Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Sista enigheten

Decemberöverenskommelsen kommer att svikas. Frågan är bara av vem.

Henry Stenson satt längst fram på kanten och bet på naglarna. Moderaternas partistämma hade knappt hunnit börja. Delegaterna skulle lyssna till sin avgående ordförande och välja en ny. Det här skulle gå snabbt och smidigt som ett årsmöte.

Men Henry Stenson satt och skruvade på sig. Hade han inte näsan i mobilen fingrade han på sitt gula röstkort. Moderaternas ordförande i Stockholms stad kunde inte komma till ro.

När Catharina Elmsäter-Svärd utsågs att leda mötet sträckte han sin långa kropp och sköt bak stolen som för att ställa sig upp. Han ångrade sig. När Elmsäter drog ett skämt om sin ordförandeklubba var Stenson på väg upp igen. När hon kom in på ordningsfrågorna bestämde han sig.

– Fru ordförande! ropade han och viftade med sitt röstkort i luften.

Elmsäter reagerade med en överdrivet förvånad blick.

– Ordförande! upprepade Henry Stenson.

Han stod nu upp i sin fulla längd.

– Nu ropade Henry lite här vid sidan och det kanske var för att han inte visste hur man begär ordet, sa Elmsäter.

Ingen i lokalen vågade skratta.

I Stockholms stads delegation var de lika förvånade som alla andra. Det här hade deras ordförande inte förankrat hos dem.

När han till slut fått tillträde till talarstolen sa Henry Stenson:

– Jag ska inte bli långrandig. Jag vill bara säga att jag tror det är viktigt att vi vid ett senare tillfälle får tala om elefanten i rummet. Det vill säga decemberöverenskommelsen.

Det gick ett sus bland ombuden.

Anna Kinberg Batras partiledarskap kunde ha börjat bättre.

Av förespråkare har decemberöverenskommelsen kallats för en kohandel i vår tid. Då, 1933, bröts ett parlamentariskt dödläge genom ett blocköverskridande samarbete. Bondeförbundet ställde sig bakom den socialdemokratiska regeringens expansiva krispolitik och fick i gengäld stöd för sin protektionistiska jordbrukslinje.

Men den som studerar det dokument som sex partier presenterade på annandag jul 2014 kan fråga sig:

Var är kon?

Decemberöverenskommelsen innebär att den partikonstellation som för tillfället är störst ges garantier att kunna styra i minoritet. Oppositionen lovar att släppa igenom motståndarsidans statsministerkandidat och budgetar, och att inte bryta ut enskilda frågor.

Den handlar bara om formerna för politiken, inte om innehållet. Vilket är en avgörande skillnad. I politiken tenderar sakfrågorna – inte formerna – vara det krut som trasar sönder löften.

De nedlagda rösternas politik ska gälla i åtta år, fram till valdagen 2022. Är det sagt.

Men vem kan skaka hand på något sådant?

De senaste åtta åren har socialdemokraterna hunnit byta partiledare tre gånger, sverigedemokraterna har femfaldigat sitt väljarstöd och alliansen har övervunnit ett sekel av borgerlig splittring.

Framför allt kommer sakpolitiken att ändras. För åtta år sedan stod valfriheten på tapeten, nu skälls det på vinster i välfärden. Då rådde enighet om att försvaret i princip kunde sparas bort, nu tävlar man om vilket parti som vill rusta upp mest. Då handlade de stora bråken om jobbskatteavdrag och fastighetsskatt. Det gör de inte nu.

Allt som händer de framtida åtta åren ska pressas in i den form som heter decemberöverenskommelsen. Även i ett nedtonat framtidsscenario blir trycket på uppgörelsen så starkt att den knappast kan tänkas hålla.

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsminister Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med en alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Listan på utlovade reformer som han ännu inte kunnat genomföra är lång: från satsningar på a-kassan, traineejobb i välfärden och extratjänster för långtidsarbetslösa, till att slopa tidsgränsen i sjukförsäkringen, den rabatterade arbetsgivaravgiften för unga samt fas 3.

Det kommer att vara frestande för Löfven att låta finansminister Magdalena Andersson trycka in så mycket som möjligt i vårbudgeten när oppositionen nu har bundit sig vid att släppa igenom den. Rent formellt är det bara inkomstskatterna som inte går att ändra i en vårproposition. Däremot säger praxis att man endast gör mindre justeringar i tabellerna – inte en helomläggning av politiken – i väntan på den riktiga budgeten på hösten.

Men konstruktionen av decemberöverenskommelsen talar för att det kan bli en större kursomläggning denna gång. Om allianspartierna lägger fram ett gemensamt skuggförslag, som brukligt, måste regeringen ha vänsterpartiets stöd för att räknas som den största partikonstellationen – och skyddas av uppgörelsens immunitet.

– Det garanterar ju oss ett betydande inflytande, som vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt konstaterade i SVT nyligen.

Batra

Från borgerligt håll ser man en strategisk poäng i att socialdemokraterna tvingas vänster ut, att det då skulle bli lättare att vinna slaget om mittenväljarna i valet 2018.

Men hur mycket vänsterpolitik tål egentligen alliansens riksdagsledamöter utan att rösta emot?

Vårbudgeten skulle vara ett perfekt tillfälle om regeringen vill avskaffa Lov, lagen om vårdval, som de misslyckades med i höstas. Eller driva igenom någon av de andra symbolladdade frågorna där motståndet varit hårt.

Göteborgsmoderaternas ordförande Cecilia Magnusson, som suttit i riksdagen sedan 1998, fick i Göteborgs-Posten frågan var gränsen går:

Om de rödgröna skulle ta med en nedläggning av Bromma flygplats i en budget, hur skulle du rösta då?

  Vill du ha en gräns är det ungefär där. Skulle de ta med en nedläggning av Bromma är det definitivt över en gräns. Man vet ju vad vi tycker och det vore att utmana den här överenskommelsen. Det vore likadant med vinster i välfärden.

Även om partiledningarna sluter upp bakom avtalet finns det ingen garanti för hur deras riksdagsledamöter röstar. Inför moderatledaren Anna Kinberg Batras första möte med riksdagsgruppen i veckan förklarade två moderata riksdagsledamöter öppet att de inte kände sig bundna av uppgörelsen eftersom de inte hade rådfrågats på förhand.

– Jag är inte tillsatt för att rösta fram s-politik i riksdagen, som Isabella Hökmark uttryckte sig i Dagens Nyheter.

I juridisk mening har hon också rätt: ingen kan bestämma hur de 349 riksdagsledamöterna ska rösta. Att decemberöverenskommelsen förhandlades fram i sådan hast, utan att förankras i partigrupperna, är därför en svaghet.

Uppstår det en konflikt om vad som får inkluderas i vårbudgeten, vilket det med högsta sannolikhet gör, finns det heller ingen mekanism för att lösa tvisten.

Oppositionen kan protestera i ett utskott, ta frågan till talmannen och konstitutionsutskottet och sedan få till en omröstning om saken i kammaren. Men har bråket gått så långt kan man knappast tala om ett blocköverskridande samarbete om gemensamma regler längre.

Decemberöverenskommelsen kan alltså vara överspelad redan om ett par månader.

Ett annat alternativ för alliansen skulle vara att rikta en misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd. Misstroendeförklaringen skulle stödjas av sverigedemokraterna – som i veckan själva begärde misstroendeförklaring mot Löfven – och därmed gå igenom. Statsrådet skulle då tvingas att avgå.

 En efter en skulle alliansen kunna plocka bort Löfvens ministrar. De omstridda frågorna skulle emellertid kvarstå. Och skulle Stefan Löfven – som hellre utlyste nyval än regerade med alliansens budget – verkligen acceptera att oppositionen dikterar vilka ministrar som får sitta kvar i hans regering och vilka som inte får det?

Knappast.

Det blir ett spel med höga insatser redan i april. Men kanske så höga att ingen vågar göra sitt drag redan då. Det blir dock bara en tidsfråga innan politikerna passerar nästa gräns.

Överlever decemberöverenskommelsen vårbudgeten väntar en intressant mandatperiod. Speciellt för den nyvalda moderatledaren Anna Kinberg Batra, som är den som fått utstå hårdast kritik efter handslaget i mellandagarna.

Det som presenterats som hennes första stora beslut har sågats av tunga moderatnamn som Ulf Adelsohn, Cecilia Stegö Chilò, Mikael Odenberg, Gunnar Hökmark och Bo Lundgren. Liksom av tusentals arga väljare på partiets Facebook-sida.

Beslutet att avsäga sig inflytande nu för möjligheten att kanske få styra sen har kallats både »villkorslös kapitulation« och »borgerligt högförräderi«.

Kinberg Batra har försvarat sig med att »vi har tusentals riksdagsbeslut framför oss«.

Samma resonemang har hörts från de andra alliansledarna: för att visa att de inte lägger sig platt för regeringen tänker de föra en mer konfrontativ politik mellan budgetillfällena. Oppositionen måste helt enkelt visa för väljarna och sina egna medlemmar att de fortfarande bedriver opposition.

Centerpartiledaren Annie Lööf konstaterade i Svenska Dagbladet att de förmodligen kommer att »fälla regeringen i ett antal frågor«.

I samma tidning sa folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Erik Ullenhag:

– Vi förhandlar aldrig med sverigedemokraterna, men vi kommer naturligtvis att formulera våra yrkanden så att vi kan få majoritet för dem.

Vilka frågor kan det röra sig om?

I folkpartiets tidskrift Nu har partiledaren Jan Björklund räknat upp ett antal sådana: tidigare betyg i skolan, straffskräpningar, bevara kärnkraften, stoppa stängningen av Bromma flygplats.

– Jag törs säga att den nuvarande oppositionen kommer att vinna fler omröstningar än någon tidigare opposition, sa Björklund.

Om alliansen gör verklighet av sina hot uppstår den andra stora frågan: Var går Stefan Löfvens gräns? Hur många nederlag tål regeringen och hur mycket borgerlig politik kan Löfven acceptera innan han hellre utlyser nyval igen?

Ju närmare valet 2018 vi kommer desto mer behöver oppositionspartierna profilera sig och söka konflikter. Vilket knappast förbättrar den redan mycket sköra samarbetsvilja som decemberöverenskommelsen vilar på.

Syftet med uppgörelsen var att underlätta minoritetsstyre, men följden kan mycket väl bli den motsatta i och med att de sakpolitiska motsättningarna tilltar.

Säg att oppositionen driver igenom en uppluckring av Las, lagen om antällningsskydd, en fråga där moderaterna har hållit emot inom alliansen men där det finns tecken på att partiet kan vara på väg att svänga under Kinberg Batra. Det vore svårt att se att gamla fackbasen Löfven skulle verkställa ett sådant beslut utan vidare. Eller för den delen kunna runda det utan att alliansen skulle dra tillbaka sina löften i december-överenskommelsen.

Här finns ett designfel.

Medan tidigare minoritetsregeringar i Sverige har byggt på att man sökt stöd över blockgränsen är decemberöverenskommelsen formulerad så att mittenpolitiken blir överflödig. Regeringen måste söka stöd vänsterut, och i med att budgeten med automatik röstas igenom försvinner incitamentet för Löfven att sträcka ut handen över blockgränsen. Samtidigt tvingar den alliansen att röra sig högerut i ett försök påvisa skillnader, så att inte sverigedemokraterna framstå som det enda oppositionspartiet.

För att motverka tendensen till polarisering har politikerna skrivit in tre områden i decemberöverenskommelsen – försvar, pensioner och energi – där de sex partierna ska försöka samarbeta över blockgränsen.

Trots att samtalen knappt har hunnit starta har de redan börjat haverera. Vid Folk och Försvars konferens i Sälen förra helgen ställde alliansen krav på att utreda ett svensk Nato-medlemskap, något som socialdemokraterna och miljöpartiet vägrar gå med på. Till SVT sa Jan Björlund att om inte regeringen går alliansen till mötes på denna punkt är försvarsöverenskommelsen i fara. Faller en del av uppgörelsen kan man knappast kräva att resten är bindande heller.

Så kan den falla isär, bit för bit.

Problemet är att decemberöverenskommelsen på inget sätt undanröjde den misstro mellan partierna som ledde fram till budgetkaoset i december. Tvärtom har misstänksamheten förstärkts sedan partiföreträdarna efteråt fortsatt att bråka om historieskrivningen och vem som gjorde vad fel.

Att då kunna enas om svårlösta frågor kan bli svårt, och sammanbrutna förhandlingar riskerar att ge ammunition till den part som när valet 2018 närmar sig inte längre känner samma vilja att hålla fast vid röstpakten.

Om decemberöverenskommelsen mot oddsen klarar sig så långt väntar en ny verklighet efter valet 2018 – oavsett hur valutgången blir.

Att sex partier valde att bakbinda sig i mellandagarna 2014 berodde inte på att de älskade överenskommelsen utan att de just då bedömde den som det minst dåliga alternativet.

För alliansen – som fick betala det högsta priset – var läget särskilt prekärt. Moderaterna befann sig mitt i ett partiledarbyte. Kristdemokraterna låg farligt nära fyraprocentsspärren. Ett kostsamt nyval riskerade att göra mer skada än nytta.

Det var heller inte ett alternativ för alliansen att bryta blockpolitiken, och därmed ge upp det främsta långsiktiga vapnet mot ett socialdemokratiskt maktinnehav. Då räddade man hellre kvar Stefan Löfven vid makten, om det samtidigt gav alliansen en ordentlig chans att regera efter valet 2018 utan att behöva samla en riksdagsmajoritet bakom sig.

I Anna Kinberg Batras kostnadskalkyl fanns ett maktskifte 2018 inräknat. Skulle de rödgröna vinna lär den massiva kritiken inom moderaterna – och i andra allianspartierna – till slut tippa över och Kinberg Batra får svårt att sitta kvar.

löfven

Vad händer med uppgörelsen om en eller fler partiledare ryker?

Decemberöverenskommelsen är på intet sätt juridiskt bindande. Uppgörelsen är, som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson uttryckt det, »ett gentlemen’s agreement«. Det enda som håller den samman är personlig heder. En ny partiledare kan strunta i överenskommelsen utan att straffas annat än av väljarna (som lika väl kan premiera sådant agerande).

Inte ens om alliansen segrar över de rödgröna 2018 är det säkert att avtalet hålls. Det som händer då är att den interna pressen på att inte lägga sig platt för regeringen i stället hamnar hos socialdemokraterna – som vid det laget kan ha bytt partiordförande igen – och hos miljöpartiet, som aldrig gillat minoritetsstyre från första början. Vänsterpartiet är dessutom inte bundet av någon överenskommelse överhuvudtaget.

Men lika troligt är att båda blocken backar i valet 2018, inte minst som en konsekvens av att december-överenskommelsen stärker sverigedemokraternas martyrroll, där de – med viss fog – kan påstå att de etablerade partierna ändrat spelreglerna bara för att stänga dem ute. Fyra val i rad har sverigedemokraterna som sämst fördubblat sitt röstantal. Sker det även denna gång innebär det att partiet får 25 procent.

I ett sådant läge får en minoritetsregering sannolikt mindre än 40 procent av väljarna bakom sig. Och den lilla legitimitet som decemberöverenskommelsen då har kvar försvinner.

Om inte tidigare spricker den då. För mandatperioden 2018 till 2022 innebär i det läget att alla hot mot uppgörelsen dyker upp i repris – men i större skala och styrka. Det blir en gigantisk version av fångarnas dilemma, där kollektivet tjänar på att samarbeta i stället för att bråka men där någon av parterna till slut faller för frestelsen att bryta mot pakten för egen vinnings skull.

Jurister letar alltid efter kryphål i avtal. Har någon stämt en gäller det att hitta den paragraf som kan rättfärdiga ens agerande. Den avgörande svagheten i decemberöverenskommelsen är att den som vill bryta avtalet inte har några svårigheter att motivera sitt beslut. Det räcker med att peka finger och säga att någon annan har brutit mot uppgörelsens andemening – och det är ju exakt vad alla parter planerar att göra.

De framtida åtta åren kommer politiken gång på gång att kretsa kring den smärtgräns som Stefan Löfven inte kan acceptera och den som Anna Kinberg Batra inte överlever som partiledare. Budgeten ska fyllas med vänsterpolitik samtidigt som riksdagen ska fyllas av högerpolitik. Det går inte ihop. Kryphålen är för många. På åtta år kommer partiledare att bytas ut, opinionssiffror skifta och nya politiska frågor att dyka upp. Framför allt kommer de sex partierna att ägna sig åt att hävda att någon part bryter mot decemberöverenskommelsen.

Argumenten för att påstå det kommer inte saknas.

Vad som för sex partiledare i mellandagarna framstod som en smart lösning på en djup regeringskris kan snabbare än de anar vändas mot dem.

Statsminister Per Albin Hansson fick uppleva det efter kohandeln 1933. Hur han först fick klä skott för att han manipulerat den parlamentariska situationen genom politiskt rävspel. Sedan förlora en rad viktiga voteringar. Först ett nederlag om försvarspolitiken. Och när han sedan vägrade att avgå åkte han på pumpen om pensionerna också.

Det var ingen som hade några svårigheter med att motivera varför de röstade mot regeringen.

När Anna Kinberg Batra till slut blivit vald till alliansens partiledare på stämman i lördags dök Lööf, Björklund och Hägglund upp på scenen. De frågades ut och drog sina bästa hata-sossar-one-liners och hela det stora borgerliga partiet mös av enighet och revanschlusta.

Tills Catharina Elmsäter-Svärd frågade:

– Den här decemberöverenskommelsen, hur tänkte ni där? Jag menar namnet. Förkortningen blir ju DÖ.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera