Riskabel rivalitet

Text:

Foto: tt

Det hade varit oroligt på de svenska fotbollsarenorna under hela försäsongen. Under kvartsfinalerna i Svenska cupen hade besökare vittnat om att stämningen på många ställen varit ovanligt hatisk.

Den allsvenska premiärhelgen hade heller inte börjat lovande. Lördagen i Helsingborg blev stökig, och på kvällen stormades bland annat en krog av uppretade djurgårdssupportrar.

Ändå hade ingen väntat sig vad som skulle hända på söndagen – den dag då årets upplaga av Allsvenskan sparkade i gång.

En småbarnspappa fick sätta livet till, där på Terrasstrapporna ovanför Stortorget. Hur det gick till utreder polisen fortfarande. En 28-årig man från Helsingborg har erkänt delaktighet – även om han nekar till brott.

När nyheten nådde läktarna på Olympia stoppades matchen. Resten av omgången kom att ramas in av manifestationer, sorgband och tysta minuter.

Nu gällde det, sas det, att ta avstånd från våldet. Att »fotbollsfamiljen« och alla goda krafter skulle visa att våld och fotboll inte hör ihop.

Det är en svår strategi. För fotboll och våld hör kanske inte ihop – men lever sida vid sida. Rivalitet, våld och hat har följt fotbollen så länge den funnits.

Det sägs ibland om den tidiga fotbollen att den mer liknade dagens huliganslagsmål än dagens fotboll. I det medeltida Storbritannien kunde det handla om att två grupper, rivaler i samhället, försökte sparka ett bolliknande föremål genom en port.

Supporterkulturen uppstod först på 1800-talet, i samband med att fotbollen blev mer organiserad och riktiga klubbar uppstod – först i Storbritannien, sedan i länder som Frankrike, Tyskland och Argentina.

Även då brottades sporten med många av de problem som finns på arenorna ett sekel senare. Flera planstormningar ägde rum i Storbritannien under 1880-talet, och i Sverige blev 1910- och 1920-talen särskilt våldsamma på arenorna.

På 1940-talet var oroligheterna i stort sett borta i Sverige. Idrotten hade tagit sin plats i folkhemsidealet, och när det inom rörelsen talas om »den gamla goda tiden« handlar det om slutet av 1950-talet: Sverige organiserade fotbolls-VM och de allsvenska lagen drog rekordpublik.

Supporterkulturen som den ser ut i dagens Europa växte dock inte fram förrän välfärdssamhället gjorde sitt genombrott. Från 1960-talet fick arbetarfamiljer mer pengar att röra sig med, vilket gjorde att ungdomar kunde gå på fotboll själva och att allt fler fick råd att åka på bortamatcher. Rivaliteten när supportrar från olika städer, eller olika delar av samma stad, ställde sig på varsin kortsida, präglar fotbollen än i dag. De har bakats ihop med gamla och nya konflikter, om klass, etnicitet, politik eller religion.

Ingen fiendskap är den andra lik. I Glasgow handlar det om katoliker mot protestanter. I Milano är det borgarnas lag mot arbetarklassens. I nordvästra Italien har bitterheten funnits ända sedan Mussolini slog ihop två klubbar för att skapa Sampdoria – som en rival till det då dominerande Genoa, som i diktatorns tycke var alltför brittiskt influerat. I Spanien härrör huliganismen från en blandning av rasism, lokalchauvinism och politiska arv från Francotiden. Även Norge har fått problem på senare år. Hösten 2012 fick ett derby på Ullevål avbrytas flera gånger innan matchen kunde avslutas. Det var en händelse som inte skulle ha fått så stora rubriker på andra håll, men som i Norge genast kallades »skandal«. Varför har de norska supportrarna börjat bråka? Kanske för att deras motsvarigheter i alla andra länder gör det – någon bättre förklaring har egentligen inte lanserats. »Nu är skiten här«, konstaterade i alla fall tidningen Dagbladet.

De som styr fotbollsklubbarna har alltid haft en ambivalent hållning till rivaliteterna. För samtidigt som bråken skapar kostnader, visar historien att en ordentlig arvfiende genererar intresse för laget.

Enligt historikern Torbjörn Andersson är det till och med svårt att bygga upp en långvarigt stark fotbollskultur utan förekomsten av rivaliteter. I en artikel ur tidskriften Svensk Idrottsforskning nämner han Östers IF, numera i Superettan, som exempel. Under lagets storhetstid fanns inga verkliga konkurrenter i Småland. Därför blev konkurrensen med Malmö FF den viktigaste. Att 20 mil skilde mellan städerna blev dock »hämmande i längden«.

Det har alltså funnits ekonomiska incitament för klubbarna att piska upp rivaliteter som inte funnits tidigare. Ett klassiskt exempel är när Malmö FF gjorde allt för att få upp Skånekusinerna i Helsingborgs IF i högsta serien igen. Det skedde genom att skeppa över MFF-målvakten Janne Möller och styrelseledamoten Ingvar Wenehed, som i ordföranderollen ledde Helsingborgs klättring från division 2 upp till Allsvenskan.

När Helsingborg 1993 gjorde comeback i högsta serien var det i en delvis ny roll. Nu som »arvfiende« till Malmö FF – trots att de rollerna traditionellt tillhört Landskrona BoIs respektive IFK Malmö.

Att många helsingborgare under ökenåren vallfärdat till Malmö för att se allsvensk och europeisk fotboll – och till och med hållit på Malmö – var nu glömt. Skånederbyna blev välbesökta högriskmatcher. Krävande för polisen, men välgörande för klubbkassorna.

Andra regioner har gjort samma resa som skåningarna. När AIK, Örgryte och IFK Göteborg 1910 kämpade om segern i Svenska serien – föregångaren till Allsvenskan – skrev pressen om att stockholmare som inte höll på AIK önskade att laget skulle förlora. Göteborgarna, däremot, såg en framgång för staden som överordnat värde. I dag är göteborgarna inte lika glada för lokalkonkurrenternas framgångar.

Viljan att slå mynt av rivaliteten syns tydligast i klubbarnas marknadsföring. Inför säsongsstarten har exempelvis AIK haft en kampanj med budskapet »Vi är inte ni«.

En av dem som kritiserade Stockholmsklubbens marknadsföringsstrategi var Johan Lindqvist, krönikör i Göteborgs-Posten. »Klubben väljer«, skrev han, »att utnyttja myten om att ›alla hatar AIK‹ till att gräva skyttegravarna ännu djupare.«

Efter tragedin i Helsingborg har förhoppningar höjts om att helgens händelse ska stöpa om fotbollen. En hel del mer eller mindre genomtänkta politiska förslag har redan lanserats, men det är inte mycket som tyder på att den underliggande retoriken är på väg att förändras. Vi lär fortsätta höra både sanktionerat och icke-sanktionerat hat på läktarna. Vad som mynnar ut i våld återstår att se.

– Rivaliteten i fotboll är som alkoholen i samhället. Nittio procent klarar av att hantera det. Därför har vi på något sätt valt att acceptera det, säger Jesper Högström, journalist och författare till flera böcker om fotboll.

Och det är klart. Att en liga som rankas som den 23:e bästa i Europa ska marknadsföras med skönt passningsspel, perfekta glidtacklingar eller cykelsparkar vore väl för mycket begärt.