Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Marina Johanssons sambo omhäktades efter förhandlingar i Högsta domstolen i Stockholm.

Inrikes

Oväntad prövning – väntad dom

När Högsta domstolen tar upp fall där en misstänkt tidigare friats, blir domen ofta fällande.

Dold under två unggranar, ungefär lika stora som vanliga julgranar, låg en vit plastsäck. Innehållet kändes mjukt, så en av de frivilliga deltagarna ur patrullen sprättade upp säcken lite grann. Där i fanns, förutom en madrass och sängkläder som nästan helt förmultnat, Marina Johanssons kropp.

Det var den 2 augusti 2010 som den 31-åriga Stenungsundsbon Marina Johansson anmäldes försvunnen. Snart stod det klart att ett brott låg bakom hennes försvinnande och ett par dagar senare greps och anhölls hennes sambo. Men sambon släpptes i brist på bevis.

I januari året därpå upptäckte de som flyttat in i Marina Johanssons bostad, en stor blodfläck i hennes gamla säng. Så mycket blod att hon omöjligtvis kunde ha överlevt sina skador.

Utredningen tog ny fart och ex-sambon ställdes inför rätta, men friades i både tingsrätten och hovrätten. Bevisningen var helt enkelt inte tillräcklig och just avsaknaden av en kropp öppnade många dörrar för alternativa händelseförlopp. Men så, nästan tre år efter försvinnandet, hittade alltså frivilligorganisationen Missing People Marina Johanssons kropp i en plastsäck i skogen drygt en mil från huset där hon bodde.

Riksåklagaren ansökte om resning i fallet och i måndags häktades ex-sambon ännu en gång, nu på sannolika skäl misstänkt för mord på Marina Johansson.

Att domstolen beslutar om resning till den tilltalades nackdel är ovanligt, så ovanligt att det bara har skett tre gånger tidigare de senaste decennierna.

2005 skars, slogs och skållades en 20-årig man till döds i sin flickväns föräldrahem i småländska Högsby. Flickans föräldrar misstänktes för mordet men deras 17-årige son tog på sig dådet och dömdes till fyra års sluten ungdomsvård och utvisning. 2011 ändrade sig sonen plötsligt och pekade ut sina föräldrar som mördare. Sonen beviljades resning och hans föräldrar dömdes till tio års fängelse vardera.

I februari 2007 slog en 21-årig man ihjäl två personer, styckade kropparna och gömde dem. 21-åringen anhölls men friades i tingsrätten för mordet. Ett år senare hittades kropparna i en närliggande sjö och hovrätten begärde resning. 2010 dömdes till slut 21-åringen till 13 års fängelse för mord, dråp och brott mot griftefriden.

Hösten 2012 klev en man in på polisstationen i Täby och erkände ett 13 år gammalt mord. Mannen var tidigare misstänkt för brottet med friades i både tingsrätten och hovrätten. För polisen berättade mannen hur han en majkväll år 2000 lurat iväg en fyrabarnspappa till ett skogsparti och slagit ihjäl honom. Fallet togs upp på nytt och i somras dömdes mannen till åtta års fängelse.

Det ställs höga krav från början i det svenska rättssystemet. Åklagaren har den fulla bevisbördan och det måste vara ställt utom all rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig för att kunnas dömas för brott.

– Vi har helt enkelt ett system där utredningarna görs väldigt noggrant och möjligheterna att komma med något nytt i efterhand inte är särkilt stora, säger överåklagare Björn Ericson, ansvarig för resningsmål.

Ändå finns möjligheten till resning, där två huvudsakliga principer vägs mot varandra. Å ena sidan orubblighetsprincipen, det vill säga att en dom i regel inte kan tas upp på nytt. Å andra sidan sanningsprincipen, det vill säga att felaktiga domar ska kunna rättas till.

Exakt hur många som ansöker om resning varje år vet man inte eftersom ansökningarna går till olika instanser. Men Björn Ericson som ansvarar för resningsärenden vid åklagarmyndigheten, uppskattar att han hanterar 40–50 fall per år varav något enstaka leder till rättegång och att domen ändras.

I sin tur handlar alltså ytterst få av dessa fall om att en frikänd person fälls. Det beror på att det är betydligt strängare regler till nackdel för en frikänd person än till fördel för en fälld person. För det första krävs att brottet är så pass grovt att det skulle leda till ett år i fängelse eller mer. Därtill krävs att rättegången antingen ska ha gått felaktigt till eller att – som i fallet Marina – nya omständigheter och bevis som inte tidigare framlagts kommer fram som sannolikt skulle lett till en annan utgång i målet. Dessutom måste en ansökan om resning göras inom ett år från det att de nya bevisen kommit fram.

Orubblighetsprincipen väger alltså tyngre när det gäller att ställa en redan friad person inför rätta, vilket har sin grund i att vi hellre friar än fäller.

– Att få resning till någons nackdel innebär ett väldigt ingrepp mot den enskilde. Någonstans får staten lite stå sitt kast. Men det anses ännu mer stötande att någon oskyldig sitter i fängelse, säger Björn Ericson.

Möjligheten att bevilja resning till nackdel för en tilltalad är ingen självklarhet i alla länder. Enligt exempelvis fransk, italiensk och engelsk rätt är det inte tillåtet med denna typ av rensning alls. Frågan är inte helt okomplicerad i Sverige heller, till exempel var Högsta domstolen oenig i frågan om Marina-fallet skulle prövas på nytt.

Det finns heller inga garantier för att domen efter en resning ändras till den tilltalades nackdel. Risken finns att en person i värsta fall kan behöva utstå fyra rättegångar där åklagaren försöker bevisa den tilltalades skuld. Men sannolikheten för att ett sådant scenario ska inträffa är enligt den skrala statistiken obefintlig. Tidigare erfarenheter talar snarare för att Marina Johanssons ex-sambo döms för mordet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera