Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Landet som byggde bort sig

Spanien är ett av de länder som drabbats hårdast i krisens Europa. Att investera sig ur situationen är knappast en lösning. Välkommen till den spanska byggboomens baksida.

 Han tyckte att det spanska folket var i akut behov av eskapism. Så Pedro Almodóvar, den världsberömda spanska regissören, gjorde den skruvat sexosande filmen »Los amantes pasajeros«, trött översatt till »Kära passagerare« när den hamnade på svenska biografer för någon månad sedan.

Han träffade helt rätt. Filmen drog rekordpublik första helgen den visades på hemmaplan.

Garanterad verklighetsflykt, visst, men också en satir av en nation svårt plågad av recession. Ett flygplan lyfter från Madrid men cirkulerar snart planlöst i väntan på något som verkar vara en oundviklig kraschlandning. Efter att resenärerna i ekonomiklass har drogats ner hårdfestar personalen med affärsklasspassagerarna som nu, när det inte längre finns något att förlora, blottar alla sina fel och misstag.

I filmen manar Pedro Almodóvar fram bilden av ett land i förfall där mer än var fjärde saknar arbete och där korruptionsskandalerna avlöser varandra.

– Det är ett Spanien som inte vet vart det är på väg, var det ska landa eller vem det är som styr, sa han till brittiska The Guardian inför premiären.

»Los amantes pasajeros« är långt ifrån det enda uttrycket för hur hårt prövad Europas fjärde största ekonomi är. Runt om i landet står de överdimensionerade flygplatserna där gaterna gapar tomma, storsjukhusen som aldrig gjort en enda operation, jättebostadsområden förvandlade till spökstäder, de flerfiliga motorvägarna som leder ut i ingenting. Bara för att nämna några av alla de megabyggen projekterade och genomförda en bit in på millenniet då inte ens himlen verkade existera som en gräns. Som kvarglömda rester från ett decennium proppat med korruption, övermod och politiskt storhetsvansinne. Men också framtidstro.

Det tog fart under 1990-talet men exploderade efter millennieskiftet då hundratals miljarder pumpades in i en fastighetssektor som fick den spanska högkonjunkturen att koka. Övergången till euron den 1 januari 2002 hjälpte också till eftersom räntorna sjönk kraftigt och gav ytterligare bränsle till en snabb tillväxt. Och landets banker stod till tjänst. Kombinationen låga räntor och inga eller låga krav på säkerheter garanterade kapitalflödet in i en stekhet bransch. Det var under den här tiden som Spaniens skuldberg växte. Rejält. 2011 hade landets samlade utlandsskuld nått 165 procent av BNP. Fastighetsboomen fick än mer draghjälp av regioner som lade allt vad budgetdisciplin hette åt sidan.

Så det känns självklart att Almodóvars senaste film till stor del spelades in på en av dessa kvarlevor från fastighetskraschen: Ciudad Real Central Airport, flygplatsen söder om Madrid som kostade en dryg miljard att bygga men som stängdes i april 2012 efter bara ett par års drift.

Att bostäder behövde byggas under dessa år var det heller ingen som ifrågasatte. En av Europas snabbast växande ekonomier skapade nya jobb på löpande band och lockade till sig närmare fem miljoner immigranter. Att bygga nya bostäder för alla som plötsligt hade helt andra ekonomiska förutsättningar verkade vara en kassaskåpssäker investering. Under toppåret 2006 stod bostadsbyggandet för 7,5 procent av BNP (jämfört med Sveriges 3,1 procent). Bara under detta år startades byggen av närmare 800 000 bostäder –  fler bostäder än i Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans. Tre år senare hade antalet byggstarter rasat till runt 100 000. I dag uppskattas mer än en miljon nybyggda bostäder stå tomma och fortfarande till salu trots att priserna fallit med en tredjedel i snitt.

Fiktion och verklighet. Pedro Almodóvars film »Kära passagerare«, som inspirerats av krisen, spelades in på den övergivna flygplatsen i Ciudad Real. Flygplatsen har en av Europas längsta landningsbanor, 4 kilometer lång, och var i bruk ett par år. Byggkostnad: 1 miljard euro.  Utropspris i dag: 100 miljoner euro.

När bubblan sprack 2008 hamnade det mesta i knät på bankerna när de tvingades ta tillbaka bostäder och andra projekt från konkursade byggbolag. Lika snabbt som kapital flödat ut från bankerna, lika snabbt rakade kreditförlusterna i höjden. Staten gick in med stöd och garantier. Så när eurokrisen slog till med full kraft 2010 rasade allt samman. Förtroendet för Spanien var lika med noll. Vilken investerare ville låna pengar till ett land som tvingades hålla miserabla banker under armarna? Till ett land med stadigt växande skulder som det förmodligen inte skulle klara av att betala?

I dag ligger Spaniens statsskuld på drygt 84 procent av BNP, ungefär mitt på EU-snittet och i klass med Tysklands. Men ett stadigt växande budgetunderskott gör att Spaniens skuldbörda hela tiden blir än tyngre. De senaste årens underskott har hovrat runt 10 procent av BNP och missar alltså valutaunionens tillåtna treprocentsgräns med råge. I år säger prognosen att underskottet pressas ner till runt 7 procent och Spanien har fått ett par extra år på sig för att komma ner till 3 procent.

Oavslutat husbygge i Cabezón de Pisuerga. 

De senaste tiotals årens eufori kan spåras längre bak än så. Pedro Almodóvar är inte bara en aktuell uttolkare av sitt hemland. Regissören var också en del av den nyvunna frihet och vibrerande kreativitet som följde efter diktatorn Francisco Francos död, hösten 1975. Barcelona och Madrid blev givna nav för detta fyrverkeri av oberoende som så länge tryckts tillbaka i diktaturens Spanien. Plötsligt var allt möjligt. Ett uppdämt behov av att förverkliga drömmar, att uttrycka sig, släpptes lös och det var i första hand kulturen – som tillsammans med politiskt oliktänkande ju drabbats hårdast av en högst begränsad yttrandefrihet – som visade vägen. I dess spår följde andra delar av samhället. Politiken, utbildningen och näringslivet blev snart också en del av den ivriga framåtrörelsen.

Mycket handlade om att öppna sig utåt, att bli ett modernt land, att utveckla industrin. 1982 blev Spanien medlem i Nato, fyra år senare i dåvarande EG. Via EG:s (och sedan EU:s) olika fonder genomfördes radikala upprustningar och utbyggnader av framför allt vägar och järnvägar. Transporterna länkades ihop med övriga Europa och gav, i kombination med alla tullar som försvann med medlemskapet, en rejäl puff åt spansk export.

Spanien rörde sig samtidigt från något som mest liknade ett fattigt jordbruksland under Francos styre till en mer utvecklad ekonomi. Den tidigare tyngdpunkten på varvs-, stål- och textilindustri samt jordbruk har flyttats mot service- och byggindustri. Men fortfarande sackar man efter när det gäller forskning- och utveckling. Kritik har också riktats mot att Spanien har varit dåligt på att utveckla just den mer högteknologiska industrin under de goda åren.

Många har pekat på världsutställningen i Sevilla 1992 och OS i Barcelona samma år som de stora manifestationerna för spansk framtidstro, för hur landet lyckades kanalisera decennier av återhållen lust av att ligga i framkant. Bobo Karlsson beskriver det i sin nya bok »Urban Safari .2« som att »Hamnhoran Barcelona knäppte en och annan knapp i blusen och byxan inför OS 1992, och det lite stelare och korrekta Madrid sparkade av sig stövlarna, började visa benen.«

Och visst var de olympiska spelen och världsutställningen både en kraftsamling och symboler för detta race mot framtiden. Men så här i efterhand framstår detta sommar-OS nästan som blygsamt i jämförelse med den överdådiga byggboom som följde och som blev en av huvudförklaringarna till dagens recession.

Sakernas tillstånd har inte stillatigande accepterats. I stordemonstrationer har spanjorerna, utleda på åtstramningar, krävt förändringar. Eller åtminstone inte ännu mer nedskärningar. Protesterna visar också hur trötta de är på den sittande regeringens löfte om »ljus i tunneln«. Lika trötta som de för några år sedan var på den dåvarande socialistiska regeringens prat om »gröna skott«. Att någon bättring skulle vara i sikte tror få i dag: 75 procent av spanjorerna ser inte att läget är bättre om ett år.

Framför allt är det de stora partierna, konservativa Partido Popular och socialisterna Partido Socialista Obrero Espanol, som straffats av spanjorernas missnöje. I stället har stödet för vänsterpartiet Izquierda Unida och mittenorienterade Unión Progreso y Democracia ökat.

Felkalkylerad flygplats. Flygplatsen i Logroño tillhör det spanska luftfartsverket. Den invigdes 2003 och prognosen var att den skulle serva 300 000 passagerare år 2015. Förra året hade Logroño endast 19 263 passagerare. Kostnad hittills: 33 miljoner euro.

När fastighetsbubblan briserade under 2008 valdes premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero om för en andra mandatperiod, kanske främst för att hans socialistregering i mångt och mycket ignorerade krisen. Men när krisen förstärktes tvingades Zapatero agera desto hårdare. Hans regering plockade inte direkt några popularitetspoäng på sänkta löner för de statsanställda, sämre arbetslöshetsersättning, frysta pensioner och höjd pensionsålder.

När Partido Popular tog över i december 2011 ökades takten för att minska de offentliga utgifterna ytterligare. Skattehöjningar, fler nedskärningar i statens utgifter och försämrade anställningsvillkor är några av Mariano Rajoy och hans regerings insatser.

Den ekonomiska krisen har också satt blixtbelysning på korruptionen i det spanska samhället, som länge varit närmast allmänt accepterad. Förutom att korruptionsnivån i Spanien har rört sig neråt (ju lägre siffra, desto sämre ställt med korruptionen) de senaste tio åren, enligt Transparancy International, har de krisplågade spanjorerna tröttnat på hur tätt sammanflätade politiken och näringslivet visat sig vara. Många pekar också på hur just detta visat sig vara en av orsakerna till att flera av de gigantiska byggprojekten floppade.

Just nu skakas Mariano Rajoy av det som numera kallas Bárcenasaffären. Tidningen El Pais avslöjade att Luis Bárcenas, partiveteran inom Partido Popular, haft en hemlig fond i Schweiz med 65 miljoner kronor. Pengarna påstås ha kommit via företagsdonationer som sedan delats ut till partitoppar, bland annat Mariano Rajoy. Premiärministern förnekar dock all inblandning och skyller allt på Bárcenas, väl medveten om att korruptionsanklagelserna inte bara påverkar honom och hans parti utan också omvärldens förtroende för Spanien.

I dag, två år efter att protesterna startades på Madridtorget Puerta del Sol av framför allt unga spanjorer, »los indignados«, är mer än var fjärde spanjor utan jobb. Ungdomsarbetslösheten ligger på 55 procent. Ekonomin krymper. Recessionen håller sig kvar.

Baksmällan känns monumental. Decennier av optimism kunde inte manövrera en kontrollerad nödlandning. I stället blev det en krasch i paritet med partyt. Något i särklass. Trettio års febrig framtidstro övergick till ett dagen efter där botemedlen verkar otillräckliga.

Men. I sommar har en del siffror pekat på att något är på gång, att det rör på sig i rätt riktning, om än i långsam fart. För första gången på två år minskar arbetslösheten, från 27,2 procent under årets första kvartal till 26,3 under det andra. Men tillsammans med Grekland har landet fortsatt högst arbetslöshet i Europa, klart över EU-snittet på knappt 11 procent. Och fortfarande är nästan 6 av totalt 47 miljoner spanjorer utan jobb. Dessutom är andelen långtidsarbetslösa närmare 60 procent av dem som är arbetslösa.

Tillväxten sjönk »bara« med 0,1 procent under andra kvartalet. Det var den minsta minskningen på två år och bedömningen är att Spanien kan lägga recessionen bakom sig i år. I sin senaste prognos reviderade IMF dock ner sin prognos för 2014, från en tillväxt på 0,7 procent till noll.

Tom motorväg. En vedertagen tumregel inom vägprojektering är att det är värt att satsa på en motorväg om den trafikeras av mer än 10 000 bilar per dygn. Motorvägen AP-71 i León byggdes 2003 och hade 2011 cirka 4 500 bilar per dygn.

Exporten ökar. Därmed förbättras Spaniens rätt usla handelsbalans även om just detta också förklaras av hushållens sämre köpkraft – spanjorerna har helt enkelt inte råd att konsumera lika mycket och det gör att importen sjunker.

Att exporten ökar förklaras till en del av en klart bättre konkurrenskraft, något som i sin tur beror på att löner sänkts. Som i sin tur gör hushållens köpkraft sämre.

Som topp-fem av världens största turistnationer är det avgörande när turismen ökar. Fram till och med maj var det knappt fyra procent fler turister som reste till Spanien, jämfört med samma period 2012. Samtidigt minskar spanjorernas semestrande på hemmaplan.

Flera av de hårt sargade bankerna visar bättre siffror. Bankia redovisade en vinst på 200 miljoner euro för första halvåret 2013, jämfört med en förlust på 4,5 miljarder euro för ett år sedan. Bankinters vinst ökade fyra gånger, La Caixa dubblade sin vinst medan Sabadell visade en 37-procentig uppgång. Förbättringen beror på att bankerna behövt göra betydligt lägre reserveringar för dåliga krediter från fastighetssektorn. Samtidigt vägrar andelen dåliga lån, totalt sett, att ge med sig och ligger nu på 11,2 procent, den högsta nivån någonsin.

De få tecken på ljusning som ändå finns är alltså bräckliga och långt ifrån så robusta som skulle krävas för en mer stabil och uthållig återhämtning, menar många bedömare som inte låter sig övertygas om det som premiärminister Rajoy beskriver som ett tydligt tillfrisknande.

Edward Hugh, nationalekonom baserad i Barcelona och energisk bloggare, formulerar det som att »Spaniens djupt rotade problem försvinner inte för att du har några procentdecimalers tillväxt. Landet är fortfarande ljusår ifrån vad som kan beskrivas som en hållbar återhämtning«.

Att den hårt pressade och alltmer impopuläre Rajoy vill prata upp ekonomin är knappast förvånande men det politiska bakslaget kan bli hårt om inte spanjorerna snart ser en förbättring. Enligt Reuters, som pratat med källor i regeringen, uttrycker sig inte alla  lika översvallande positivt. En av dem säger:

– Bilen är lagad, föraren är i god form men du vet aldrig vad som kan stå i vägen – det finns uppenbara risker för att bilen krockar.

Jo, det finns en hel del hinder som kan sätta stopp för återhämtningen. I det korta och medellånga perspektivet kan arbetslösheten stiga igen när turistsäsongen är över, exporten falla när tillväxten sackar i övriga EU – runt två tredjedelar av spansk export går dit. Att amerikanska centralbanken, Fed, dessutom flaggat för att man ska sluta trycka nya pengar för att stimulera ekonomin spär på marknadsoron och gör att utsatta länder, likt Spanien, ser sina långräntor stiga. Att låna pengar blir alltså ännu dyrare. En uppblossande eurokris skulle också slå hårt. Fortsätter den inhemska efterfrågan att vara så svag som den är i dag blir det svårt att få i gång tillväxten och utan rejäl fart i ekonomin är det stor risk att bankerna knockas igen. Med fortsatt hög arbetslöshet tappar arbetskraften också kompetens samtidigt som många, framför allt unga och välutbildade, emigrerar. Detta gör att Spanien på sikt förlorar kunnande och möjlighet till tillväxt.

Dessutom måste strukturen på industrin förändras i en snabbare takt än vad den gjort hittills. Även om en hyfsat stor omvandling alltså redan skett så vill IMF, Internationella valutafonden, att takten ökar. Att landet nu när det krisar borde ta tillfället och styra resurser mot branscher som på sikt kan generera tillväxt.

Och – inte minst: växer den sociala oron kan det bli skakigt politiskt. Klarar regeringen av att hantera en sådan situation? En osäkerhet om detta skadar ett redan sargat förtroende för landet.

Spanska sjukan. Sjukhusbygget i Toledo skulle bli Europas största, 360 000 kvadratmeter. Likt många andra sjukhusbyggen avblåstes bygget då krisen slog till och det är oklart om det kommer fullföljas. Den planerade kostnaden var cirka 500 miljoner euro.

Att spanjorernas frustration kommer att späs på är inte helt osannolikt med tanke på att det flaggats för fler åtstramningar. I sin genomgång av Spanien, som presenterades i början av augusti, menar IMF att det återstår mycket, bland annat att göra de sociala skyddsnäten mindre generösa, försämra pensionerna, höja skatter, sänka minimilönerna, införa »minijob« (man får tjäna upp till ett visst belopp utan att betala skatt).

James Daniels ansvarade för IMF:s senaste genomlysning där tonen är klart mer kritisk än tidigare, något som irriterat Rajoy-regeringen. IMF anser att om inte fler insatser görs från regeringens sida kan man glömma en återhämtning. Daniels menar att takten i återhämtningen är alldeles för svag och hålls tillbaka av skuldtyngda företag och hushåll samt den nödvändiga bantningen av landets budgetunderskott.

– Regeringen måste göra allt den kan för att stärka tillväxten. Framför allt handlar det om att fortsätta driva igenom dessa reformer.

För vägen tillbaka kommer att bli mödosam och ta tid, det verkar den samlade expertisen vara överens om. IMF:s prognos om arbetslösheten säger till exempel att den ligger kvar på ungefär samma höga nivå 2018.

– Om fem år är Spanien fortfarande mycket skuldsatt och sårbart. Eftersom landet inte har en egen valuta har man inte möjlighet att göra en snabb devalvering som Sverige kunde göra under 1990-talets kris. I kombination med en svag efterfrågan från omgivningen kommer återhämtningen att bli en utdragen process, säger Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB.

Kanske måste Pedro Almodóvar börja skissa på en uppföljare.

Macken som aldrig gick runt. Enligt planen skulle motorvägen CM-42 vid Álcazar de San Juan generera många kunder. Men antalet fordon visade sig lågt och bensinstationen står öde, likt sin systermack i andra färdriktningen.

 

Dammen som aldrig prövades. Dammbygget i Mularroya påbörjades utan att någon miljöstudie gjorts. Bygget stoppades senare av en domstol. Miljöstudien är nu gjord, men överklagad av miljöskäl.

 

Ringleden som aldrig slöts. De nya stadsdelarna i Vitoria-Gasteiz utvidgning mot söder skulle servas av en ny ringled. Krisen frös byggplanerna, och av ringleden blev bara första fasen verklighet. Nu är den stängd för trafik, eftersom den inte leder någonstans.

Bakgrund | En fotografisk krisodyssé 

Efter att ha kört 12 000 kilometer förstod bildjournalisten Marc Femenia hur illa det var ställt med det spanska infrastrukturbygget.

Varför gjorde du bildreportaget?

– Situationen i Spanien är en katastrof. Jag ville visa att det som har hänt har inte bara råkat hända, utan det är resultatet av ett system där dålig planering, vårdslösa investeringar och omfattande korruption tillhör vardagen. Ett system där politiker inte har samhällsnyttan som drivande kraft. I stället är det egenintresse och politisk agenda som alldeles för många gånger styr viktiga beslut. De spanska politikerna låtsas som om att krisen inte gick att förutsäga och var en konsekvens av den internationella finanskrisen, samtidigt som de vägrar ta eget ansvar. Ännu värre är det att de vill fortsätta att driva landet på samma sätt.

Vilka är dina viktigaste insikter?

– I efterhand kan jag konstatera att jag bara har fotograferat en bråkdel av alla havererade projekt. Jag har aldrig strävat efter att göra en komplett lista, men jag vill visa hur utbrett problemet är.

Vilka är dina slutsatser?

– Det som har hänt är en konsekvens av att många tror att offentliga pengar är gratis. Oansvariga politiker som slösar eller stjäl statens pengar bör få den största delen av skulden, men folket måste också börja förstå att de 45 miljarder euro som satsats på höghastighetståg under de två senaste decennierna är pengar som inte går till vård eller utbildning.

Vad ska du göra av hela bildmaterialet nu?

– Jag skulle vilja ge ut en bok och göra en utställning, men materialet jag samlat är så omfattande att bara en bråkdel kan komma ut på det sättet. Via nätet skulle det vara möjligt att göra hela materialet tillgängligt och därmed nå en större publik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera