Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Den asociale amerikanen

Barack Obama släpas in i Syrienkonflikten, och på hemmaplan går ingenting hans väg. Problemen bottnar i hans personlighet.

Det finns ett porträtt av Abraham Lincoln som Barack Obama tycker mycket om. Det är ett fotografi som är taget inte så långt innan Lincoln sköts till döds på teatern i Washington. Ansiktet är finlemmat, blicken vänd bort från kameran.

»Han verkar skör, nästan bruten«, skrev Obama om bilden i en essä 2005.

Barack Obama hade bara varit senator i några månader då, men siktade redan på världens mäktigaste ämbete. Likt Lincoln kände han att oerfarenhet inte var ett oöverstigligt hinder. Hans idol hade ju varit i stort sett okänd när han påbörjat sin kampanj.

I bilden av Lincoln såg Obama ett litet, knappt märkbart, leende.

»Under prövande dagar«, skrev han om det porträtt som hängde på hans senatskontor, »tröstar det mig.«

Det är inte på något sätt ovanligt för amerikanska politiker att apostrofera Abraham Lincoln. Både republikaner och demokrater brukar hålla honom som den största presidenten någonsin, men få politiker har låtit svärmeriet gå så långt som Barack Obama. Det har tagit sig symboliska uttryck, som att han annonserade sin presidentkandidatur i samma stad – Springfield, Illinois – likt Lincoln 149 år tidigare. Och det har fått praktiska konsekvenser. Han valde Hillary Clinton till sin utrikesminister, som en blinkning till Lincolns beslut att utse partirivalen William Henry Seward till samma post.

När Obama debatterar med republikaner säger han att Lincoln förstod att vi gör vissa saker bättre tillsammans. När progressiva kritiker undrar varför han inte tar större kliv pekar han på Lincolns försiktiga marscherande inför befriandet av slavarna.

Men det finns en underlig sak med Barack Obamas ständiga Lincolnrefererande. Och det är att den egenskap som var Lincolns största styrka – hans sociala förmåga – är fullständigt inverterad hos honom själv. I den flod av litteratur som beskriver Obamaåren är detta en av de centrala insikterna: att Barack Obama har en grundläggande oförståelse för de mekanismer som får människor att agera på olika sätt.

Efter nästan fem år börjar amerikanerna få en bild av den man de valde till president. Och det står alltmer klart vad som är hans stora belastning.

I januari svor Barack Obama presidenteden för andra gången. Sedan dess har hans popularitet varit i fritt fall. När instituten frågar den amerikanska befolkningen vad de tycker om Obama är det nu bara fyra av tio som tycker att han gör ett bra jobb. Än värre blir det när man frågar dem om USA är på väg åt rätt håll. Då svarar färre än var tredje amerikan ja.

Det svåra läget beror delvis på USA:s ekonomi. Trots att antalet sysselsatta har vuxit varje månad flera år i sträck är återhämtningen långsam – så långsam att den knappt motsvarar befolkningsökningen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå.

En annan orsak är läget i Washington. Lagstiftningsprocessen har gått i stå och presidentens nomineringar till viktiga poster blockeras ständigt. Samtidigt suger de automatiska budgetnedskärningarna syre ur ekonomin. Amerikanerna ger förvisso republikanerna en stor del av skulden för det dysfunktionella politiska läget; förtroendet för kongressen är avsevärt lägre än för Obama.

Men den viktigaste orsaken till Obamas problem verkar vara han själv.

Det är som om han inte har insett att han är president. Att de åtta år som började i januari 2009 för alltid kommer att bära hans namn – oavsett hur mycket han kan skylla på oppositionen.

Strax före sommaren, den sista april, höll presidenten en presskonferens som blev en plågsam blick in i Barack Obamas hjärna för många av hans suppportrar.

Det började som en tämligen vanlig utfrågning i Vita husets trånga pressrum. Presidenten pratade om Vladimir Putin, svarade på frågor om konsulatstormningen i Benghazi och diskuterade bomben i Boston.

Så gick ordet till en blek herre från tv-kanalen ABC. Hans fråga var ganska oskyldig, men lite försåtlig. Tv-mannen noterade att det inte blivit något av de hårdare vapenlagarna som presidenten föreslagit efter massakern av förskolebarn i Newtown. Kongressen vägrade lyda honom, till och med demokrater röstade mot honom.

Så, undrade han, hade presidenten egentligen kraft att få igenom sin agenda? Hade han »the juice«?

Nu blev det plötsligt allvarligt. Frågan hade höjt blicken på ett lite obehagligt sätt.

– När du uttrycker det så kanske jag bara borde packa ihop och åka hem, sa presidenten och skrattade litegrann.

Det underliga ögonblicket i västra flygeln började genast tolkas som Barack Obamas motsvarighet till Bill Clintons lågvattenmärke 1996, då han kände sig tvungen att försäkra att presidentmakten »fortfarande var relevant«.

Ville verkligen Barack Obama ha det här jobbet?

Det talas ofta om att Barack Obamas hårdnackade motståndare ogillar honom. Det handlar om att han är en socialist i fårakläder, att han egentligen inte är född i USA, att republikanerna har bestämt sig för att göra hans åtta år till ett helvete.

Men viktigare är kanske frågan varför så många av mittenväljarna, och så stor del av kärntrupperna, är besvikna på honom.

Förklaringen finns i Barack Obamas personlighet, i hans attityd till presidentskapet. Händelsen i Vita husets pressrum är emblematisk; det här är en man som saknar grundläggande egenskaper som förenar de flesta amerikanska politiker.

– Han har en frånvarande stil som vi inte har sett i någon president sedan John F Kennedy. Och det är ett stort problem för honom, säger Terry Golway, historiker och chef för Kean University Center for History, Politics and Policy.

I ett alltmer hetlevrat och oförsonligt Washington har Barack Obamas kalla, rationella stil ingen självklar plats. Så även om amerikaner i allmänhet står bakom många av de förslag och idéer som förknippas med presidenten – migrationsreformer, vapenlagar, rättvisare skattesystem – lyckas han inte omsätta stödet till konkreta resultat.

– Det saknas en passion. Han är för frånvarande både i den politiska processen och i debatten.

Golways omdöme är typiskt för hans yrke. Presidenthistoriker säger ofta att Barack Obama måste börja använda de delar av makten som inte står nämnda i konstitutionen, att han inte utnyttjar den aura det innebär att flyga omkring i ett jättelikt flygplan, ha befäl över världshistoriens största militärmakt och kunna begära tv-tid i alla kanaler när man vill.

Doris Kearns Goodwin, som skrev den hyllade Lincolnbiografin »Team of Rivals«, säger ofta att Obama måste börja använda sin »bully pulpit«. Begreppet kan lite hafsigt översättas som »mobbarens predikstol« och myntades av Theodore Roosevelt i början av förra seklet. På den tiden hade ordet »bully« en mer positiv klang, och så som senare presidenter har använt denna informella makt handlar det inte så mycket om mobbning utan mer om ett sätt att omsätta ämbetets nästan kejserliga makt i konkreta resultat. Lyndon B Johnson delade till exempel ut lite av sin glans till både motståndare och vänner i kongressen genom att ringa ett tjugotal av dem – varje dag. Men de ledamöter som i upprepade fall röstade mot honom kunde bestraffas genom att bli av med utskottsposter.

Journalisten Jonathan Alter, Obamasympatisör och författare till boken »The Center Holds: Obama and His Enemies«, menar att presidenten saknar »schmoozegenen«. Begreppet kommer inte att leta sig in i psykiatrimanualer men fungerar som en beskrivning av ett värdefullt karaktärsdrag hos politiker. I en scen från ett kapitel som heter just »Missing the Schmooze Gene« gnäller Barack Obama för att han tvingas ringa ett antal demokratiska senatorer och mjuka upp dem lite:

– Varför behöver de här människorna det här? Är de så osäkra att de bara kan fungera om de kan säga »Kolla, presidenten ringde mig!«.

Lincoln i spegeln. Helst av allt vill Barack Obama likna Abraham Lincoln, men han saknar föregångarens sociala egenskaper.

Personer i Barack Obamas närhet förklarar den sociala motviljan med att han går till sig själv; han bryr sig inte om att skriva tackkort för att han själv inte blir glad av att få ett. Men i sitt förakt för politikerskrået, menar Alter, struntar Obama i ett verktyg han annars kunde haft nytta av. George W Bush skrev förmodligen inte tusentals handskrivna brev till donatorer och allierade för att han tyckte att det var roligt, utan för att det ansågs ha en effekt. Lyndon B Johnson ville förmodligen tillbringa sina sena kvällar med någon annan än senatens minoritetsledare Everett Dirksen, som han bytte lagar mot utnämningar med.

Den nuvarande presidenten gör hellre andra saker: läser böcker, spelar golf och hänger med familjen. Men det är paradoxalt nog också långt från Obamas idol Abraham Lincoln, vars hästdroska gick i skytteltrafik mellan politiska vänner och motståndare.

Så varför gör inte Barack Obama som sina föregångare? Kanske för att han inte kan. Eller som en person i Barack Obamas stab uttrycker det för Alter:

– Det ligger inte i hans Dna.

I takt med att USA har lärt känna sin president har mer eller mindre halsbrytande psykologiska teorier förts fram om honom. En av de journalister som spenderat mest tid med Obama är John Heilemann, medförfattare till »Gamechange«, om valet 2008. Han uttrycker sig också ganska rakt:

– Han gillar inte människor.

Presidentens första stabschef Rahm Emanuel skrev i boken »The Plan« att Washington befolkas av political hacks och policy wonks. Den första gruppen gillar framför allt det politiska spelet. Barack Obama tillhör den andra gruppen, den som nördar ner sig i sakfrågor. I Ron Suskinds bok »Confidence Men«, som behandlar administrationens svar på den ekonomiska krisen, säger Obama själv att han, Bill Clinton och Jimmy Carter har »sjukdomen att vara policy wonks« och att han varit »väldigt bekväm med en teknokratisk syn på regerande«.

Att jämföra sig med Jimmy Carter är inte helt ofarligt. Av de män som bott i Vita huset sedan andra världskriget är det bara Gerald Ford som anses mindre viktig.

Likheterna mellan Barack Obama och Jimmy Carter var något som republikaner länge lyfte upp. Syftet var att ge en bild av en intellektuell, men svag president som inte lyckades vinna en andra mandatperiod. Eric Foner, som är historieprofessor på Columbia University, menar att det bakom nidbilden finns många likheter mellan de två politikerna.

– De delar en avsky mot politik som är lite lustig, när man tänker på att de sökt det högsta politiska ämbete man kan hitta. Den största skillnaden är faktiskt att Obama lyckades bli omvald.

Likheterna mellan Carter och Obama är fler, inte minst i hur omvärlden har överraskats av dem. När Jimmy Carter flyttade in i Vita huset fanns det förväntningar om en mjukare framtoning i utrikespolitiken – i stället hamnade han i en infekterad konflikt med Iran. Och den tidigare så progressive juristen Obama upprätthåller nu ett mastodontartat övervakningsprogram, har intensifierat det rättsligt tveksamma drönarkriget och inte stängt fängelset i Guantanamo.

– Båda två är otroligt intelligenta. Det kan vara ett problem i det här jobbet. Dwight Eisenhower hade en mycket lägre syn på sin egen förmåga, vilket fick honom att ta in fler synpunkter, att vara mer öppen för kritik, säger Eric Foner.

Möjligen är det ändå så att Obama har hittat ett sätt att göra sina svagheter till en styrka. För trots alla problem finns det sätt för honom att utöva makt. Och det sker i tysthet. Sedan 2009 har till exempel lite av en amerikansk revolution i miljöteknik ägt rum: allt från hårdare krav på kolkraftverk och fossildrivna bilar till enorma sol- och vindkraftverk på federal mark.

Det är beslut som inte har behövt manglas genom kongressen. Genom exekutiva order och direktiv kan en president kringgå politikerna på Capitol Hill – särskilt om han håller tyst om det. Time-journalisten Michael Grunwald, som skrivit boken »The New New Deal« om Obamas stimulanspaket, menar att Obama »förmodligen gjort mer än någon annan i historien för att minska utsläppen«, paradoxalt nog på grund av att miljöfrågan varit så död i Washington. Det var talande, menar Grunwald, att Obamas stora klimattal den 25 juni inte var ett klassiskt politiskt tal med stora ord, utan mer en konkret genomgång om vad som gjorts och vad som ska göras.

Framstegen i miljöarbetet syns också i det privata näringslivet. Exempelvis går elbilstillverkaren Tesla numera med vinst och rusar på börsen – en omöjlighet utan det statliga stöd som utgick till gröna företag i stimulanspaketet 2009.

På många sätt är det omöjligt att förstå Barack Obamas svaga position utan att studera hans första mandatperiod. För allt det som kan bli hans arv genomfördes då – och måste förvaltas nu.

Det är stimulanspaketet efter finanskrisen, som på många sätt var en avbockning av det demokratiska partiets önskelista sedan årtionden.

Det är sjukvårdsreformen, vars implementering stöter på nya problem hela tiden.

Och det är – framför allt – valet av honom själv.

I otakt med samtiden. Barack Obamas presidentskap definieras av hans motståndare, och kanske kommer vi minnas honom mest för alla missade möjligheter.

»Det största han någonsin kommer uträtta kan mycket väl ligga bakom honom«, skrev Thomas Engström på de här sidorna när Barack Obama installerades som president i januari 2009.

Det ser ut att visa sig sant. De egenskaper som världen fångades av då – intellektet, kylan, skärpan – var inte egenskaper som räckte för att uppfylla löftet om förändring.

Ingen kan ta ifrån Barack Obama vad han väckte i USA under valrörelsen 2008, men valet av honom – liksom omvalet – har en reell politisk betydelse endast för att alternativet hade varit så annorlunda.

– Det mest fördelaktiga man kan säga om Barack Obama handlar om hans motståndare. Han är trots allt den starkaste barriären mot en politisk rörelse som hade förändrat USA i grunden, säger Eric Foner.

Det här är en president som definieras av sina motståndare. Det är lätt att glömma bort nu, men valet 2012 var en historisk strid. Flera författare, bland annat Thomas Edsall i »Age of Austerity«, menade inför valet att en Tea Party-präglad Romneyseger skulle leda till en fullständig omskrivning av samhällskontraktet. Både Roosevelts »New Deal« och grundlagsfädernas tankar om kompromissande politiker var hotade. Om Obama förlorat hade USA troligen monterat ned det sociala skyddsnät som vicepresidentkandidaten Paul Ryan kallade en hängmatta för de fattiga.

Obama vann det valet, men fortfarande präglas varje arbetsdag av en dragkamp mellan två oförenliga världsbilder. Mellan en regering som försöker införa något som liknar allmän sjukvård, och ett representanthus som i ren symbolik röstat för att riva upp samma program 40 gånger. Mellan ett parti som tror på välfärdsstaten och ett parti som vill avveckla den.

På det sättet liknar han Richard Nixon, en president som också var i ofas med sin samtids mest högljudda gräsrotsrörelse. Då var det hippies. Nu är det arga tepartister.

Och likt Nixon vinner han också val på att motståndaren gått för långt ut på sin kant.

Republikanen Nixon fick lämna Vita huset i skam. Men medan han var där fick han gjort en hel del: började fixa till miljön, öppnade Kina, fick budgeten i ordning, reducerade världens kärnvapenarsenal.

Barack Obama har haft ytterst få skandaler – anmärkningsvärt få. Men om det fortsätter att bli problem med sjukvårdsreformen är det oklart vilka politiska insatser som eftervärlden kommer att minnas. Han är också en huvudperson i den arabiska våren, ett drama som är långt ifrån över.

– Än så länge vet vi inte hur hans gärningar kommer att falla ut. Själv tror jag att vi kommer att minnas att han missade många av sina möjligheter, säger Eric Foner.

Barack Obama säger ofta att han är ointresserad av sitt eftermäle. Att han inte tänker på hur framtiden kommer att döma honom. Det verkar osannolikt. Inte minst eftersom Barack Obama själv har ett stort intresse av sina föregångare.

Någon gång om året brukar ett antal historiker bjudas in till Vita huset. De sitter på Chiavaristolar och pratar med presidenten om hur Harry Truman kampanjade mot »the do-nothing Congress«, hur Theodore Roosevelt använde exekutiva order när lagstiftningsprocessen var för trög och om att Herbert Hoover, trots sitt ekonomiska kunnande, inte lyckades avstyra den stora depressionen.

Vad som sägs under de tre timmar långa sessionerna i Vita husets nordvästra hörn sipprar ut lite här och där. När gruppen möttes i maj 2011 ville Obama ha råd om hur han kunde prata om ojämlikheter i landet utan att anklagas för att driva en klasskamp.

Det där är säkerligen något som skaver hos honom. För trots att skattesystemet under hans styre blivit lite mer förmånligt för de fattigare amerikanerna är det långt kvar. Även under Obama har klassklyftorna vuxit och trots finansiella reformer är USA fortfarande sin finansindustris gisslan.

Det här är ett land som rör sig i den riktning som den asociale presidenten vill. Dock plågsamt långsamt. Det lär bli hans arv. För bortsett från att han var USA:s första svarta president är det svårt att se att framtida historiker ska hitta någonting större med honom än att han ockuperade Vita huset i åtta år så att ingen annan kunde flytta in.

I USA år 2013 är det ändå en bedrift.

Fakta| Alla presidentens presidenter

Abraham Lincoln

Frigav slavarna, vann ett inbördeskrig och räddade den amerikanska demokratin. Det är inte konstigt att alla amerikanska politiker vill tro att de liknar honom. Det som förenar Obama och Lincoln är dock främst det hat de framkallar från en del av befolkningen. I personlighet, gärning och politisk stil kunde de inte vara mer olika.

John F Kennedy

Bröt, likt Obama, en barriär när han som första katolik valdes till president. Obamas kyliga, rationella stil påminner om Kennedys, liksom hans stundtals högtravande språk.

Franklin Roosevelt

Tog, likt Obama, makten mitt i en ekonomisk kris. »Obamas svar efter finanskrisen inspirerades till stora delar av Franklin Roosevelts drastiska beslut under 1930-talet. Att han gav stöd till bankerna och till General Motors var ganska oamerikanskt, men lärdomarna från den förra stora krisen var att det krävdes stora åtgärder«, säger Terry Golway, historiker och chef för Kean University Center for History, Politics and Policy.

Harry Truman

Hoppet för Barack Obamas eftermäle. Ansågs under och strax efter sin ämbetsperiod som en tämligen medioker president; när han avgick var han en av de mest impopulära presidenterna i USA:s historia. Sedan dess har han långsamt uppvärderats av historikerna.

Obamas valrörelse 2012 – då en stor del av skulden för det ekonomiska läget lades på kongressen –  inspirerades av Trumans återvalskampanj 1948.

Läs mer:

Resa på egen risk
Obamas trovärdighet på spel i Syrien

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera