Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Skuggan över spelen

När svenska alpinåkare jagar medaljer i Sotji ­tävlar de på gravarna efter en 150 år gammal massaker. Fokus berättar varför årets vinterspel inte kan föra något gott med sig.

I somras dök det på internet upp en video med en man i yvigt helskägg. Han satt på huk, iklädd kamouflage, flankerad av två underhuggare, och talade rakt in i kameran. Egentligen var det inget ovanligt i situationen; Doku Umarov, som den här fyrtioåriga kaukasiska islamistledaren heter, hade hotat per video förut. Kaukasiska emiratet, organisationen han leder, har legat bakom några av de största terrorattentaten mot ryska intressen under senare år. Fast, den här gången var något annorlunda. Umarov gned sina händer mot varandra och suckade. Sedan sa han:

– De planerar att hålla olympiska spel på benen av våra förfäders gravar, på benen av våra muslimska bröder, begravda på vårt lands territorier vid Svarta havet.

Därefter uppmanade han sina anhängare att med alla tillgängliga medel se till att stoppa vinterspelen i Sotji.

Ett halvår senare, när två självmordsattentat tog trettiosex liv i Volgograd, riktades blickarna genast mot den före detta tjetjenska soldaten och hans islamistiska organisation. Plötsligt var deras kamp mot rysk överhet inte längre bara en perifer fråga om gamla gränsdragningar i ett avlägset hörn av Europa. Doku Umarov toppade nyheterna världen över.

Han, som på nittiotalet varit soldat i den tjetjenska armén och då inte ens vetat hur man bad, men som nu skulle stoppa de olympiska spelen. Hur tänkte han? Och hur tänkte Vladimir Putin, den ryska presidenten, som envisades med att göra detta OS till det säkerhetsmässigt farligaste någonsin.

Och vad var det egentligen de bråkade om?

Doku Umarov.

Om man klättrar upp på Europas högsta berg, Elbrus, i Kaukasuskedjan och spejar ut ser man i söder tre självständiga stater. Först det kristna Georgien, och där bakom det muslimska Azerbajdzjan och det kristna Armenien. Vänder man sig i stället norrut framträder en mer komplicerad bild. Nordkaukasien består av en rad av autonoma ryska delrepubliker som ligger i ett pärlband mellan det Kaspiska och Svarta havet. På en yta knappt större än två procent av Ryssland lever elva procent av hela landets befolkning. Över hundrafemtio nationaliteter ska samsas sida vid sida.

Spänner man blicken kan man längst bort i nordost skymta stäppen i den stora delrepubliken Kalmuckien. De flesta invånarna där hör till ett mongolfolk som praktiserar buddhism och har schack som obligatoriskt skolämne. Söderut, längs Kaspiska havets stränder, sträcker den muslimska republiken Dagestan ut sig. Där samsas över fjorton olika folkslag på böljande fält och gröna stäpper som sluttar ner i havet.

Ett steg närmare bergen ligger Tjetjenien, ett i stort sett ödelagt bergslandskap med urgamla befästa bergsbyar som skymtar fram i dalarna. Ytterligare några mil västerut ligger den minsta republiken, Ingusjien, ett bördigt muslimskt Schweiz i miniatyr, som övergår i Nordossetien, ett land bebott av ett iranskättat folk som bekänner sig till kristendom. I Kabardinien-Balkarien, där Elbrus reser sig, lever främst de turkiskbesläktade balkarerna och de tjerkessiska ättlingarna kabardinerna. Sedan kommer Karatjajen-Tjerkessien, det enda som finns kvar av den nästan utdöda tjerkessiska minoritetens land.

Och här, när den kaukasiska bergskedjan har nått ut till Svarta havets kust, kommer vi till Sotji. I den helryska regionen Krasnodar Kraj, i utkanten av det kaukasiska lapptäcket, ska Putin-regimen försöka genomföra ett OS utan att reta upp alltför många av ovan nämnda folk. Det är lättare sagt än gjort.

Kaukasien är stöpt i sin blodiga historia som ett ljus i vax. På femtonhundratalet erövrades regionen av det turkiska Ottomanska riket. De flesta folken i de nordöstra delarna var redan muslimer och nu pådyvlades även de nordvästkaukasiska folken tron. I slutet av sjuttonhundratalet utökade Ryssland successivt sitt inflytande i regionen; under lång tid pågick konstanta stridigheter mellan ryska trupper och olika bergsfolk.

1817 utbröt fullskaligt krig. De muslimska folken enades under det Kaukasiska imamatet, en sammanslutning av stammar och folk med målet att skapa en muslimsk stat, styrd av en imam. Genom gerillataktik lyckades de hålla ryssarna stången ända till 1860-talet.

Klicka för att förstora kartan:

I den ryska litteraturen har kaukasiska kriget fått en närmast mytisk status. Hos artonhundratalsförfattare som Pusjkin och Lermontov skickas de aristokratiska officerarna stup i kvarten till södra fronten för att slåss mot »tschetschensarna« och »abrekerna«. I Leo Tolstojs roman »Kossackerna« från 1863 beskrivs de kaukasiska »tatarerna«, dessa ädla vildar som »oaktat de äro ryska undersåtar, ännu inte äro fullt pålitliga«.

1864, för exakt hundrafemtio år sedan, slogs till slut upproret ner och hela Nordkaukasien införlivades med Ryssland. Och det är händelserna då som fortfarande spökar i Sotji. Fyra ryska kolonner drabbade samman med resterna av de muslimska tjerkessernas armé vid byn Kbaada. Ryssarna vann. Den tjerkessiska minoriteten rensades ut, många massakrerades, de flesta deporterades till Ottomanska riket. I dag heter byn Krasnaja Poljana, lyxskidort och i år officiell arena för den »olympiska fredens« spel.

Det var också efter denna seger som staden Sotji anlades. På det nu ryska territoriet, nedanför de vita topparna i de kaukasiska bergen, växte staden fram som en populär semesterort i subtropiskt klimat intill Svarta havet. Vid sekelskiftet hade Sotji tillsammans med Jalta blivit Rysslands motsvarighet till Franska rivieran. Senare skulle Stalin anlägga en privat datja på orten och göra den till ett paradis för partipampar.

Stalin, själv född söder om bergen i Georgien, fortsatte en långvarig tradition av hårt styre över de kaukasiska folken. Under andra världskriget, samtidigt som tyska trupper invaderade Nordkaukasien, reste sig tjetjener och ingusjier mot Sovjet. Stalin krossade upprorsmakarna. I princip alla tjetjener och ingusjier deporterades till Centralasien. Först på femtiotalet kunde de återvända.

När så det sovjetiska imperiet till slut kollapsade 1989 slog sig delrepublikerna söder om Kaukasus – Georgien, Azerbajdzjan och Armenien – fria. Men norr om bergen förblev pärlbandet av småprovinser kvar under det ryska herraväldet. De gjorde som de alltid gjort. Uppror, än en gång.

I det moderna medvetandet är konflikterna i Kaukasien synonyma med Tjetjenien. De båda krigen mellan 1994 och 1996 och sedan 1999 och 2000 har kommit att överskugga nästan alla andra konflikter i regionen. Det första kriget bröt ut sedan separatister förklarat Tjetjenien självständigt och tog formen av ett traditionellt gerillakrig som Ryssland vann. När fredsfördraget undertecknades av Boris Jeltsin och den dåvarande tjetjenske presidenten Aslan Maschadov 1996 utlovade Moskva ekonomiskt stöd och amnesti för både ryska soldater och tjetjenska separatister som anklagats för krigsbrott. Freden blev inte långvarig. Tre år senare invaderade tjetjenska separatister grannrepubliken Dagestan med målet att befria sina muslimska bröder från det ryska oket. Ryssland svarade med att återigen invadera Tjetjenien. I Moskva satt då en nyvald premiärminister vid namn Vladimir Putin. Det som följde, det andra tjetjenska kriget, visade upp en brutalitet som saknar motstycke i modern historia. Huvudstaden Groznyj jämnades med marken, mellan en fjärdedel och hälften av Tjetjeniens befolkning flydde landet. Ryssland utropade sig år 2000 till segrare och tillsatte den Moskvatrogna tidigare separatisten Achmad Kadyrov som president. Under honom och sonen Ramzan Kadyrov har den sekulära tjetjenska separatiströrelsen i princip utrotats.

Putin och Kadyrov.

Men, något nytt hände också under det andra tjetjenska kriget. Det som från början varit ett nationalistiskt uppror tog alltmer uttrycket av ett religiöst. Ju längre stridigheterna pågick desto viktigare blev islam som samlande kraft.

– Det första tjetjenienkriget var i stort sett sekulärt. Men redan under det andra fanns tendenser till islamisering och dessa förstärktes efter kriget, säger Jacob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker och Kaukasienexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Doku Umarov var en tjetjensk byggnadsingenjör som deltog i båda krigen och förändrades med dem. Han hade rest runt i Sovjetunionen under åttiotalet och tagit påhugg där det bjöds och blivit efterlyst för ett mord i västra Sibirien, innan han återvänt till hemtrakterna i samband med det första kriget. Då betraktades han fortfarande allmänt som en patriotisk nationalist. Enligt egen utsago visste han »knappt hur man bad korrekt«. Den brittiske journalisten David Hearst har beskrivit hur Umarovs dåvarande milisledare vid ett tillfälle tvingades fråga en grupp journalister åt vilket håll Mecka låg.

1999, i askan av det andra kriget, bildades Rijad-Salichijn-brigaden. Dess mål var att vedergälla de ryska missilattackerna mot Groznyjs marknadsplats i oktober samma år. Den relativt lilla cellen blev känd genom de så kallade svarta änkorna som utförde självmordsattacker i hämnd för sina stupade män. Gruppen låg bland annat bakom gisslantagningarna på Dubrovka-teatern i Moskva 2002 och i skolan i Beslan 2004. De opererade vid flera tillfällen tillsammans med den sekulära tjetjenska separatiströrelsen, till exempel vid Dubrovka-teatern, och påverkade den senare ideologiskt.

Under de här åren avancerade Doku Umarov i motståndsrörelsen. 2005 utnämndes han till vicepresident för separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkerien och året därpå till president. Flera analytiker trodde att Umarov med sin bakgrund skulle motverka de radikala islamistiska tendenserna bland rebellerna och leda tillbaka organisationen till de ursprungliga nationalistiska idealen. Förhoppningen var att de i förlängningen skulle överge terrorattackerna mot civila mål. Men Umarov hade själv genomgått krigens umbäranden och radikalisering. Han hade förlorat två söner och hade uppenbarligen inget att förlora längre.

2007, bara ett år efter att han blivit president för separatiserna, proklamerade han det Kaukasiska emiratet och lät utropa heligt krig mot den ryska ockupationsmakten. Konflikten i Nordkaukasien skulle bli en arena i ett globalt jihad.

I det antika Grekland brukade en tre månader lång olympisk fred utlysas i samband spelen. Alla strider avstannade så att atleter och åskådare i säkerhet kunde resa till och från staden som anordnade spelen. Först 1992 återuppväcktes idén. Men som Kristine Toohey, författare till »The Olympic Games: A Social Science Perspective«, har beskrivit så har fredstanken i modern tid på sin höjd lett till en handfull symboliska handlingar. Till exempel när Jugoslavien lyckades delta i spelen i Barcelona och Lillehammer 1994, trots brinnande inbördeskrig. Eller när Syd- och Nordkorea marscherade under samma fana under invigningen av spelen i Sydney år 2000. Desto fler exempel finns på olympiska spel som använts som arenor för fjärran konflikter.

Vad Vladimir Putin hoppades på när Ryssland 2005 formellt ansökte om att hålla vinterspelen just i Sotji går bara att spekulera i. Kanske trodde han att Ramzan Kadyrovs skräckvälde i Tjetjenien skulle ha stabiliserat hela regionen och gjort upproret till ett grumligt minne? Samtidigt visste Putin att den tjetjenska separatismen snarare hade spridit sig i regionen, till Ingusjien, Dagestan och Kabardinien-Balkarien. Kanske tänkte han, som de mest ryskskeptiska menar, att ett olympiskt spel i Sotji vore den ultimata maktdemonstrationen, en symbol för vem som styr i de kaukasiska bergen. Oavsett är det något av en ödets ironi att Sotji vann den olympiska kommitténs omröstning 2007, samma år som Doku Umarov enade den separatistiska fronten mot Ryssland.

Kaukasiska emiratet fungerar som paraply för alla motståndsgrupper i regionen. Anspelningen på artonhundratalets kaukasiska imamat är förstås medveten. I likhet med föregångaren slåss organisationen för att etablera ett islamiskt emirat som ska inkludera alla sju nordkaukasiska delrepubliker samt bland annat det territorium där Sotji ligger. I takt med detta ideologiska skifte från nationell separatism till radikal islamism har konflikten i Nordkaukasien också ändrat natur. Successivt har gerillakrigföringen ersatts av ren terrorism.

Kaukasiska emiratet har band till al-Qaida och anordnar träningsläger för jihadkrigare i bergen. Umarov har återuppväckt den slumrande Rijad-Salichijn-brigaden och tagit på sig ansvaret för en rad terrordåd, däribland bombattentaten i Moskvas tunnelbana 2010 och självmordsbombningen vid Domodedovo-flygplatsen året därpå. Han kallas i dag för Rysslands bin Ladin och är landets mest efterlyste brottsling.

Men islamiseringen har också inneburit en globalisering av konflikten. Efter attentaten mot maratonloppet i Boston förra våren var förvirringen stor när det framkom att gärningsmännen var nordkaukaser. Men när den överlevande Dzjochar Tsarnajev uppgav USA:s krig i Afghanistan och Irak som motiv föll bitarna på plats. Det här är en inte helt obetydlig detalj. Bröderna Tsarnajevs släkt tillhörde de tjetjener som tvångsförflyttades av Stalin på fyrtiotalet. De växte upp i Kirgizistan innan de utvandrade till USA. Att de radikaliserades i USA och utförde attacken där i islams namn är symptomatiskt. Jihad-rörelsen är global. Och nu serveras den ett olympiskt spel med allt vad det innebär av internationell bevakning av de kauk-asiska islamisternas ärkefiende Vladimir Putin.

Rysslands största huvudvärk i dag är att terroristens ansikte aldrig är permanent. Tidigare tog sig de svarta änkorna igenom säkerhetsspärrar då man inte misstänkte kvinnor för någonting. I attentaten i Volgograd före nyår misstänks åtminstone en etnisk ryss som konverterat till islam ha deltagit. I ett land där etniciteten är inskriven i passet kan nu potentiella terrorister alltså gömma sig även i andra grupper än nordkaukaser. Det är en ny utveckling som ytterligare kommer att öka spänningarna i landet, inte minst under OS. Att separatisterna har hemfallit åt ren terrorism är visserligen ett tecken på att de är hårt tillbakapressade och deras utsikter till att vinna kriget dåliga, men för Ryssland innebär det också att konflikten har blivit mer svårkontrollerad. Risken för att opinionen vänder sig mot regeringen i takt med att antalet civila offer ökar är betydligt större än under ett regelrätt krig. Ett annat problem är att det inte längre finns någon fiende som går att förhandla med. Man har förlorat möjligheten att nå en politisk lösning på konflikten.

– Nu har man i stället en fiende som säger: »Vi älskar döden mer än ni älskar livet.« En sådan fiende går inte att förhandla med, säger Svante Cornell, chef för Stockholmbaserade Institute for Security and Development Policy.

Samtidigt, och det är paradoxen, är det Ryssland som har tjänat mest på den här utvecklingen.  Alltsedan det första tjetjenska kriget har de ryska regeringarna hävdat att de bekämpar en gren av en internationell terroriströrelse. I början av nittiotalet var det få som köpte det argumentet och omvärlden fördömde kraftigt de ryska bombardemangen och anklagelserna om tortyr i Tjetjenien, speciellt under åren kring millennieskiftet. I dag har de kritiska rösterna tystnat. Omvärlden står handfallen inför en konflikt där ingen av parterna har rent samvete. När Putin nu talar om kriget mot den globala terrorismen går det inte längre att hävda att han utnyttjar ordet som ursäkt för ett skoningslöst utplåningskrig. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Ryssland har lyckats skapa den fiende man ville ha från början.

Enligt Jakob Hedenskog på FOI kan Bostonattentaten ha lett till en ökad förståelse i USA och omvärlden för de ryska problemen med terrorism. Men han poängterar samtidigt att det är ett väldigt högt pris som Ryssland betalar för den här »vinsten«. Våldsspiralen har hunnit snurra ytterligare ett varv.

I Tjetjenien var den ryska regeringen mån om att alliera sig med moderata muslimska eliter som kan fungera som ombud. Ramzan Kadyrov får därför göra i princip vad han vill så länge han håller kvar Tjetjenien i Ryssland. Med den ryska regeringens goda samvete bränner hans säkerhetsstyrkor ner hus där motståndsmän bott och tar familjemedlemmar som gisslan. Den ryske exiljournalisten Alex Tor jämför i en rapport för svenska PEN den här typen av rättskipning med den på Stalins tid. Ramzan Kadyrov odlar i dag en personkult som bara har sin motsvarighet i Nordkorea. All form av regimkritisk granskning stryps. Han misstänks till exempel ligga bakom mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja. Och allt detta sker samtidigt som Kadyrov ordnar gigantiska fester där celebriteter som Gérard Depardieu och Hillary Swank hjälper till att skänka hans regim legitimitet.

I Nordkaukasien uppgår arbetslösheten till omkring femtio procent. Mellan sextio och nittio procent av delrepublikernas budgetar består av stöd från Moskva. Civilsamhället är i princip utplånat. Sedan ett par år tillbaka har man därför börjat satsa på mjuka medel. Till exempel har man försökt etablera skidturism i bergen. Men lejonparten av pengarna försvinner oftast i lokal korruption. Om de ens når fram.

– Det största problemet är att Ryssland självt är en kleptokratisk maffiastat. Och Nordkaukasien är om möjligt ännu mer korrupt. För att fixa Nordkaukasien måste man först fixa Ryssland. Det som krävs är att Putinregimen avsätts och att Ryssland börjar reformeras, säger Svante Cornell.

Sport under hot. Ett attentat under OS skulle i värsta fall kunna leda till en stor rysk anti-terroroperation av tjetjenskt nittiotalssnitt. 

Risken för attentat direkt mot Sotji bedöms allmänt vara låg. Med uppemot fyrtiotusen poliser och trettiotusen soldater mobiliserade är det osannolikt att man skulle lyckas slå till mot de olympiska spelen. Däremot kan mindre bevakade mål i Ryssland bli aktuella. Doku Umarov har i intervjuer sagt att han inte anser att det existerar några civila ryssar. Så länge den stora massan står tyst bi medan säkerhetsstyrkor utplånar nordkaukasiska byar är de -legitima mål för terrorattacker, enligt Emiratets ledare.

Det finns en oförsonlighet i konflikten i dag som är djupare än kanske någonsin sedan kaukasiska kriget för 150 år sedan. Mer än hälften av de etniska ryssarna har lämnat bergen i Nordkaukasien under de senaste tio åren. I dag uppfattar varken ryssar eller kaukasier regionen som en del av Ryssland. Så var det inte för ett decennium sedan. Det berättas att soldater på båda sidor under andra tjetjenienkriget emellanåt avbröt striderna för att tillsammans titta på en match med ryska hockeylandslaget. Idag är den gemensamma kulturella identiteten i princip försvunnen.

Framstegen på den södra sidan av Kaukasusbergen spär dessutom på missnöjet med Moskva.

Georgien går trots Rysslands aktiva motarbete mot ett alltmer demokratiskt samhälle. I Azerbajdzjan, som förvisso dras med utbredd korruption, har oljerikedomarna förvandlat huvudstaden Baku till en blandning mellan Las Vegas och Disneyland.

Norr om de snöklädda topparna finns däremot inte mycket hopp, vare sig för separatister eller ryssar. Även på den ryska sidan börjar allt fler inse att en återgång till status quo inte längre är möjlig. Trots statens hårda kontroll av media börjar fler och fler ryska kommentatorer att öppet erkänna det uppenbara: vi har förlorat Nordkaukasien.

Förhoppningar att en olympiad ska förändra något för invånarna i Nordkaukasien är naiva, milt uttryckt. En trehundra år gammal konflikt löses inte med fredens spel. Ju närmare OS kommer desto mer tyder allt på att spänningarna i stället ökar. Hundrafemtioårsjubileet av massakern på tjerkesserna i Krasnaja-Poljana kommer förmodligen inte att passera obemärkt. Dagen för spelens avslutning, 23 februari, är det dessutom exakt på dagen sjuttio år sedan Stalin inledde deportationerna av tjetjener och ingusjier till Centralasien.

I värsta fall skulle ett större attentat kunna leda till en stor rysk antiterroroperation av tjetjenskt nittiotalssnitt efter OS. Det skulle i sin tur kunna utlösa en våldsspiral som sedan skulle kunna spilla över till Sydkaukasien. Vad gäller positiva effekter är Jakob Hedenskog och Svante Cornell överens: i bästa fall händer ingenting. Att de olympiska spelen i Sotji skulle föra något gott med sig för regionen är uteslutet.

Bakgrund | Konflikter in på arenan

Genom historien har konflikter och terror påverkat de olympiska fredens spel.  

1916 Spelen ställdes in på grund av första världskriget.

1936 Nazisterna använde spelen i Berlin som arena för att visa upp den »ariska rasens« överlägsenhet. Den amerikanske löparen Jesse Owens motbevisade dock värdarna genom att vinna fyra guldmedaljer.

1940 och 1944 Spelen ställdes in på grund av andra världskriget.

1968 De amerikanska friidrottarna Tommie Smith och John Carlos visade under en segerceremoni i Mexico City sitt stöd för Black Power-rörelsen. USA:s olympiska kommitté valde att skicka hem dem från spelen.

1972 Den palestinska terroristorganisationen Svarta september tog elva israeler som gisslan under OS i München. Vid en misslyckad fritagning dödades samtliga i gisslan, fem terrorister och en polis.

1996 Under OS i Atlanta sprängdes en bomb som dödade två och skadade hundraelva personer. Den rasistiska Christian Identity-rörelsen tog på sig skulden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera