallet Rikspolisstyrelsen – blev bunden av ett kontrakt betydligt längre än vad det såg ut på papperet. För att komma runt regeringens krav på godkännande tecknade Carlsson avtal på sex år med förlängning ytterligare sex plus sex år – alltså 18 år. Skulle avtalet upphöra tidigare var hyresgästen skyldig att betala en avstegsavgift som avgjordes av lika mycket hyra som motsvarade resten av artonårsperioden. Skulle Rikspolisstyrelsen avstå från att förlänga avtalet i Linköping skulle man alltså vara tvungen att betala skadestånd.

– Vi kunde alltså säga upp det men vi måste ändå betala. Faktum är att vi räknade på om det skulle vara värt 50 miljoner att ta oss ur det här usla avtalet, men det var det inte, säger Ann-Sofie Löth med en stilla suck.

Men vad ingen kände till vid den här tiden var att Carlsson inte bara hade ingått ett kostsamt och dåligt avtal utan tillstånd. I samma stund som det ursprungliga avtalet slöts, ingick Sundbaum AB ett avtal med ett annat företag – Konsultbolaget AB. Avtalet innebar att Konsultbolaget AB skulle få provision på den uppgjorda affären för att företaget hjälpt till med att få affären i hamn. Den provisionen delades enligt åklagaren sedan upp mellan Carlsson och Konsultbolaget AB:s vd – och tillika Carlssons bästa vän – Lars Lindgren.

De hade känt varandra väl i 30 år, Carl Carlsson och Lars Lindgren. 1994 startade Lindgren företaget Konsultbolaget AB men under tio år var inkomsterna blygsamma. Det var också en helt okänd aktör på marknaden och bolaget förekom inte i fastighetsbranschen alls. Ingen på Kriminalvården, Rikspolisstyrelsen eller inom näringslivet kände till vare sig Konsultbolaget AB eller Lars Lindgren. Företaget hade inte ens en hemsida. Lindgren hade visserligen arbetat en del med fastigheter under sin karriär men saknade kompetens inom offentlig fastighetshantering.

Nu började alltså stora pengar flyta in i företaget. En vecka efter överenskommelsen om hyreshöjning, köpte fastighetsbolagets vd Gunnar Sundbaum en postväxel på 750 000 kronor utställd på Konsultbolaget AB som överlämnades till Lars Lindgren dagen därpå. En metod som Carlsson och Lindgren skulle använda flera gånger framöver, och som senare skulle användas av åklagaren som en del i bevisningen för att Carlsson – i maskopi med Lindgren – lät sig mutas för att ingå avtalet med Sundbaum AB om de nya lokalerna i Linköping.

Gunnar Sundbaum själv sa senare i förhör att han inte kände till relationen mellan Carlsson och Lindgren och han har friats från misstankar om brott. Själv har Carlsson framhållit att han och Lindgren inte haft någon gemensam brottsplan och att han aldrig har mottagit pengar från vare sig Lars Lindgren eller Konsultbolaget AB.

Två veckor efter Linköpingsaffären, den 25 oktober 2005, åkte Carlsson och vännen Lindgren med fruar på en jorden runt-resa. Under tre veckor for de från Stockholm till Johannesburg till Kapstaden till Singapore till Beijing till Tokyo till Maui till San Francisco till Chicago och åter till Stockholm. Och fler semestrar skulle det bli. De kommande åren åkte de med familjer till exotiska resmål som Thailand, Sydafrika, USA, Kina, Dubai, Kenya, Vietnam och Västindien. Resekostnaderna debiterades till stor del Konsultbolaget AB. Åklagaren har gjort gällande att det helt enkelt var mutpengar som konsumerades. En normal familjebudget – även med en väl avlönad fastighetschef – hade inte tillåtit utgifter i den storleksordningen. Carlsson har i polisutredningen förnekat att Konsultbolaget AB bjudit honom på några resor.

I Norrköping låg en myndighet besläktad med Rikspolisstyrelsen med väldiga expansionsbehov – Kriminalvården. Generaldirektör på verket sedan sommaren 2004 var Lars Nylén som hade haft kontakt med Carl Carlsson i många år. Först som länspolismästare i Uppsala, sedan som chef på Rikskriminalpolisen.

Läget när Lars Nylén blev chef på Kriminalvården var bekymmersamt. Överbeläggningen på landets anstalter var ett faktum men värre var att säkerheten var ifrågasatt efter flera spektakulära rymningar under samma år. 2004 rymde 33 personer från landets anstalter. I januari fritogs tre fångar av tre beväpnade kompisar från Kumla. I juli rymde bland andra polismördaren Tony Olsson från Hall med hjälp av anstaltens egen personal. I augusti fritogs tre intagna med hjälp av två kompisar med automatvapen och i september rymde två intagna från Mariefredsanstalten samtidigt som de tog en ur personalen som gisslan. I september tillträdde Lars Nylén. Hans uppdrag var glasklart: rymningssäkra fängelserna nu.

– Kom ihåg att det inte hade byggts några nya anstalter sedan åttiotalet och överbeläggningen var ett stort problem. Vi var tvungna att bygga, säger Lars Nylén i dag.

En av Nyléns första åtgärder var att ta in en fastighetschef. Lars Nylén ville ha dit någon som kunde statsverket, fastigheter och tuffa tag. När tjänsten utlystes sökte Carlsson, med en enda referens – Nylén själv. Han fick jobbet.

Så efter den uppfriskande jorden runt-resan började Carlsson på Kriminalvården den första december 2005. Han skred omgående till verket och lyckades sänka Kriminalvårdens hyreskostnader med runt en halv miljard kronor.

Carlssons huvuduppgift skulle emellertid vara att ratta bygget av Kriminalvårdens nya, stora, rymningssäkra anstalter. För att åstadkomma största möjliga frihet i detta jobbade han på flera fronter.

För det första tycks han och Lars Nylén ha delat uppfattningen att fastighetschefen skulle ha mer eller mindre obegränsade befogenheter. Ett av deras första formella möten ägde rum den 6 december. Då fick Carlsson i princip en generalfullmakt utan tids- eller beloppsgränser att agera ombud i hyresförhandlingar och ingå avtal med hyresvärdar »inom de ramar som fastställts av generaldirektören«. Ett slags gentlemens agreement alltså.

För det andra kom Carlsson snart fram till hur han skulle komma runt det faktum att Kriminalvården inte fick köpa eller äga fastigheter – det var ju i den makten de stora pengarna fanns. Hans lösning blev att skriva optionsavtal med markägaren där det framgick klart att Kriminalvården skulle bestämma vem som fick projektera, bygga och äga den framtida fastigheten.

För det tredje såg han till att köra över Kriminalvårdens gamla samarbetspartner TP Group som avgjorde vilka konsulter myndigheten skulle använda sig av i olika projekt. Han träffade TP Group och gjorde klart att de helt och hållet skulle frånsäga sig insyn och beslutanderätt när det gällde anlitandet av konsulter i de stora byggprojekt som väntade i Norrland – projekt som sammanlagt omfattade fem miljarder.

Så nu hade Carl Carlsson alltså händerna fria att anlita sina egna konsulter i de monumentala byggprojekt som väntade.

Under tiden jobbade vännen Lars Lindgren med att knyta nya värdefulla kontakter. Nu skulle det som åklagaren senare kom att kalla den gemensamma brottsplanen att verkställas. Med Carlsson som fixare och insider, Lindgren som säljande konsult och Konsultbolaget AB som bulvanföretag var möjligheterna till lönsamma affärer närmast obegränsade.

Carl Carlssons första mål blev den planerade anstalten i Östersund. Det börsnoterade fastighetsbolaget Brinova var en av dem som hade intresserat sig för bygget. I början av februari 2006 kontaktade Lars Lindgren Brinovas ledning och erbjöd sina konsulttjänster. Carlsson å sin sida, talade om för kommunen att Brinova skulle köpa marken och ta hand om bygget. Genom att Brinova ägde tomten och byggde fängelset och Kriminalvården skulle bli hyresgäst ansåg Carlsson att en offentlig upphandling inte behövde genomföras.

Det blev emellertid inget avtal mellan Brinova och Konsultbolaget AB. Men byggavtalet med Brinova hindrade inte Kriminalvården från att träffa avtal med en egen så kallad generalkonsult som kunde hålla i bygget. Dessutom behövdes konsulter och arkitekter till de andra planerade byggena i Norrland. Och eftersom TP Group var borta ur leken, kunde Carlsson skriva konsultavtal med helt nya firmor. Och de samarbetspartner Carlsson bestämde sig för var inte vilka som helst.

Den första var Erik Ekberg. Han var vd för Arkitektbolaget AB i Lund, som framför allt varit verksamt i södra Sverige och som hade ritat fem lokalanstalter på åttiotalet. Ekberg och Lars Lindgren träffades av en slump på ett flyg mellan Malmö och Stockholm. De pratade gemensamma affärsintressen i Vietnam och bytte adresser. På sommaren träffades de, och Lindgren erbjöd sig att leta uppdrag åt Arkitektbolaget AB. Över en lunch i november 2005 berättade Lindgren om Kriminalvårdens utbyggnadsplaner och ordnade ett möte mellan Carl Carlsson och Erik Ekberg.

Den 13 april undertecknade Carlsson för Kriminalvårdens räkning två avtal med Skåneföretaget Arkitektbolaget AB om att de skulle bli generalkonsult för anstaltsbyggena i Östersund och Haparanda. Östersund omfattade 100 miljoner kronor, Haparanda 82 miljoner exklusive moms. Den 21 april meddelade Arkitektbolaget AB:s vd i ett glatt brev till Lars Lindgren att avtalet med Kriminalvården gått i lås. Ett par veckor senare överförde Arkitektbolaget AB 3,75 miljoner kronor till Konsultbolaget AB, två månader senare ytterligare 2 miljoner kronor – pengar som enligt åklagaren ska ha delats upp lika mellan Lindgren och Carlsson. Lindgren har förnekat att så har skett.

Den andre personen var Nils Nilsson, vd för Underkonsultbolaget AB som haft en del projektledningsuppdrag åt både Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården genom åren. Han och Carl Carlsson kände varandra genom jobbet, de spelade golf ibland men umgicks annars inte privat. 2006 kom Nilssons företag Underkonsultbolaget AB in i diskussionerna om Östersund och Haparanda. Tanken var att det skulle vara underkonsult åt Arkitektbolaget AB som var generalkonsult.

Nils Nilsson misstänkts ha mutat Carl Carlsson på två sätt. Dels i form av ett spelkonto som Nilsson finansierade och dels med en hel del kontanter. I augusti 2006 hjälpte han Carlsson att starta ett konto i den senares namn som kopplades till Unibet där Nilsson satte in 800 000 kronor i spelpengar. Kontot öppnades två veckor efter att Underkonsultbolaget AB ingått avtal med Kriminalvården om att bli generalkonsult för renoveringen av anstalten Saltvik utanför Härnösand. Ett projekt värt nästan 26 miljoner kronor.

Sedan spelade Nilsson in pengar – eller förlorade – medan Carlsson enligt överenskommelsen skulle plocka ut 20 000 i månaden. Utöver spelkontot överlämnade Nilsson också en halv miljon kronor i kontanter till Carlsson vid olika tillfällen. Femhundralappar och hundralappar, instoppade i bruna kuvert.

I förhör under polisutredningen har Nils Nilsson förklarat att de startade ett gemensamt spelkonto och att Carlsson tagit ut sin vinst, men att pengarna inte utgjorde någon muta – det fanns inte något samband mellan spelande och arbete.

Inom loppet av ett par månader på Kriminalvården hade Carlsson hunnit uträtta enormt mycket. I den officiella versionen ingick Kriminalvården ett byggavtal med Brinova för anstalten i Östersund, ett avtal med Arkitektbolaget AB som generalkonsult för både Östersund och Haparanda, ett generalkonsultavtal med Underkonsultbolaget AB för anstalten Saltvik. Samtliga avtal upphandlades direkt utan offentlig upphandling.

I det fördolda hade Carl Carlsson – enligt åklagaren – hakat upp Arkitektbolaget AB i avtal med Konsultbolaget AB som innebar att han och Lars Lindgren skulle få in enorma summor de kommande åren. Dessutom hade ju Carl Carlsson ett konstant flöde av pengar från Nils Nilsson.

Även för konsulterna innebar avtalen med Kriminalvården en bra skjuts. I efterhand räknade en revisor ut att Underkonsultbolaget AB drog in  30 miljoner på de tre Norrlandsprojekten. Arkitektbolaget AB fick in inte mindre än 50 miljoner kronor på projekten enligt, bolagets egen redovisning.

När allt rullade på som bäst kom motgången. Nämnden för offentlig upphandling som följt det planerade fängelsebygget i Östersund, presenterade sin granskning den 16 november 2006. Nämnden kritiserade Östersundsaffären och menade att Kriminalvården inte kunde runda lagen om offentlig upphandling genom att teckna hyreskontrakt för fängelselokaler som Brinova sedan skulle bygga. Hyreskontrakt kunde bara skrivas om det fanns ett befintligt fängelse, vilket det inte gjorde här. Två månader senare stoppades bygget.

I samma veva gick Riksrevisionen igenom Kriminalvårdens upphandling av konsultavtalen i Östersund, Haparanda och Härnösand. Även här blev det blev svidande kritik. Kriminalvården hade inte upphandlats enligt LOU trots att upphandlingarna uppgick till runt 209 miljoner kronor. Det fanns ingen dokumentation på att några andra konsulter hade övervägts och fastighetschefen Carl Carlsson hade ingen dokumenterad befogenhet att ingå avtalen utan bara en muntlig delegation från generaldirektören Erik Nylén. Kriminalvården fick stränga order om att följa LOU i fortsättningen, att utreda vilka andra uppdrag som hanterats på samma sätt och vidta lämpliga åtgärder.

Men kritiken var inte allvarlig nog för att väcka misstanke om brott. Carlsson kunde fortsätta sitt arbete, eller med åklagarens ord: sin brottsplan.

Näst på tur stod bygget av häktet i Sollentuna norr om Stockholm samt tillbyggnaden av anstalten Saltvik i Härnösand. Den här gången var det byggherren Skanska som skulle uppvaktas. Under samtalen med Skanskas representanter droppade Carlsson Lindgrens namn och hans företag Konsultbolaget AB. Sedan tog Lindgren, enligt åklararen, i sin tur kontakt med samma personer.

Strategin fungerade. Den 28 augusti 2006 skrev Konsultbolaget AB och Skanska avtal om Sollentuna och Saltvik. Enligt överenskommelsen skulle »Konsultbolaget AB biträda Skanska vid markköp, framtagande av offert och tecknande av hyresavtal samt förmedla försäljningen av nedanstående objekt.«

Vad åklagaren senare har gjort gällande är att avtalet mellan Konsultbolaget AB och Skanska utgjorde en muta. Överenskommelsen ägde rum 2006 och innebar att Carlsson och Lindgren genom Konsultbolaget AB skulle få åtminstone 15 miljoner kronor för uppgörelsen med Skanska.

På höstkanten skrev Östersunds-Posten om Kriminalvårdens tveksamma anstaltsaffärer i Norrland och plötsligt vaknade folk på Skanska. Den här Carl Carlsson som det skrivs om – är det inte honom vi har skrivit miljonavtal med? Eller är det hans kompis? Hur påverkar detta Saltvik? Och vad är Konsultbolaget AB egentligen?

En person från Skanska som senare hördes i utredningen berättade att hans minnesbild var att Kriminalvården pekade ut Konsultbolaget AB som konsult och ställde som krav att Skanska skulle anlita företaget för att få uppdragen i Sollentuna och Härnösand.

– Vi hade aldrig anlitat Konsultbolaget AB om inte det här hade varit ett krav från Kriminalvården. Vi hade absolut ingen nytta av dem och det förstod vi redan när vi tecknade avtalet, sa representanten från Skanska.

Även fast man anade oråd på Skanska genomförde man affärerna. Byggföretaget blev också vinnaren i det avtal som i slutänden tecknades i juli 2010. Kriminalvården blev – återigen – den stora förloraren. När det utomstående konsultföretaget Sweco senare jämförde avtalen om Göteborg och Sollentuna kom man fram till att Sollentunas avtal var flera hundra miljoner kronor dyrare. Helt i onödan.

Trots att lokaltidningar rapporterat om besynnerliga fastighetsaffärer fortsatte Carlsson arbeta obehindrat. Under en tid hade Kriminalvården diskuterat att bygga en ny anstalt i Kristianstad. Återigen skulle Carlsson sätta Arkitektbolaget AB som ledare för projektet. Det åstadkom han genom flitig lobbying. Avtalet gick i hamn i december 2008. Eftersom Arkitektbolaget AB redan hade arbetat med projektet över ett år, inkluderades den tiden i avtalet. Så småningom började Kriminalvårdens budget för anstalten i Kristianstad att sina och under den närmaste tiden blev det en hel del förhandlingar med alla inblandade – även regeringskansliet lade sig i planerna. Börjar det inte bli väl dyrt, muttrades det i korridorerna på Rosenbad. Carlsson skrev utkast till en ny budget och påminde sin generaldirektör upprepade gånger om att skriva på. Till sist blev det ett tillägg till den ursprungliga budgeten på 25 miljoner, en ny garanti på ytterligare 75 miljoner, alltså totalt 100 miljoner.

Tiden närmade sig då den 64-årige Carl Carlssons anställning på Kriminalvården skulle nå sitt slut. Men att helt gå i pension var det inte tal om. Under 2009 registrerade han en enskild firma, men kom fram till – med viss hjälp av Erik Ekberg – att det nog var bäst med aktiebolag. Av Ekberg fick han också låna 100 000 kronor som grundplåt i firman. Något som åklagaren har gjort gällande också utgör en muta.

Tanken var att Carlsson skulle fortsätta arbeta som konsult åt Kriminalvården tills att den nya fastighetschefen hade blivit varm i kläderna. Vad Kriminalvården inte visste, var att Carlsson samtidigt slöt ett avtal med Arkitektbolaget AB. I efterhand har han sagt att det var för helt olika uppdrag. Åklagaren har emellertid bedömt att han ägnade sig åt uteslutande en sak – anstalten i Kristianstad. I ett av polisförhören har Carlsson gett sin syn på uppdraget:

– Det är några sammanträden med Erik Ekberg där jag har varit bollplank i diskussioner.

– Så du har fått, om jag förstår dig rätt, 55 000 kronor i månaden för att vara bollplank åt Erik Ekberg? löd följdfrågan.

– Ja.

– Och det bollplanket har inte avsett Kriminalvården?

– Nej.

Men i flera mejl har det framkommit att Carlsson delade med sig av den information han fick genom Kriminalvården. Och Arkitektbolaget AB vände sig till Carlsson för råd när det gällde Kriminalvården – till exempel för att han skulle lämna synpunkter på förslag till avtal om anstalten. Åt andra hållet framhöll Carl Carlsson Arkitektbolaget AB:s betydelse i projektet.

Carl Carlsson kunde kanske också ha klarat sig undan, men nu började lagens långa arm långsamt att sträcka sig efter honom.

Redan i samband med Linköpingsaffären hade det inletts en förundersökning. Efter affären hade Rikspolisstyrelsen reagerat på upphandlingen och anmält händelsen. Den 11 oktober 2007 la emellertid chefsåklagaren Christer Ekelund ner förundersökningen. Han ansåg att det saknades anledning att anta att brott hade begåtts.

Men det var först nu, vid Riksrevisionens uppföljande granskning 2009, som polisens intresse för Carl Carlsson väcktes på allvar. Misstankarna var så pass allvarliga att chefsrevisorn kontaktade överåklagare Gunnar Stetler och berättade vad man hade funnit:

Att inget hade förbättrats utan snarare förvärrats. Att Kriminalvården hade fortsatt att runda Lagen om offentlig upphandling och direktupphandlat konsultuppdrag för 260 miljoner kronor under tre år. Att fastighetschefen ensam attesterat fakturorna, vilket stred mot lagen. Dessutom var dokumentationen så dålig att Riksrevisionen inte kunde bedöma om vad Kriminalvården egentligen betalade för. Till exempel slöts ett tilläggsavtal gällande Haparanda värt 22 miljoner utan att det framgick vad man skulle få för pengarna.

I april 2010 ringde överåklagaren till inspektör Bengt Pettersson i Linköping. Eftersom Kriminalvården ligger i Östergötland – och det ännu inte fanns någon nationell enhet för korruption – hamnade ärendet på Pettersons bord.

Polisen följde pengarna och såg att samma personer och konsultfirmor återkom – trots att bolagen inte hade något ramavtal med Kriminalvården. Så småningom hittade man Nils Nilssons och Carl Carlssons gemensamma spelkonto. Utredning växte och växte. Efter någon månad ansåg Pettersson att han hade tillräckligt på fötterna för ett gripande.

Inspektören och hans kollegor hade planerat allt i minsta detalj. Tanken var att gripa alla tre på samma gång så att de inte skulle hinna prata ihop sig. Polisen i Stockholm skulle gripa Nils Nilsson, polisen i Malmö skulle ta hand Arkitektbolaget AB:s vd Erik Ekberg och Norrköpingpolisen skulle hämta Carl Carlsson i hans bostad. Att Lars Lindgren var inblandad i muthärvan, visste inte polisen vid den här tidpunkten.

Men planen sprack. Nilsson var på besök hos en släkting i Norrland. Ekberg var i sin tur på affärsresa i Kina.

Det blev alltså bara Carlsson som greps den där morgonen i mitten av maj 2010. Han förhördes och satt häktad i en vecka. Därefter släpptes han på fri fot. Efter en tid kopplade polisen Lindgren till fallet, bland annat för att han – enligt åklagaren – köpt ett sommarhus i Båstad för tre miljoner till Carlsson och hans familj. I maj förra året beslutade hovrätten att de misstänktas tillgångar skulle säkras fram till rättegången, i början av 2013.

Sex år i fängelse riskerar de åtalade att bli dömda till, det är maxstraffet för grovt mutbrott. Men ingen har någonsin dömts till sex år. Johan av Donner, som svindlade 7, 7 miljoner från Röda Korset, fick fem år. Å andra sidan handlar det den här gången om betydligt mycket mer pengar, 40 miljoner, enligt åklagare Gunnar Stetler.

De fyra åtalade männen nekar till alla brott. Alla har fått möjlig att genom sina advokater kommentera uppgifterna i den här artikeln. Nils Nilsson och Lars Lindgren har inte svarat. Erik Ekberg bekräftar, via sitt ombud, att han gett pengar till Konsultbolaget AB för att Lindgren hjälpt honom att få uppdragen hos Kriminalvården. Men att Carlsson i sin tur fått pengar av Lindgren, säger sig Ekberg inte ha haft en aning om. Inte heller ska han ha känt till att Carlsson var konsult åt Kriminalvården och Arkitektbolaget AB samtidigt.

Carl Carlssons advokat Rune Brännström meddelar bara hur Carlsson ställer sig till åtalspunkterna.

– Det jag kan säga är att Carl Carlsson anser sig vara helt oskyldig.

I förhör har Carlsson förklarat att det var Lars Nylén som ville ha in andra aktörer i fastighetshanteringen och det var Nylén som ville använda sig av samma konsultgrupp i de tre Norrlandsprojekten för att hålla ned kostnaderna. Att använda Malmöföretaget Arkitektbolaget AB som konsult i Norrland, hade en kollega på Kriminalvården tipsat om.

Varför Carlsson fick pengar i kuvert av Nilsson visste han inte, säger han i förhören. Förklaringen till att det fanns en massa kontanter i hans bankfack var att han och hans fru fått pengar av sina svärföräldrar till jul varje år. De hade förvarats under madrassen och på banken och användes mycket vid deras resor utomlands. Att han höll Erik Ekberg underrättad om vad som hände ifråga om anstalten i Kristianstad, det var av omtanke om Kriminalvården.

Lars Nylén säger i polisens förhör att han aldrig haft några misstankar om att fastighetschefen höll på med några oegentligheter. En åsikt som han står fast vid än idag.

Överåklagare Gunnar Stetler, som är ansvarig för åtalet, riktar i dag skarp kritik mot Nylén.

– Lars Nylén borde ha haft bättre koll, han gav Carl Carlsson för fria händer, säger han.

Nylén, som numera arbetar på regeringskansliet, håller inte med.

– Jag tycker att jag har haft bra koll. Jag är fullständigt övertygad om att det är helt omöjligt för en myndighet att ha koll på den här sortens felaktigheter. Det tror jag aldrig man kan värja sig mot.

Tanken var att Kriminalvården fram till år 2014 skulle öppna 2287 platser på nya anstalter och häkten runt om i Sverige. Den visionen har lagts på is. Myndigheten sitter fast i dyra hyresavtal och det finns inte några pengar till att bygga nytt. Varken Östersund eller Haparanda är längre aktuella orter för nya fängelser. Det är en av effekterna av landets största mutåtal. Döms Carl Carlsson, den grå byråkrat som åklagaren vill hålla skyldig för allting, kommer han alltså inte att få sitta på något av de fängelser han hade ansvaret för att bygga.

Bakgrund | Så gjorde vi

Artikeln bygger bland annat på ett fyrtiotal intervjuer med människor som följt Carl Carlssons karriär, från skolan till Kriminalvården. Carl Carlssons namn är fingerat, precis som Nils Nilssons, Lars Lindblads och Erik Ekbergs. Vi har också anonymiserat de tre aktuella företagen, här kallade Konsultbolaget AB, Underkonsultbolaget AB och Arkitektbolaget AB.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera