Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Att veta sin plats

Den duktiga flickan blir 2010-talets mesta klasskildrare.

Under kristallkronorna på Juridiska fakulteten i Lund tänker jag på Torbjörn Flygts »Outsider«. Det är här han låter arbetarsonen Johan Kraft inleda sin bana mot villaliv och tingsnotarietjänst när han ska skildra Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänsteekonomi.

Jag tänker att det är konstigt att inte fler berättelser om klass utspelar sig i studentvärlden. Och så tänker jag på att det var här, nedanför de gyllene bokstäverna Juridicum i huvudentrén, som jag första gången blev kallad white trash.

Jag var förälskad i han som sa det, och han tog varje chans att träffa mig, längst in på de gubbigaste ölhaken där ingen skulle se. Jag hade hoppats att vår romans skulle kunna vara något mindre hemlig. Men här fick jag klara besked. Man tar inte hem vitt skräp till familjemiddagen.

Jag skämdes. Över min oslipade skogsskånska, min brist på semesterminnen från fjärran länder, det där fladdret i blicken. Men min förtvivlan var inte någon politisk vrede. Det var en längtan efter upprättelse: Jag hade ju höga betyg, höga nog för Juridicum. Min bokhylla var fylld av Strindberg och Dostojevskij. White trash, de var ju de med traktorerna, bilmekanikerna, de som blev kvar.

Förakt är klassresenärens starkaste drivkraft.

I den nyutkomna »Att veta sin klass« intervjuar sociologen Lena Sohl tjejer som förflyttat sig till mer välbetalda tjänstemannayrken via högskoleutbildning. Hon lyfter fram hur processen inleds i grundskolan, när flickorna börjar känna sig främmande för sin uppväxtmiljö på grund av sina höga betyg.

»Duktig« är det återkommande ordet. Duktigheten är utgångspunkten för klassresan, inte så mycket för att den ger möjligheten att läsa vid universitet som för att den skapar en känsla av att höra hemma någon annanstans.

För Sohl är de duktiga flickorna själva kärnan i det svenska samhällets jämlikhetsdröm, en kompromiss mellan arbetarrörelse och liberalism där vi accepterar olika villkor så länge alla har möjligheten att nå toppen. Duktigheten är en variant på den klassiska arbetardygden skötsamhet. Skillnaden, menar hon, är att duktigheten ska lyfta de enskilda individerna snarare än förbättra levnadsvillkoren för en hel samhällsgrupp. Enligt henne  dödar idealet om den sociala rörligheten strävan att lyfta de sämst ställda.

Det är ett perspektiv som grovt underskattar värdet av meritokrati. Men det är ändå beklämmande hur vi älskar berättelsen om den uppåtgående klassresan.

När tjejerna i Sohls avhandling anländer till högskolan upptäcker de nämligen att det inte räcker att vara duktig. För att komma in i styrelserum och chefskontor krävs nätverk, och där har den med rätt stil och smak fortfarande företräde. Till skillnad från Flygts Johan Kraft möter de dessutom ofta fortfarande osäkra anställningar och kass lön när de samlat på sig sina 300 högskolepoäng.

Det är tydligt att likhetstecknet mellan högskoleutbildning och medelklass suddas ut. Unga kulturskribenter som exempelvis Isabelle Ståhl ser sig hellre som en del av den breda underklass som popideologen Guy Standing benämner prekariatet.

2010-talets nya klasskildringar kommer att skrivas av duktiga flickor.

»Att veta sin klass: kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige« ges ut på Atlas akademi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera