Inrikes

Sjuårskrisen

Med ett år kvar till valet visar forskningen varför ­väljarna vill göra slut med Fredrik Reinfeldt.

En riktigt bra formulering har sina risker. Som att publiken missar resten av budskapet. Sådant vet varenda valstrateg, ändå händer det ibland att de själva går i fällan.

Kampanjgurun James Carville upprättade en hel lista för att valarbetarna skulle ha rätt fokus i Bill Clintons presidentkampanj 1992. Men folk minns bara en punkt. »The economy, stupid« – lite torftigt översatt till »Det är ekonomin, dumbom« – har citerats och parafraserats världen över. Carville har till och med gjort det själv, i boken »It Is The Middle Class, Stupid«, om amerikansk medelklass.

Många av västvärldens politiska strateger borde nog rikta sin uppmärksamhet mot en annan av de tre raderna på listan: »Change vs. more of the same«.

Förändring eller mer av samma?

Med ett år kvar till valet, är det den kanske viktigaste frågan för svenska väljare. Och det finns skäl att tro att de väljer förändringen.

Den statsvetenskapliga forskningen visar tydligt att regeringar är rökta. Deras opinionsstöd slits ned. Maktskifte är därför den troligaste utgången i ett allmänt val.

Paradstudien på området kommer från Norge, där statsvetarna Hanne Marthe Narud och Henry Valen undersökte de genomsnittliga mellanvalsförändringarna av röststödet för sittande regeringar i sjutton etablerade demokratier i väst, från 1945 till 1999.

De fann att det numera är direkt sällsynt att väljarna belönar sina regeringar genom att välja om dem. Om det sedan råder högkonjunktur eller lågkonjunktur spelar mindre roll.

Det är inte alls ekonomin, dumbom.

Det är väljarnas längtan efter förändring.

Den norska studien satte punkt vid millennieskiftet, men nu har statsvetare i de fem nordiska länderna förlängt undersökningen till år 2010. Resultatet, som ska presenteras i bokform i höst, ger ytterligare stöd åt teorin om att det är otacksamt att regera i västvärlden.

– Trenden håller i sig. Det kostar alltmer opinionsstöd att regera, även om kostnaden inte har vuxit riktigt lika dramatiskt under 2000-talet, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, och en av författarna till boken »The Nordic Voter« som ska ges ut på ECPR Press.

Så varför har det blivit så svårt för regeringar att hålla ställningarna?

Ett svar är att misstron mot auktoriteter i allmänhet och politiker i synnerhet ökar. Granskningen i medierna har blivit allt hårdare. Och allt färre har starka band till ett särskilt parti.

Väljarna påverkas också av beslutstempot i politiken.

– En regering i dag fattar så många fler beslut än vad en regering på femtiotalet eller sextiotalet gjorde. Det finns fler ömma tår att trampa på. Och varje beslut minskar din rörelsefrihet. Det blir svårare och svårare att ändra inriktningen på politiken, och möta väljarnas krav på förnyelse, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Faktum är att den politiska stabiliteten under decennierna efter andra världskriget kan ha varit ett undantag, en historisk parentes när regeringar på många håll överlevde både en och två mandatperioder. I stora delar av Europa, även det Europa som trasats sönder, var det en uppbyggnadsperiod med hög tillväxt. Politikerna hade ett välstånd att fördela, ett välstånd som kunde göra dem lite mer populära i väljarnas ögon.

Men i det riktigt långa perspektivet är väljarnas rastlöshet inget nytt. Maktskiften var en del av den politiska vardagen under första delen av 1900-talet, precis som i dag.

– Ingen vet varför opinionsvindarna börjar blåsa i en ny riktning. Men det verkar som om det finns en inbyggd ombytlighet i all mänsklighet, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

En naturlag, alltså, mitt i samhällsvetenskapen. En naturlag som kan göra det svårt för statsminister Fredrik Reinfeldt att vinna makten en tredje gång.

I »Mätningarnas mätning« – den sammanvägning som Oscarsson gör av undersökningarna från de stora opinionsinstituten – har de rödgröna partierna ett övertag mot allianspartierna på omkring tio procentenheter nu i september. Gapet är ungefär lika stort som i SCB:s stora partisympatiundersökning från maj i år. Där var den stora nyheten moderaternas tydliga tillbakagång i Stockholms stad. Politiska rörelser tar ofta fart i storstädernas medelklass.

När opinionsinstitutet Ipsos gjorde en specialstudie av sina mätningar runt valet 2010 jämfört med mätningarna under våren 2013 blev mönstret tydligt. Det är mittenväljarna som har övergivit alliansen för en möjlig koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet. Tillbakagången för regeringen är tydlig bland folk som jobbar – arbetare och tjänstemän i privat och offentlig sektor samt egenföretagare. Den är tydlig bland tjänstemännen och den syns bland fackanslutna inom TCO och Saco, men den syns inte bland arbetare och LO-medlemmar.

Opinionsmätningarna 2013 bekräftar det som syntes i SOM-undersökningen i höstas: högervinden har mojnat, men den har inte ersatts av en vänstervind.

Väljarna virvlar rastlöst runt i mitten.

Det är tveksamt om alliansen kan stilla deras otålighet med ännu ett jobbskatteavdrag, huvudnumret i nästa veckas budgetproposition. Enligt SOM-mätningarna har skattesänkaropinionen falnat betydligt sedan valet 2006.

Skattesänkningar är, helt enkelt, ingen nyhet.

Det finns också strömningar i opinionen som tyder på att väljarna tröttnat på hela giganternas kamp i svensk politik. I »Mätningarnas mätning« hamnar socialdemokraterna på 33,3 procent i september. Det är en bra bit över det usla valresultatet 2010, men inte sensationellt bra. De mindre partierna kommer att avgöra valet, säger Stina Morian, opinionsanalytiker på institutet You Gov:

– Det är intressant att socialdemokraterna inte ökar mer. Tidigare gånger när oppositionen har varit så här stor, har socialdemokraterna stått för den stora uppgången. Nu är det mer spännande med ett ganska stort miljöparti och även ett vänsterparti som är lite större än tidigare. Det ändrar styrkeförhållandena.

Anders Lindholm, vd på opinionsinstitutet Demoskop, pekar på en tydlig frustration i opinionen. En frustration som gör att var sjätte väljare vill proteströsta:

– Om man slår ihop stödet för vänsterpartiet och sverigedemokraterna ser man att det finns en stor missnöjesröstning. Nu är vänsterpartiet inget renodlat missnöjesparti, men driver en politik som ligger långt från den som förs i Sverige just nu. På det viset står partiet för ett missnöje.

Ombytlighet och missnöje råder alltså i ett land som länge präglades av socialdemokraternas starka och sällan brutna maktinnehav. Men medborgarna kan lägga band på sin rastlöshet, om riskerna med att byta bedöms som för stora.

Så var det i valet 2010.

Stödet för regeringen Reinfeldt ökade, delvis som belöning för hanteringen av finanskrisen, men väljarna styrdes också av en djup skepsis mot det rödgröna regeringsalternativet. I förtroendematchen ska du inte bara vara bra själv, du behöver också en usel motståndare. Och det är en viktig lärdom för alla som hoppas att Borg och Reinfeldt ska klara valet 2014 på sin personliga popularitet.

I den senaste SOM-mätningen från i fjol höstas hamnade betyget för regeringen tydligt på plus. Förtroendet var nästan lika högt som tidigare. Fredrik Reinfeldt har också fått högre betyg än huvudmotståndaren Stefan Löfven i senare mätningar.

Men det centrala är att Löfven ligger betydligt högre än sina företrädare Mona Sahlin och Håkan Juholt. Det är för Fredrik Reinfeldt i Sverige som för Jens Stoltenberg i Norge. Det räcker inte med att vara förtroendeingivande när väljarna kräver nyheter.

– Norge är ett tydligt exempel på att det är ganska starka krafter i omlopp. Ekonomin går som tåget, och Jens Stoltenberg får höga förtroendesiffror. Ändå blir det maktskifte, säger Ipsos opinionsanalytiker Johanna Laurin Gulled.

Förändring, säger väljarna. De är också själva rätt bra på att ändra sig. Erfarenheten från 2006 och 2010 är att opinionen rör sig snabbt och mycket under ett valår. Därför är alliansen, trots allt, inte rökt.

Till skillnad från politiska partier eller reportrar, lever väljarna i nuet, och utvärderar politiken i ögonblicket, och inte med sikte på september 2014.

– Det är inte val i dag. Vi lever inte i något som ens liknar kontexten av ett val eller en valrörelse, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Mycket kan hända på ett år. En politisk strateg gör kanske klokt i att komma ihåg att det fanns en tredje punkt på Carvilles fokuslista.

»Don’t forget health care«, löd den.

Glöm inte sjukvården.

 

Naturlagens utmanare
De kämpar också mot väljarnas behov av förändring.


Foto: Scanpix

Helle Thorning-Schmidt, Danmark – historiskt lågt stöd.

David Cameron, Storbritannien – led tungt nederlag om Syrien.

Jens Stoltenberg, Norge – nyss dumpad av väljarna.

Angela Merkel, Tyskland – kan besegra naturlagen.

 

Fakta | Trender inför valåret

Väljarvinden. 2010 placerade sig rekordhöga 44 procent av väljarna till höger om mitten. Nu har vinden mojnat. I senaste SOM-mätningen är det 36 procent till höger, 34 till vänster.

Skatterna. Mycket vill inte alltid ha mer, tvärtom har skattesänkaropinionen falnat betydligt sedan 2006. »Policy feedback« kallas det av statsvetarna – när skatterna har sänkts minskar stödet för ytterligare sänkningar.

Moderaterna. Får allt svårare att förverkliga drömmen om att bli Sveriges största parti. Tappar långsamt men långsiktigt och har enligt SCB problem med de viktiga storstadsväljarna.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera