Ensam blir stark
Älskad av ingen och beundrat av få. Får vi presentera Telia Sonera; ett företag med en predatorisk affärsmodell som går ut på att, där det är möjligt, krama ur monopolvinster, läs skatter, ur sina kunder och numera även sina leverantörer.
Telia Sonera har det motigt. Företagets affärer i vad de kallar »Eurasien« har dragit på sig mycket kritik. Till och med huvudägaren svenska staten tvår sina händer. Företagets förre vd Lars Nyberg beviljades inte ansvarsfrihet på bolagsstämman för någon vecka sedan. I centrum för den tyngsta kritiken står bolagets engagemang i ett antal länder med högst tveksamma demokratiska, juridiska och ekonomiska spelregler och då specifikt Uzbekistan.
Statssekreteraren Erik Thedéen tyckte på stämman att även företagets revisor under de senaste tio åren, PWC, som i år inte kunde tillstyrka Lars Nybergs ansvarsfrihet, också borde låta granska sig själva och vad de har gjort under alla dessa år. PWC slår naturligtvis ifrån sig och hävdar att de vid en sedvanlig revision inte hade kunnat förväntas upptäcka de eventuella oegentligheter som begåtts. För en lekman ter det sig lite märkligt att revisorerna inte har gjort en lite djupare granskning av de nu ifrågasatta licensförvärven, då de är så avgörande för verksamheten. Utan licens ingen verksamhet helt enkelt.
Samtidigt är samma lekman knappast förvånad. När hörde någon en revisor blåsa i visslan senast för ett företag som spelar i elitserien? Om det hörs ljud från detta håll så utspelar det sig i de lägre divisionerna. Det gäller i synnerhet PWC, som ju också var revisor i exempelvis Stora Enso och Prosolvia, vars redovisning visade sig vara helt »offside«.
Men oavsett om det har handlat om mutor eller inte mutor i Uzbekistan så går Telia Soneras affärsmodell ut på att bygga monopol eller mycket starka oligopol. Motivet är ganska enkelt. Det är ett oslagbart sätt att garantera lönsamhet. Telekommarknaderna i dessa eurasiska länder, som Azerbajdzjan, Uzbekistan och Vitryssland, passar som hand i handsken för denna modell. Normalt finns det bara två licensinnehavare, vilket minimerar risken för priskonkurrens. Rörelsemarginalerna, före avskrivningar, talar också sitt tydliga språk De ligger och hovrar runt 50-procentsstrecket. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan man se det som ett sätt för dessa länder att sälja ut en del av sin beskattningsrätt, vilken annars tenderar att vara klen. Telia Sonera köper en mobillicens och får därmed möjlighet att bygga upp en mono- eller duopolverksamhet för en nödvändighetsvara där de sätter priset själva.
Ett annat exempel är Mexikos privatisering av sitt telenät, vilket gjort Carlos Slim med sitt America Movil till en av världens rikaste män. America Movils rörelsemarginaler ligger också runt 50 procent. Denna höga lönsamhet har emellertid inte drivit på utvecklingen och utbyggnaden av den mexikanska digitala infrastrukturen. I stället är det precis tvärtom, något som OECD konstaterade i sin rapport »Review of Telecommunication Policy and Regulation in Mexico«. Förklaringen är också ganska enkel. Utvecklingen av nätet är helt enkelt inte lönsamt då det förstör de etablerade affärsmodellerna.
Men det är inte bara i Eurasien som Telia Sonera har en mycket lönsam marknadsposition. Det gäller även på hemmaplan. Rörelsemarginalerna är 44 procent för mobiler och 36 procent för bredband, vilket placerar dem i topp i den utvecklade världen.
Är det någon som tror att Telia Soneras nya giv, att även ta betalt av internetleverantörer, går ut på att garantera kvaliteten till kunderna? Eller att det är ett nytt sätt att plocka ut ytterligare monopolvinster?
