Vakthundens vittring

John Hassler är en av politikens mindre kända makthavare. Hassler är professor i nationalekonomi och sedan i fjol ordförande för Finanspolitiska rådet – en myndighet vars uppgift är att skälla på finansministrar.

Skällandet har gjort hans föregångare på posten, Lars Jonung och – framför allt – Lars Calmfors, till kändisar. Den sistnämndas episka strid med nyligen avgångna finansminister Anders Borg tillhör modern svensk politisk historia.

John Hassler, däremot, har inte nått strålkastarljuset på allvar.

Det kan bli ändring på det.

Efter riksdagsvalet kan de saker som Hassler och hans råd håller allra mest kärt utsättas för omfattande åverkan. Det handlar om riksregalierna i finanspolitiken: Den heliga budgetprocessen och Det gyllene finanspolitiska ramverket.

Om Stefan Löfven lyckas bilda en regering ska han lägga en budget senast i mitten av november. Alla pratar nu om det eventuella stödet för en sådan i riksdagen. Även om Löfven får igenom budgeten i sin helhet kan riksdagsmajoriteten – alliansen plus sverigedemokraterna – fatta ett nytt beslut som river upp enskilda delar i budgeten. Detta gjorde socialdemokraterna i december 2013 när man stoppade en höjning av brytpunkten för inkomstskatt. Bakgrunden är att statsbudgeten på senare tid alltmer har använts för att stoppa in all sorts politik, vilket fått de rödgröna att surna till.

Nu har åtminstone delar av alliansen öppnat för att hämnas, vilket har fått John Hassler att se rött. Finanspolitiska rådets rapport i våras hade ett helt kapitel om röran. I måndags formulerade Hassler en appell till den nya riksdagen i tv-kanalen EFN.

– Vi måste uppmana alla partier att försöka slå vakt om de principer som gällt för budgetbehandlingen. Och tillåta att en minoritetsregering får igenom sin budget, givet att man inte använder den för att stoppa in en massa andra saker som egentligen inte hör hemma där.

Det andra hotet rör finanspolitikens innehåll. I synnerhet överskottsmålet, regeln som säger att den offentliga sektorns sparande – intäkter minus kostnader – i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP över en konjunkturcykel.

Problemet är att vi i praktiken inte haft några överskott att tala om sedan 2008. Detta beroende på den utdragna finanskrisen och den överbryggnadspolitik som alliansregeringen fört sedan dess. Men när når vi överskott? Om inte, kan vi då säga att vi alls har ett överskottsmål kvar?

Den sista prognosen från Anders Borg var att vi skulle nå 1 procents överskott i statsfinanserna 2018. Det skulle i så fall ha blivit första gången på tio år med ett ordentligt överskott, men fortfarande långt ifrån 1 procent i genomsnitt. Den sannolikt tillträdande finansministern Magdalena Andersson ville i valrörelsen inte binda sig vid 2018, vilket tyder på ännu senare uppfyllelse av målet.

Även här håller Finanspolitiska rådet fortet: »Rådet anser att målet på 1 procents överskott i de offentliga finanserna bör vara kvar tills vidare«, skrev man i rapporten i våras.

Och i EFN i måndags var Hassler minst sagt orolig.

–  Det är klart att det inte vore något dramatiskt samhällsekonomiskt problem med att skjuta på överskottet något år eller så. Men samtidigt eroderas förtroendet. Det är ju när man måste komma tillbaka till en bättre balans i den offentliga sektorn, när man ska ta hem underskotten, det är då det är jobbigt. Om man nu skippar det, första gången det prövas, det tror jag inte är bra.

Kommer partierna att lyssna på Finanspolitiska rådet? Eller blir det ett nytt storbråk à la Calmfors-Borg mellan John Hassler och Magdalena Andersson? Hassler är inte bara rådsordförande, han är också lärare i makroekonomi. I den rollen har han haft både Anders Borg och Magdalena Andersson som elever. Frågan är om den sistnämnda ska vända sig emot sin gamla magister.