Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Bondeoffer

Mjölk var något av det svenskaste som fanns. Nu är den en global handelsvara, vilken som helst. Många vinner på utvecklingen, men mjölk ger inga starka bönder.

De svenska mjölkproducenternas rekordår inföll i mitten av sjuttiotalet. Sverige ångade på, skyddstullarna var höga, energipriserna låga och bönderna tankade sina centergröna Mercedes Compakt i farmartanken på gårdsplanen. Mjölk gav starka ben. I dag är mjölk en internationell handelsvara vars pris pressas från alla håll och bonden har blivit arbetsgivare med mångmiljonlån. Den svenska mjölkproducenten har nått fram till den sista avtagsvägen. Satsa eller gå under, eller förbli liten och hitta en nischmarknad.

Det måste nog betraktas som symptomatiskt att bröderna Per och Magnus Johansson, vars 300 högproduktiva kor levererar 3 miljoner kilo mjölk om året, mycket sällan dricker sin egen råvara. Det är helt enkelt för komplicerat. Mjölken befinner sig i ett slutet system och det är lättare att handla i affären än att få ut mjölken ur tankarna.
Mjölkningen i deras nybyggda ladugård sköts av fyra stycken Lely Astronaut, mjölkrobotar av senaste snitt. Korna bestämmer själva när de vill bli mjölkade och blir varje gång de kliver in i roboten vägda, mätta och analyserade. Förutom mjölk produceras enorma mängder data. Den är lättare att få ut. Även om det krävs åtta stycken mobilappar för att övervaka processen.

Att bröderna Johansson inte dricker sin egen produkt får anses symboliskt också med tanke på den strid där de som förordar det småskaliga som lösning på lönsamhetsproblemen nyligen vann en delseger. Livsmedelsverket föreslog i höstas att Sverige borde införa ett totalförbud mot all hantering av opastöriserad mjölk. Sedan länge står en dörr på glänt; lantbrukare har en laglig möjlighet att sälja mindre mängder mjölk från gården och många hoppas att dörren på sikt ska stå vidöppen, så som den gör i Finland, Frankrike, USA och en rad andra länder.

I grund och botten handlar den här konflikten om vad mjölk är för slags råvara. En generisk bulkprodukt vars konkurrenskraft sitter i priset, eller ett unikt livsmedel vars egenskaper skiftar beroende på var den producerats, vad som växer där och med vilken typ av ko. Mäktiga krafter mäter just nu sina bilder av jordbruket; finansminister Anders Borg gav för bara två veckor sedan uttryck för åsikten att svensk jordbruksindustri är dödsdömd och att vår enda väg framåt är småskaliga nischprodukter. Bara några veckor dessförinnan hördes Arlachefen Peder Tuborgh säga att mjölk är bulk, oavsett var den kommer ifrån. Han sårade svenska bönder djupt.

Det har alltid sagts att bönder är av ett särskilt slag; lugna, stoiska och närmast filosofiska i sin hållning. Att leva med vädret och diverse mer eller mindre trilskande djurslag har på ett närmast darwinistiskt vis slagit ut de hetlevrade ur en bransch som alltid präglats av nyckfullhet och vanmakt. Men som om vädret och djuren inte stått för tillräckliga utmaningar har ytterligare faktorer lagts till, en efter en. När jordbruket gick från att vara självhushållning till att bli samhällsviktig råvaruproduktion hamnade bonden i politikernas och myndigheternas klor. Och när gränserna öppnades tillkom marknaden med sina alldeles egna och ständigt föränderliga regler. Och sedan EU, och därtill en allt större världsmarknad och mäktigare aktörer, oligopol och råvaruspekulation. Lager på lager av politik och interagerande regelverk, regn och torka, konsumenternas trendkänslighet och producenternas tröghet, marknadsprisernas snabbhet, politikernas populism och en ko vars klövar ska värkas och juver smörjas med Helosan.
Det är det stora och det lilla. Marknadens krav och konsumenternas förväntningar. Arla och alternativen.

Mjölk är själva utgångspunkten. Det är ingen överdrift. Vi är däggdjur och lever vår första tid på mjölk. I den finns näring, mineraler, vitaminer och antikroppar. Men människan lärde sig också på ett tidigt stadium att tillgodogöra sig mjölken från djur. Arkeologer har funnit lämningar av djurhägn vid Röda havet som bedömts vara ungefär 30 000 år gamla. I dem höll människorna troligen antiloper som mjölkades. Människan har genom årtusendena mjölkat alla djur de kunnat innan de så småningom bestämde sig för att kor var mer lämpliga än andra.

Dagens ko härstammar från uroxen som för länge sedan strövade fritt i Europa, Nordafrika och Asien. Den sista ska ha dött 1627 i Polen. Hermann Göring försökte av gåtfulla skäl återskapa den på trettiotalet, men utan att lyckas. Domesticeringen skedde på flera platser, oberoende av varandra, för ungefär 10 000 år sedan. Det var stora djur, två meter i mankhöjd och tusen kilo tunga. I dag väljer man ras utifrån vilka som smidigast rör sig i mjölkroboten. Kon får inte vara för låg, för då kommer inte robotarmen åt. Holstein lär vara synnerligen lämpliga i det avseendet.
Människans förmåga att spjälka laktos kom att styra vilka grupper som skulle överleva och var. De människor som kom att klara sig bäst i det nordliga klimatet bar på en mutation som gjorde att de kunde dricka mjölk och tåla mjölksocker även i vuxen ålder. Merparten av världens befolkning tål inte mjölk, nordbor är ett undantag. Mjölk har därför fått en särställning som livsmedel här. I andra delar av världen har den inte samma roll.

Vi bildade samhällen, utvecklingen tog stora kliv. Men även när människorna klumpade ihop sig i städer behöll de sin ko. Mjölken hade ett förädlingsvärde redan i det förindustriella samhället. Av mjölken gjorde man smör, och smöret var länge bondens enda möjlighet att få in kontanter. Med tiden mognade vår ekonomi, vi lämnade självförsörjningens era och blev specialiserade. Lagstiftningen som påbjöd pastörisering av all konsumtionsmjölk kom på plats 1937 och blev startskottet för den verkliga industrialiseringen av mjölkproduktionen. Konkret innebar det att bönderna inte längre kunde sälja sin egen produkt. Kravet fick mejerinäringen att blomstra och vägen mot enhetlighet och oligopol var anträdd.

Per och Magnus Johansson är nya i branschen. Deras far driver förvisso den stora köttgård där de skolats till lantbrukare, men mjölk har släkten inte ägnat sig åt på ett par generationer. Då var familjejordbruket betydligt mindre, kring femton hektar åkermark. I dag brukar bröderna cirka 600 hektar i Bergsjö, i norra Hälsingland. Den arealen utgjorde från början 100 jordbruk.

- Vi har inget gratis här uppe, säger Magnus. I snitt ligger varje åker på under två hektar, vilket i princip innebär att vi tillbringar halva tiden med att vända våra traktorer. Å andra sidan kostar marken en bråkdel av vad den gör söderöver.

Den stora ladugården är ny sedan två år. Storleken och de 300 korna var förutsättningen för att få lån. En modest satsning får man ingen finansiering för, och ett par banker sa nej innan Danske Bank accepterade affärsplanen. Sedan anlitade de en konsult som höll i upphandlingen, en man »utan skam i kroppen«, som pressade leverantörerna och spelade ut dem mot varandra.

– Vi kommer inte att bli rika på den här verksamheten, säger Per. Och riktiga löner har vi inte kunnat ta ut än, men på sikt borde det fungera.

De har fem anställda vars löner går före. Och de har köpt djur för fyra miljoner.

Vinsten på mjölkproduktionen ligger i dag kring 11 procent men flera faktorer gör situationen oberäknelig.

•Mjölkpriset. 3:56 betalar Arla just nu, vilket är något av en toppnotering. Till detta tillkommer ett EU-stöd på 63 öre.
•Foderpriset. Stor osäkerhet och ganska snabba svängingar. Kostnaden för att föda djuren består till lika delar av världsmarknadspriser och den svenska sommarens nyckfulla väder. Att LRF Mjölk hittills sagt nej till GMO fördyrar.
•Räntorna. Låga just nu, men går de upp slår det hårt.
•Politiken. Osäkerhetsfaktor. Jordbruksstödet är alltid uppe för diskussion i EU och nationella regelverk gör situationen svårläst. Hur de slopade mjölkkvoterna kommer att slå är oklart.

Om bara två av dessa faktorer samverkar kan de innebära svårigheter. Om alla går åt fel håll är det katastrof. Ändå gör bröderna Johansson precis som branschen tycker att man ska. De jobbar enligt boken.

Per och Magnus Johansson berättar att de gick igenom många olika möjligheter innan de valde att satsa på mjölken. I botten ligger beslutet att stanna kvar i Bergsjö och hitta en sysselsättning som gör det möjligt.

– Vi tittade på att starta eget slakteri och köttbutik, säger Magnus, med det var för krångligt och dyrt. Och vi bor för långt ifrån den medelklasspublik som vill betala för mervärdet. Mjölken var det bästa alternativet. Kött lönar sig faktiskt ännu sämre.

Varje koplats på Skrämsta Gård kostar 73 000 kr, och de yttre faktorerna råder de alltså inte över.

– Det enda vi kan göra något åt är effektiviteten. Bättre logistik, foderhushållning och djurhälsa tjänar vi på. I dag håller en mjölkko i snitt 2,4 år efter första kalvningen, sedan är hon slut. Det är väldigt kort. Vi vill behålla våra djur längre än så.

Förändringarna inom svenskt jordbruk har accelererat sedan EU-inträdet när marknaderna öppnades och den nationella självförsörjningsambitionen slopades. Sedan 2003 – då Sverige hade 10 000 mjölkgårdar – har antalet mer än halverats och inget tyder på att kurvan ska plana ut. En parallell utveckling är att de återstående gårdarna får allt större besättningar. Antalet djur har inte minskat i paritet med antalet besättningar. Mängden mjölk som varje ko producerar har också ökat drastiskt. Sedan krigsslutet har produktionen per ko ökat från drygt 2 000 kilo om året till nästan 10 000 kilo.

Antalet svenska mejerier har minskat från över tusen vid krigsslutet till en handfull i dag. Bilden är tydlig: branschen har blivit övermogen. Som i alla branscher där en aktör blivit större än vad som är hälsosamt borde det finnas plats för alternativ, för nya mejerier, nya försäljningskanaler eller intäktsmodeller.

– Det är här regelverket ställer till det, säger Jörgen Andersson i Åre.

Jörgen Andersson är svensk mjölkproduktions enfant terrible. Från sin utkantsposition i norra Jämtland utmanar han branschen och regelverket.

För ett drygt år sedan testade Andersson marknaden genom att ställa upp en mjölkautomat vid Åre station och sälja gårdens opastöriserade mjölk direkt till kunderna utan mellanhänder för 20 kronor litern.

Polisen kom, liksom en kommunal inspektör. Tilltaget polisanmäldes, man misstänkte att Andersson gjort sig skyldig till brott mot kravet på pastörisering.

– Åklagaren drog ut på ärendet, han verkade egentligen inte bry sig, säger Jörgen Andersson. Men Livsmedelsverket vaknade. De skickade genast upp en representant, och efter en tid kom det här lagförslaget som en gång för alla skulle täppa till möjligheten att sälja opastöriserad mjölk.

– Det här är en symbolisk fråga, säger han. Det handlar om att vi producenter själva ska få odla vår relation till kunderna och att de ska få möjlighet att lita på oss. Mjölk är en förtroendebransch.

Livsmedelsverket hävdar att kravet på pastörisering enbart handlar om risken för ehec – en bakterie som blivit allt vanligare på sydsvenska gårdar i takt med att korna utfodras med spannmål och maginnehållet blir allt surare. Men Jörgen Andersson har en annan bild: det handlar om tolkningsföreträdet om mjölken. Arlachefen Peder Tuborghs kategoriska uttalanden om den svenska mjölken har retat många.

Enligt den svenska självbilden är svenska jordbruksråvaror alltid bättre än de från andra länder. Detta gäller givetvis också mjölken, men här satte Arla ned foten. Arla är en internationell kooperation och kommer inte betala ett öre mer för svensk råvara. »Råvara är råvara«, sa Tuborgh med tydlig röst.

Den naiva förhoppningen hos svenska bönder har länge varit att avräkningspriset skulle kunna stiga enbart för att produktionen är svensk. Man tänker sig att kunden vill betala mer, och att närhet och öppna landskap ska löna sig. Man vill inte upprepa samma misstag som med fläskköttet, för har man väl valt att konkurrera med priset för en generisk produkt kommer man alltid förlora. Antingen blir produkten för billig för att ge lönsamhet, eller också blir den så dyr att kunden inte vill betala.

Många vidhåller alltså att mjölken borde laddas med svenska mervärden.

Men Arla är numera ett stort multinationellt företag vars fokus ligger på utomeuropeiska marknader. Kina har blivit viktigt, men även Ryssland, Indien och Afrika. Mjölkpulver är den nya storsäljaren, och vilken mjölk den tillverkas av är mindre viktigt.

– Visst försöker vi ladda våra produkter med mervärde, säger Patrik Hansson, affärsområdeschef på Arla Sverige. Gentemot kunderna gör vi vårt bästa för att signalera svenskhet. Men vi kan inte betala våra leverantörer för den typen av mervärde eftersom vi är en internationell operation där grundprincipen är att alla bönder får samma pris för sin mjölk.

– Vi på Arla vill nog hävda att mervärdet uppstår i vår hantering av råvaran. Mjölk är mjölk. Vi förädlar och paketerar den. Bara 30 procent av den mjölk vi får in från bönderna säljs som konsumtionsmjölk, resten förädlas till andra produkter, säger Patrik Hansson.

Livsmedelsverkets förslag om ett totalförbud mot opastöriserad mjölk skapade större debatt än verkets biologer kunde ana. Många ville vara med i remissrundan, och de svar som kom in säger onekligen något om synen på mjölk. Mest negativa mot förbudet är de småskaliga producenternas organisation Eldrimner som understryker tillväxtpotentialen och den regionalpolitiska nyttan i det lokala mathantverket. Närodlat, ekologiskt och småskaligt är en global trend, och tittar man på de senaste årens mest framgångsrika restauranger är de lokala råvarorna helt avgörande. I Sverige är det mest övertydliga exemplet Fäviken Magasinet utanför Åre, en restaurang som uteslutande arbetar med säsongsråvaror från regionen. Fäviken har placerat sig på plats 34 på listan över världens bästa restauranger och blivit unisont hyllat i internationell matpress.

Många av Eldrimners producenter använder opastöriserad mjölk i tillverkningen av ost och vill gärna sälja obehandlad konsumtionsmjölk. För mindre gårdar skulle ett generösare regelverk innebära en möjlighet att kunna fortsätta med mjölkproduktion utan att utöka besättningen till den nivå där bulkproduktionen börjar löna sig. Det säger sig självt; med ett pris på 20 kronor litern behöver du inte ha lika många kor som när du får 3:56 kr. Eldrimner anser att man i stället för att skärpa lagen bör gå åt samma håll som Finland där gårdsförsäljning av upp till 2 500 ton om året är tillåtet. Även Jordbruksverket är försiktigt positiva till en sådan ordning, fattas bara annat med tanke på den höga svansföringen i det centerpartistiska projektet »Matlandet«.

Mest angelägna om ett totalförbud är LRF Mjölk, de stora mejeriföretagens branschorganisation.

LRF Mjölk hette tidigare Svensk Mjölk och innan dess Mjölkfrämjandet. I många år har de lobbat politiskt för högre stöd, mer mjölk i skolan och mot den nu överspelade idén om mjölkfetternas negativa verkningar. Antalet medlemsföretag har minskat och Arla har i dag stort inflytande över verksamheten. Det är LRF Mjölk och Arla som tillsammans står bakom arrangemanget Årets Kock, ett av många sammanhang där de båda organisationerna gärna talar om småskalighet, miljö och unika råvaror.

På Arlas pressfrukost detta år presenterades ostkonceptet »Unika« under varumärket Castello. Arla vill med den här satsningen ta upp kampen med de lokala producenterna om trovärdigheten på den kulinariska arenan. Arla vill in på de fina restaurangerna och pratade under pressfrukosten om »Unika«-konceptet som deras motsvarighet till Fiats formel 1-satsning. Det hottar upp varumärket.

Inbjuden media fick sedan smaka på en långlagrad ost från Borgholm, gjord på öländsk mjölk. Arlas representant talade länge och lyriskt om hur strandängarnas örter sätter smak på osten – ett förhållande som Arla i övrig verksamhet gör allt för att utplåna.

Jörgen Anderssons kampanj skrämde upp Mjölksverige, inte för att deras försäljning av 100 liter mjölk hotar Arlas försörjning, utan för att den utmanar Arlas tolkningsföreträde om vad mjölk är och hur den ska värderas.
LRF Mjölk var entydigt i sitt remissvar; att ett undantagslöst pastöriseringsförbud skulle slå mot mindre producenter ansågs inte det minsta problematiskt.

(Kort parentes: Detta var innan centerpartiet fick för sig att ostkakan var hotad. På anmodan av den interna opinionen skrev LRF ett tillägg där man tydliggjorde att ostkaketillverkningen på intet sätt fick störas.)
I december 2013 kom för övrigt tingsrättens besked. Jörgen Anderssons försäljning av opastöriserad mjölk var inte olaglig under nuvarande lagstiftning. Livsmedelsverket underströk därför behovet av en ny, tätare, lagstiftning men tvingades alltså nyligen backa. Frågan om pastöriseringskravet ska nu utredas.

Hur mjölken ska betraktas försvåras givetvis av hur livsmedelsmarknaden ser ut. Till skillnad från andra branscher har bönderna, genom LRF, kommit att inte bara ha inflytande utan även ett direkt ägarinflytande av agrarkapitalet. Men priset har historiskt varit att ställa upp på den rådande (länge socialdemokratiska) politiken vilken styrdes av en potent blandning av militär neutralitet och folkhemsrationalitet. Socialdemokraterna ville ha industriella stordriftsfördelar och bli kvitt vad de betraktade som unken bonderomantik och på samma gång se till att Sverige hade tillräckligt med mat i händelse av krig. LRF fick finna sig i detta, men gynnades å andra sidan av subventioner och skyddstullar. Alla svor fast sig vid det storskaliga. LRF:s utmaning är att företräda alla samtidigt, att både skydda sina ekonomiska intressen och samtidigt signalera gullig småskalighet till konsumenterna; att både representera bulkproducenten, livsmedelsindustrin och den småskaliga förädlaren. Journalisten Gunnar Lindstedt, som följt Arla noga under sina år på Veckans Affärer, säger att mjölkbranschen inte liknar någon annan.

– Ta bara detta med hur Arla använder avräkningspriset för att skapa flexibilitet. Det funkar ingen annanstans. Andra näringar kan inte själva styra över priset på råvaran. Arla är inte bra för bönderna. Som konstruktion kan man hävda att bönderna har inflytande genom sitt ägande, men företaget är helt styrt av sina tjänstemän, och de har fokus på helt andra saker än de inhemska produktionsvillkoren, de tänker globalt.

Hos Per och Magnus på Skrämsta Gård i Bergsjö har det blivit lunch. Ute i ladugården märks det inte, där tycks tiden stå stilla. När mörkret faller tänds röda ljusstavar i taket vars ljus korna inte ser. Då är det natt i ladugården, men mjölkningen pågår alltjämt i de fyra robotarna.

De tycks gilla sina kor, och månar om dem, men egentligen ser de sig mer som entreprenörer än som bönder. Att sköta företaget och förstå marknaden är en större utmaning än att sköta om en ko. Här finns en av anledningarna till centerpartiets kris.

– Jo, det stämmer, säger Magnus. Som företagare känner man sig kanske mer dragen till moderaterna.

Politikens räckvidd när det gäller landsbygdsfrågor har minskat drastiskt och bidragit till en rådvillhet i bondelägret. Att regionalpolitiken och jordbruksfrågorna ligger hos EU gör att två viktiga konfliktområden försvunnit från den inhemska politiken.

Björn Folkesson skrattar högt när politiken kommer på tal.

– Den har ingen som helst betydelse, säger han sen.

Folkesson är den öländske spannmålsbonden som före de flesta gav sig in med spekulationskapital på råvarubörserna och dessutom såg till att utnyttja sin kunskap för att terminssäkra sina avräkningspriser. Nu gör ungefär hälften av landets spannmålsodlare det, och för två veckor sedan klev den första mjölkbonden in på arenan när Per-Fredrik Petrén säkrade leveranspriset på 4 kronor på den tyska terminsbörsen Eurex. Men det är inte riskfritt, om börsen stiger samtidigt som Arlas reella pris minskar förlorar han pengar. Men funkar det har man köpt sig både frihet från Arlas makt och viss trygghet i en svajig ekonomi.

Mjölk anses vara en spännande råvara i den internationella handeln och spekulationspriserna är höga. Många bedömare tror att Kinas efterfrågan kommer att öka.

Det hoppas för övrigt Arla också, samt alla Europas mjölkbönder. När EU avskaffar systemet med mjölkkvoter 2015 är det allas förhoppning att Kina kommer att köpa upp det överskott som kommer produceras och att priserna av det skälet inte kommer störtdyka. För då är det många som sitter illa till.

– Även marginella utslag kan stjälpa mjölkföretagen. Men de måste bli mer realistiska. Vi spannmålsproducenter har aldrig gått omkring och inbillat oss att svenskt vete skulle vara något särskilt, och det är dags att mjölkbönderna fattar att de inte kommer någon vart med att hävda svenska mervärden, säger Björn Folkesson.

Han vill addera en faktor till de tidigare fyra som påverkar möjligheterna för Skrämsta Gård: Nya Zeeland, världens mest effektiva exportland för mjölk.

Om det regnar på Nya Zeeland så kommer priset gå ner i Sverige. Såvida inte Kinas tillväxt blir bättre än väntat så att de köper upp även det överskottet. Produktionen av soja i Brasilien är också en viktig faktor. Hans stalltips är dessutom att priset kommer dyka under hösten 2014. Eftersom priset är högt just nu kommer fler utöka sin kapacitet vilket kommer att skapa ett överskott som i sin tur driver ned priset. Det finns ingen balans, bara pendelrörelser.
Björn Folkesson pratar om allt detta på öländska, ungefär som om det gällde femdygnsprognosen. Samma stoiska, oberörda lugn.

– Ja, du vet, säger han, kommer man till en olycksplats är det bäst att lämna känslorna utanför.

Sälja sin egen opastöriserade mjölk kan bara några få göra, även om det skulle bli tillåtet. Mjölk är en extrem färskvara och du måste ha en buffertmarknad, annars blir det för mycket svinn. Det är nästan omöjligt att hitta balansen mellan underskott eller överkapacitet. Men det finns trots allt de som lyckats. Emåmejeriet i Småland och Sju Gårdar i Uppland har ett par förädlade produkter de kan ha som buffert, men i övrigt skickar de ut större delen av gårdarnas produktion som konsumtionsmjölk. De lyckas dessutom ta mer betalt än Arla, genom att hävda värdet av det lokala.

– Utan partnerskap går det inte, säger Elisabeth Gauffin som driver en av de mjölkgårdar som ingår i varumärket Sju Gårdar. Ensam går inte, och man måste ha kontakt med ett mejeri som har flexibilitet och är stort nog att ha möjlighet att köpa upp eventuella överskottsvolymer.

Men den grundläggande förutsättningen för att lyckas med att sälja sin mjölk själv är nog i slutändan tillgång till medvetna konsumenter på nära håll som är beredda att betala för mervärdet. Jörgen Andersson säljer lokal mjölk för 20 kr/liter på Ica i Åre, Elisabeth Gauffins Sju Gårdar-mjölk har nytta av närheten till Uppsalas studenter, medan bröderna Johansson finns i en trakt utan medelklasskluster. Då blir bulkmjölk hos Arla deras enda alternativ.
Elisabeth Gauffin tar för övrigt inte heller sin mjölk direkt ur tankarna. Hon köper den i kyldisken.

– Jag gillar känslan att handla vår mjölk i affären, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera