Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Arvstvist. Patriarken Lukas Bonnier med hustrun Gun år 1976. När de gifte sig fjorton år tidigare, var älskarinnan Margareta Toss redan gravid med hans barn. Nu kräver dottern Anna Toss sin beskärda del av arvet.

Lukas-Bonnier
Kultur

En familjeaffär

Två nya böcker om Bonnier vittnar om firmans ålderdomliga principer och hur de fortsätter att skörda sina offer.

Lukas Bonnier dog i en hjärtattack en februarinatt 2006 och knappt två månader senare började historien långsamt rullas upp. Hans utomäktenskapliga dotter Anna Toss kall-ades till ett kontor på Torsgatan och ett testamente presenterades. Anna skulle ärva en målning värderad till 300 000 kronor. Inget annat.

Anna Toss blev förvirrad. Hon hade förutsatt att hennes pappa måste ha ett stort ägande i koncernen Bonnier att lämna vidare till nästa generation. Han var ju, som Björn af Kleen formulerar det i en av de två böcker som precis utgivits om Bonniers; »den siste patriarken ur den gamla skolan, den sista stora ägarrepresentanten i huset Bonnier som man förknippade med enskilda publicistiska produkter; som Jan Stenbeck med Metro eller Rupert Murdoch med The Sun«. Men om några aktier stod det inget i testamentet. När hon frågade familjens advokat på plats fick hon bara ett svävande svar: ägarandelarna var borta.

Hon började undersöka vart alla andelar i Bonnierkoncernen tagit vägen. Det visade sig att Lukas Bonnier metodiskt hade börjat föra över allt sitt ägande till barnen redan 1947. Den sista gåvan delades ut 1984 till yngsta sonen Jonas, Annas nästan jämngamla lillebror och tills helt nyligen vd för koncernen. Lukas Bonnier hade delat andelarna lika mellan sina fem inomäktenskapliga barn, och deras barn hade i sin tur också fått stora andelar. Den enda som inte fick något var hans dotter Anna Toss. Till henne sa han aldrig någonting om det här. Och de hade inte en dålig relation.

Anna Toss och hennes juridiska ombud menade att utdelningen av andelarna borde betraktas som ett förtida arv snarare än gåvor, och i så fall skulle det enligt lag delas rättvist mellan samtliga bröstarvingar. Hon beräknade värdet av det hon gått miste om till 400 miljoner kronor och drog sina halvsyskon och deras barn inför rätta. Ingen av dem dök upp i Stockholms tingsrätt i januari förra året. Men Bonniers hade advokater som förde deras talan, och som försökte förklara för Anna att det funkar inte så i den här familjen. Oäkta barn ärver inte ägarandelar i firman.

Alla de här uppgifterna är hämtade ur Björn af Kleens bok »Lucke och Lull – arvet efter en Bonnier«, som skjuter in sig på storyn om Lukas Bonnier och Margareta Toss, Annas pappa och mamma, för att därifrån borra sig ner mot af Kleens favoritämne: brottytan mellan makt, familj och pengar.

Lukas Bonnier hade i sin krafts dagar, skriver Björn af Kleen, »doftat av mintcigaretter och sega råttor« och haft en lätt vanvördig inställning till familjens stolta kulturtraditioner. Albert Bonniers förlag hade, som Lukas pappa Tor påpekade, gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf, men Lukas Bonnier satte sig frivilligt på familjens serieförlag Semic och gav det Fantomen. Och när efterkrigstidens materiella välstånd gav svenskarna fri tid att ägna sig åt lättare underhållning och drömma konsumtionsdrömmar försåg han dem med det, som vd för Bonniers inköpta sedelpress: tidskriftsbolaget Åhlén & Åkerlund.

Björn af Kleen drar jämförelser mellan bolaget och firman Sterling Cooper i tv-serien »Mad Men«. Det var en promiskuös värld och tid, säger författaren Margareta Strömstedt i af Kleens bok. »Alla sekreterarna som lät sig förföras av redaktören, överredaktören eller direktören. Vampen var en femtiotalsföreteelse…« Publicisten Bertil Torekull är ännu mer rakt på sak. Han kallar tidskriftsförlaget för »en häftig ormgrop krälande av sina lustar och laster«.

Det var i den här miljön, på 50-talet, som Lukas Bonnier träffade Margareta Toss, marxistisk chefredaktör på Kamratposten, vilken blev en motståndsrörelse mot allt vad Bonniers stod för trots att tidningen  själv kom ut på koncernens tidskriftsförlag. De inledde en affär. Han var inte den ende av bröderna Bonnier som hade romanser utanför äktenskapet, det tycks ha varit en företeelse som accepterades bland herrarna. Lukas, hans bror Abbe och pappa Tor satte fyra utomäktenskapliga barn till världen under tidskriftsförlagets mest framgångsrika år. Ett av dem var Anna Toss.

Hon kom till efter att Lukas första fru Görvel gått bort. Under samma period utvecklade han också starkare känslomässiga band till Gun Galin, hans sekreterare. Lukas och Gun gifte sig i februari 1962. Då var Margareta Toss redan gravid.

Varför är allt det här intressant? Ett svar är förstås att det innehåller så många ingredienser som man brukar förknippa med en bra berättelse. Här finns makt, pengar, familjehemligheter och tydliga konflikter. Allt det skakades fram i ljuset när Anna Toss gjorde arvsfrågan till offentlig rättssak förra året, och intresset förnyades när saken prövades i hovrätten i våras. Nu har det kommit inte bara en, utan två böcker om Bonniers.

Bernt Hermeles »Firman Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt« börjar också i rättssalen, men övergår snart till en bred rundmålning av Bonniers i största allmänhet. Hermele trycker gärna på att han inte »har någon karriär att riskera« och därför vågar skriva en bok om mediefamiljen. Även om han aldrig skulle få några fler uppdrag så kan han alltid falla tillbaka på sitt jobb som taxichaffis. Hermele ska ha en eloge för att han ger sig på att undersöka Bonniers, men det bestående intrycket är att han har svårt att komma till sak. Dessutom har han en sällsynt förmåga att skjuta sig själv i foten som retoriker, vilket gör att granskningen mest ser ut som en fight på ett personligt plan, särskilt då inte mycket nytt kommer ut av den.

Björn af Kleen kan knappast göra anspråk på en liknande outsiderposition. Han jobbar för Bonniers, på Expressens kulturredaktion. Men han hittar berättelsen redan från start, och nystar elegant upp den mot kärnfrågan. Hans förra bok »Jorden de ärvde« beskrev det orättvisa i hur adeln ärvde egendomar genom systemet med fideikommiss (endast äldste sonen ärver, aldrig en kvinna). I den här boken handlar det om hur det går till i det övre borgerskapet, och också här visar han hur gammaldags patriarkala strukturer får återverkningar in i våra dagar. Att barn utanför äktenskapet inte skulle få ärva sina föräldrar är en tanke från 1800-talet och bakåt i tiden. När det gäller Bonnieraktien har den däremot skrivits in som princip i firmans handelsavtal och fortsätter att gälla. Så kan maktens män kosta på sig ett och annat misstag utan att det ska behöva äventyra affärerna.  Att enträget och gång efter annan lyfta fram dessa orättvisor, som af Kleen gör, går närmast att betrakta som en feministisk gärning.

Troligt är att böckerna kommer att finna sina läsare. Namnet Bonnier har fortfarande en sådan stark lyskraft. Dels för den kulturella och exklusiva gemenskap familjeföretaget bjuder in till, tydligast manifesterat i deras författarfester och som på ett närmast anakronistiskt vis flyttar in en air av en centraleuropeisk kulturborgerlighet från förra sekelskiftet i Stockholm då och då. Dels för att vänstern och socialdemokratin historiskt sett vant oss vid att hålla ett extra misstänksamt öga på Bonniers, på grund av deras monopolsträvanden över mediemakten, som potentiellt är detsamma som makten över tanken. Men en fråga som reser sig och blir alltmer akut mot slutet av båda de här böckerna är: Kommer lyskraften kring namnet Bonnier att bestå? Kanske är det som vi ser nu bara återskenet från en stjärna som i själva verket redan börjat slockna.

Ju fler generationer som passerar genom ett familjeföretag, desto svårare blir det att hålla ihop det. Det klassiska talesättet är att det är över på tre generationer: förvärvaren – ärvaren – fördärvaren. Bonniers har klarat det med råge, delar av den sjunde generationen har just klivit in i firman.

Men – och det är så man måste förstå utmanövreringen av Anna Toss och andra familjemedlemmar – ju fler som ska vara med och dela på värdet och inflytandet i företaget, desto mer utspätt blir det. Kakans delar blir mindre för varje generation.

När man läser de här böckerna får man intrycket av att Bonnier är ett långt gånget romarrike i familjeform, där ett växande tryck inifrån möter svåröverskådliga förändringar i omvärlden. Allt fler aktieägare – 76 stycken har Bonniers just nu – kräver årliga miljoner i utdelningar (»apanage«, skriver Hermele syrligt). Samtidigt har företaget uppenbara svårigheter med att anpassa sig till den nya medieverkligheten. De fick chansen att köpa Blocket till ett vrakpris genom TV4, men avstod. I dag drar Blocket in mer pengar till Bonnierkonkurrenten Schibstedt än vad flaggskeppen Aftonbladet och Svenska Dagbladet gör – tillsammans. I stället köpte Jonas Bonnier ett dyrt amerikanskt tidskriftsbolag strax innan Lehman Brothers kapsejsade, en affär som gick riktigt ordentligt åt helvete. Vinsten i Bonnier AB rasade under hans vd-år med två miljarder, skriver Bernt Hermele.

Vad som händer i framtiden är anyone’s guess, som det ju alltid är, särskilt i den här branschen, och särskilt just nu när ingen vet hur morgondagens affärsmodeller kommer att se ut. Kanske lyckas Bonniers vända utvecklingen igen, de har ju klarat sig förr och de är trots allt fortfarande störst i Norden på medier. Men vad historien med Anna Toss visar är att firman fortfarande vilar på principer från dess grundande i början av 1800-talet. Den sjunde generationen Bonnier gör nog klokt i att fundera på hur man bättre kan anpassa firman till samtiden – och framtiden.

Anna Toss förlorade mot dödsboet efter Lukas Bonnier i tingsrätten och i hovrätten. Hon har överklagat målet till Högsta domstolen, som fortfarande inte beslutat om de kommer att pröva det.

 

Björn af Kleen | Med känsla för klass

Kultur- och före detta matjournalist, anställd på Expressens kulturredaktion. Tidigare frilansmedarbetare på Expressen, Bonnierägda Sydsvenska Dagbladet och Metro, som ägs av konkurrenten MTG. Skrev sin första artikel i Bonnierägda sportserietidningen Buster. Tidigare böcker: »Jorden de ärvde«, en reportagebok, och »P.S.«, en artikelsamling.

Björn af Kleens »Lucke och Lull – arvet efter en Bonnier« ges ut på Weyler förlag. (Foto: Sofia Runarsdotter)

 

Bernt Hermele | Med en outsiders blick

Journalist, författare och taxichaufför. Har jobbat på Bonnierägda Privata Affärer, Resumé, Dagens Industri, Veckans Affärer, Dagens Nyheter och TV4. Även jobbat för icke Bonnier-ägda Rapport och sajten Realtid.se. Arbetar inte för något Bonnierföretag längre.  Tidigare bok: »Guldsot – berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner«.

Bernt Hermeles bok »Firman Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt« ges ut på Leopard förlag. (Foto: Sara Appelgren)

One thought on “En familjeaffär

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera