Föreställning med förhinder

Text:

Foto: Scanpix

Thales från Miletos hette en man som bodde i Jonien. Det låg på västkusten i det vi kallar Turkiet. De hade ett försvarsförbund där, de joniska stadsstaterna, i vilket Thales verkade, sisådär en sexhundra år före Kristus. Thales grej var emellertid inte krig, utan gåtor. Han undrade: Vad är allting?  Alltså, vad finns det som är beständigt, går det att upprätta en generell teori om hur verkligheten är beskaffad? Vad är sant?

Han kom fram till att allt var vatten.

Man kunde, tänkte han, strunta i detaljerna om man bara brydde sig om den stora saken, nämligen den att allt bestod av vatten.

Idén gav Thales rykte som filosof och många sökte sig till honom för att försöka formulera ett schema över vilka funktioner vatten egentligen har, vilka regler som styr det. Förstod man vattnet förstod man ju allt. Under de joniska kolonnerna med sina snurriga kapitäl satt de och grunnade på vad som var sant och vad som inte var det. Samma sorts pelare, förresten, som håller uppe taket i Skandiasalen i riksdagen, där ledamöterna av konstitutionsutskottet i veckan hade att utröna vad som är på riktigt och vad som inte är det i regeringens beskrivning av sin inblandning i Saudiaffären.

I salen fanns förra tisdagsen mitt på dagen alla efterspelets aktörer. Den skäggprydde Peter Eriksson, ordförande i utskottet, tillika ivrig oppositionspolitiker i ärendet. Vidare Hans Ekström, en stiligt dressad socialdemokrat i gråsprängd vattenkamning, med det självmotsägande uppdraget att som representant för ett före detta regeringsparti vara kritisk till det som hänt, men inte alltför nitisk, eftersom skulden också är det egna partiets. Andreas Norlén, moderaten med den pojkaktiga uppsynen och avskalade östgötskan, hade i så måtto en enklare uppgift: att intill dumhetens gräns upprepa den informationsstrategi hans minister valt.

Ministern så, den före detta, Sten Tolgfors, som klev in i lokalen med bestämd min, flankerad av två medarbetare från det försvarsdepartement han en gång chefade över – en beigeklädd kvinna, kunnig i rättsfrågor, ivrigt antecknande med en blyertspenna, och en gråhukande man med glasögon på nästippen. Båda tysta statister i den pjäs som spelades upp.

– Det är en ganska komplicerad historia, inledde Peter Eriksson, i alla fall för oss små människor i konstitutionsutskottet, som ska försöka hålla reda på många saker samtidigt.

Sten Tolgfors replikerade.

– Regeringen har varken initierat, sanktionerat eller accepterat bildandet av bolaget SSTI. Ej heller har regeringen haft kännedom om problemen med SSTI förrän i början av 2010 då relationen till bolaget avslutas.

Därmed var skådespelarnas positioner klara. Eriksson pratade om mejl som borde bevisa att departementet känt till omfattningen av affärerna med Saudiarabien. Tolgfors svarade att allt var glasklart: den avgörande detaljen – bulvanbolaget SSTI – har regeringen inte haft något att göra med alls. För den fåhövdade publiken var det uppenbart viktigt med förkunskaper.

Dramats ursprung är ett avslöjande. Nämligen att Sverige genom Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i hemlighet hjälpt diktaturen i Saudiarabien att planera byggandet av en fabrik för renovering av vapen. Denna affärsuppgörelse hade sin grund i ett samarbetsavtal som den socialdemokratiska regeringen skrev med Saudiarabien 2005. I avtalet slogs ovanligt detaljerade intentioner om militärt partnerskap fast. Två år senare, 2007, intensifierades kontakterna mellan FOI – en myndighet pressad att bevisa sitt existensberättigande – och Saudiarabien. Saudierna ville ha hjälp med kompetens, tjänsteexport alltså. FOI skickade ner ett papper. Saudierna tolkade det som ett affärsförslag och plötsligt var en förhandling i gång. Haken var bara att FOI inte fått tillstånd till sådan export. Och att saudierna var otåliga att få det de tyckte att svenskarna nu hade lovat dem vid två tillfällen.

Så långt är det mesta ostridigt. Vad som hände därefter bråkas det om. Klart är att det skapades ett bolag – SSTI – och att det formellt bildades av personer anställda på FOI, med syfte att ta över det offentliga chefskapet i affären. Detta bolag fick till skillnad från FOI exporttillstånd. Samt pengar. Från den militära underrättelsemyndigheten Must, mer exakt av allt att döma, från spionavdelningen Kontoret för särskild inhämtning. Pengar som levererades kontant i plastkassar. Ostridigt är också att projektet rullade på fram till vintern 2010, då FOI under en ny generaldirektör stoppade SSTI:s medverkan i affärerna med saudierna.

Sedan reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman på Sveriges Radio blottlade alltsammans för ett år sedan har Sten Tolgfors försvarslinje varit att han inte känt till SSTI förrän då, på vintern 2010, när problemet åtgärdats. Intrigen i föreställningen alltså: Vem i regeringskansliet har vetat vad, och när?

Under de gyllenskimrande joniska pelarna i Skandiasalen frågade Peter Eriksson tre gånger om en handling som skickats från FOI till försvarsdepartementet på våren 2009, där SSTI pekas ut som projektledare. Hade Tolgfors läst det dokumentet? Det var inte det viktiga, svarade förra statsrådet till slut sedan minnet först svikit honom, det viktiga var att vi inte kände till att det fanns en personlig koppling mellan SSTI och FOI.

Så pendlade pjäsen: en detalj hit, en annan som svar.

Indicier som talar för att försvarsdepartementet vetat saker är till exempel ett mejl från 2007 om samarbetet där en tjänsteman säger att han ska överlämna ett dokument från Dick Sträng – anställd på FOI och senare grundare av SSTI – till departements statssekreterare. Vidare ett mejl från 2008, där en departementstjänsteman beskriver vikten av en tredje part – utanför FOI – för att sköta affärerna. För att inte tala om uppgifterna från FOI:s dåvarande generaldirektör om att en departementstjänsteman efter ett möte med en saudisk representant begärt in protokollet med orden »vi måste skydda ministern«.

Detaljer finns det alltså gott om, men inget som resulterar i ett självklart slut på en så maktfattig scen som konstitutionsutskottets.

Tolgfors spelade sin roll skickligt. Och Norlén, pojkmoderaten, serverade sin partikamrat möjligheten att upprepa bristen på bevis som binder statsrådet till saken. Medan den skräddade socialdemokraten Ekström fastnade i fluffig kritik om regeringsoförmåga.

Det sägs att Djävulen bor i detaljerna, och det är säkert sant, men Thales från Miletos idé var att helheten ändå var det viktiga. Och pratar man runt med politiker och tjänstemän med erfarenhet av den här sortens ärenden ger de den joniska filosofen rätt. Granskningen missar helheten.

För det första, påpekar några av dem, missar konstitutionsutskottet utrikesdepartementet. Dess handelsdel, som statsrådet Ewa Björling basar över, har det formella ansvaret för vapenexporten. Mejlet från 2008, om behovet av en tredje part, har inte bara gått till försvarsdepartementet utan också till utrikesdepartementet. Inspektionen för särskilda produkter, ISP, som till slut gav SSTI exporttillstånd sorterar under Björling. Hon har föredragit ett av regeringsbesluten i frågan och rest till Saudiarabien i andra handelsärenden. Ändå har utskottet inte kallat henne till utfrågning.

För det andra, säger flera veteraner, måste man förstå Rosenbad. Information delas. I centrum sitter statssekreteraren på statsrådsberedningen. Tre personer har haft det jobbet under Fredrik Reinfeldt: Ulrica Schenström, HG Wessberg och Gunnar Wieslander. HG Wessberg kom från jobbet som statssekreterare på försvarsdepartementet, Gunnar Wieslander från motsvarande tjänst hos Ewa Björling. Varför har bara Wessberg frågats ut av utskottet, men inte Wieslander? Det finns trovärdiga uppgifter om att utrikesdepartements högsta chef – Laila Freivalds – hölls utanför processen när det första samarbetsavtalet med saudierna slöts på socialdemokraternas tid. Har information fastnat hos moderata statssekreterare? I kanslihusets funktionssätt är frågan om ministern ska delges central; det kan finnas skäl till det amerikanerna kallar deniability. I vissa skeden bör vissa personer hållas borta. Gunnar Wieslander, som i dag befinner sig mitt i smeten, ska heller inte höras av utskottet.

Till systemet, flikar erfarna kanslihusrävar in, hör också muntlig information. Att Sten Tolgfors inte var direkt kompatibel med sin föregångare Mikael Odenberg är ingen hemlighet. Antag att detta var en sak som drevs av försvarsdepartementet och statsrådsberedningen – handlar då hela saken om att Tolgfors administration aldrig tog emot känslig information i en riktig överlämning? Något måste det ju vara som gör moderaterna så nervösa. När HG Wessberg och den tidigare statssekreteraren på försvarsdepartementet Håkan Jevrell frågades ut bakom lyckta dörrar i måndags skickade partiet tre pressekreterare och en sakkunnig att assistera. Antal journalister på plats: tre.

Det finns, för att komma till den tredje större saken, en logik bakom den svenska försvarsindustrin. En bransch som levererar jobb, men har allt svårare att få avsättning på hemmamarknaden, med ett antal företag, myndigheter, departement där ett fåtal tunga personer snurrar runt på chefsposterna. Det centrala i Saudiaffären är att ISP, alltså utrikesdepartementet, först inte gett exporttillstånd till FOI, alltså försvarsdepartementet, men vips gjort det till det nya bolaget SSTI. Och att Must, alltså försvarsdepartementet, levererat pengar.

En person med insyn i branschen säger att det är rimligt att tänka sig att man kan prata lite med ISP underhand för att lösa ett problem – som i detta fall att tillfredsställa vad saudierna ansåg sig ha rätt till – att det är så det fungerar. En annan person framhåller att i Sverige har väl aldrig frågan om att myndigheter generellt agerar för mycket på egen hand väckts, däremot den om att departementet styr sina myndigheter för hårt.

Det där är den helheten som erfarna politiker och tjänstemän tycker att man ska fundera på. Man måste förstå vattnets natur för att förstå alltet, för att tala med Thales från Miletos i Jonien.

En rätt dämpad Peter Eriksson försökte efter föreställningen förra veckan skjuta in sig på delar av detta. Det hade han inte så mycket för. Den första akten var begränsad av sekretess. Hysch-hysch. Man kan fråga sig vad som är så hemligt. Den andra akten hölls i alla fall bakom stängda dörrar i utskottets vanliga sessionssal på sjunde våningen i riksdagshuset.

I det rummet har kolonnerna inte joniska kapitäl, men korintiska. Och de berättar en helt annan historia.

Ansvarig utan utfrågning. Det formella ansvaret för vapenexportfrågor ligger på utrikesdepartementet, men mediernas ljus har riktats mot försvarsdepartementet. Handelsminister Ewa Björling kommer inte frågas ut av konstitutionsutskottet.

På flera stolar. Gunnar Wieslander, före detta sjöofficer, var statssekreterare hos Ewa Björling på utrikesdepartementet under en viktig period i Saudi-affären och är nu Fredrik Reinfeldts närmaste man på statsrådsberedningen. Men konstitutionsutskottet har inte frågat ut honom.

Fakta | Reinfeldt frågas ut

• Nu på torsdag 2 maj frågas statsminister Fredrik Reinfeldt, som sista person, ut i konstitutionsutskottet om Saudiaffären.

• Under resterande delen av maj diskuterar utskottet sin granskning med syftet att enas om gemensam bild.

• I början av juni presenterar utskottet ett betänkande där Saudiaffären är en av granskningarna.

• I mitten av juni tas utskottets betänkande upp till debatt i riksdagen.