Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Lidande utan slut

De digitala huggen nådde aldrig Anna Odell. Tack och lov.

Bioaktuella Anna Odell och Carrie White, två mobboffer som blir trakasserade under skolåren, utfrysta, bortvalda. Aldrig någon att sitta med på lunchrasten, aldrig någon som säger något snällt, aldrig någon.

Mekanismerna är desamma, även om utgången skiljer sig.

När Anna Odell inte är bjuden på sin klassåterträff från nian, iscensätter hon den i vad som blev årets mest hyllade film.

När Carrie White, den fiktiva huvudkaraktären i skräckfilmen »Carrie«, får en hink med grisblod över sig på skolbalen mobiliserar hon sina telekinetiska krafter och ödelägger den pråligt utsmyckade gympasalen där och då.

Fast det är nog ändå inte Anna Odells oförmåga att få speglar att krackelera med hjälp av magiska krafter som gör att jämförelsen med Carrie Whites situation haltar. Utan det faktum att Odell, född 1973, växte upp under åttiotalet och åtminstone slapp få förnedringen förevigad på internet.

I nyfilmatiseringen av »Carrie«, originalet får sägas vara Brian De Palmas film från 1976, har regissören Kimberly Peirce moderniserat scenen då Carrie får mens i gympaduschen och tror att hon snart ska dö. Klasskompisarna som skriker och slänger tamponger på henne, och kallar henne missfoster, har utrustats med smartphones. Den värsta mobbaren, Chris, filmar allting, och lägger ut videon på nätet.

Silat genom ett filter av nutidshändelser går scenen inte att värja sig mot: Amanda Todd, 15 år, död. Rehtaeh Parsons, 17 år, död. Jessica Laney, 16 år, död. Alla tonårsflickor som trakasserades på nätet, och sedan valde att ta sina liv.

I våras begick en trettonårig flicka i Kumla självmord efter att ha utsatts för en 45-årig nätpedofil.

»Hello. I’ve decided to tell you about my never ending story«, står det på de vita lappar Amanda Todd håller framför sig i videon hon la ut på youtube en tid innan hon dog.

Det är en berättelse om en flicka, svältfödd på kärlek och bekräftelse, som föll för smicker i sociala medier, poserade barbröstad framför en webcam, fick bilden spridd, och gång på gång tvingades byta skola för att börja på ny kula.

Problemet är att det ju inte går. Fotot finns därute för alltid. På de sista vita lapparna står: »I have nobody … I need someone, my name is Amanda Todd.«

Inte bara det att näthatet aldrig går ur systemet, det korta formatets retorik gör slagen särskilt brutala.

Ironiskt nog är det just en tweet som dyker upp i mitt huvud, i vilken författaren Malte Persson konstaterar: »David Foster Wallace. En författare som definitivt aldrig skulle ha börjat twittra.«

Nej, precis, för som översättaren Alva Dahl skriver i förordet till den framlidne författarens nyutgivna samlade texter: »Det osorterade och krångliga i DWF:s språk kan skapa irritation, men det är resultatet av en strävan att inte ge upp inför det omöjliga uppdraget att förmedla en erfarenhet som i sig är invecklad och sammansatt, komma så nära det uttryckbaras gräns som det bara går.«

Paradoxen är att det hade behövts fler röster som David Foster Wallaces på nätet. Då hade det omedelbara hatet inte kunnat gro sig så starkt.

»Återträffen« går på bio just nu, »Carrie« har premiär den 29 november.

Läs mer: 

Intervju med Anna Odell: »Jag är lika hämmad som alla andra«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera