Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Några tusen bomber senare

Experter vet hur den Islamska staten kan bekämpas. Frågan är om den USA-ledda koalitionen är beredd att göra vad som krävs.

Medan de amerikanska planen tvingades stanna på marken passade IS-soldaterna på. Med tio bilbomber, en våg av markattacker och med hjälp av motståndsfickor inne i Ramadi lyckades de överrumpla de irakiska regeringsstyrkorna och ta kontroll över den viktiga staden, bara ett tiotal mil väster om Bagdad.

De hade fått en skänk från ovan, i form av en sandstorm som denna fredag den 15 maj svepte in över centrala Irak.

Ramadi hade fallit. Och bara några dagar senare skulle Islamiska staten ta kontroll över den syriska staden Palmyra. Oron över världsarven i området överskuggade att även den staden var strategiskt viktig.

Den brokiga och allt annat än samkörda USA-ledda koalitionen hade tillfogats sin andra prestigeförlust på mindre än en vecka.

Efter en vår av ljuspunkter, av befriade städer och av rapporter om Islamiska statens begynnande tillbakagång verkade operationen i Irak och Syrien vara tillbaka på ruta ett.

Omvärlden började återigen fråga sig: Funkar strategin mot IS?

USA backade motvilligt in i sin nuvarande insats i Irak. När president Barack Obama den 7 augusti 2014 talade till amerikanska folket i direktsänd tv hade det bara gått två år sedan han i en valrörelse skrutit om att han avslutat två krig som han ärvt av sin företrädare.

Nu var det alltså dags igen. Militära insatser, sa presidenten, var nödvändiga för att stoppa IS framryckning.

Dagen efter bombade några stridsplan en av terrororganisationens artillerienheter. Och kriget var i gång. Den amerikanska motviljan syntes om inte annat genom att den nya insatsen i Irak inte fick något tvmässigt namn i stil med »Operation Desert Storm« eller »Operation Desert Shield«. Den fick faktiskt inget namn alls. Först efter mer än två månader döptes insatsen till »Operation Inherent Resolve«.

Det tog inte lång tid för IS att anpassa sin taktik till den nya motståndaren. Deras förband delades in i fler enheter, och de amerikanska stridsplanen och drönarna fick lägga alltmer tid på att slå mot allt mindre mål. Militär branschpress noterade redan efter några månader att mängden fällda bomber och avlossade missiler skenade iväg. Från augusti till december mångfaldigades antalet »mål« – och det handlade oftare om infrastruktur och logistik än om att slå ut vapen eller fordon.

Attacken mot Ramadi för två veckor sedan sammanfattar ganska väl det militära läget. IS hade uppenbarligen kunskap om att amerikanska luftstridskrafter inte kunde slåss under en sandstorm. Bedömare har jämfört med bland annat finska vinterkriget 1939-40, då finländarna drog nytta av sin kunskap om terrängen och vädret för att slå tillbaka mot det invaderande Sovjetunionen.

Å andra sidan visar attacken mot Ramadi också att IS har begränsats av USA:s och de övriga allierades insats. Tiden då man kunde slänga upp soldater på lastbilsflak och rulla in i en stad är förbi. Koalitionens luftherravälde innebär att behovet av planering har ökat.

Och även om bakslagen kommit tätt de senaste veckorna har insatsen också krönts av ett par oomtvistade framgångar: i Kobane lyckades kurderna få bort IS, i Baiji återtog regeringsstyrkor kontrollen över ett viktigt oljeraffinaderi.

Tankesmedjan Washington Institute for Near East Policy framhåller i en rapport att framför allt den humanitära interventionen vid Sinjarberget i augusti, då yazidiska flyktingar undsattes, skapade sympatier i väst och därmed »köpte tid« för att låta den större operationen lyckas.

Framgångar och motgångar – det är inte konstigt att det fortfarande är svårt att enas om vilket betyg man ska sätta på insatsen hittills.

– Ska vi sätta eld på håret vid varje bakslag i kampen mot IS? utbrast Vita husets talesman Josh Earnest efter Ramadis fall, och fortsatte med att kalla insatsen en framgång »på det hela taget«.

Andra håller inte med. Iranska militärer anklagar USA för att vara oengagerat. Amerikanska försvarsministern Ashton Carter anklagade i sin tur irakiska regeringsstyrkor för att inte vilja slåss – vilket senare tvingade vicepresident Joe Biden att be irakierna om ursäkt.

– Det finns ingen strategi, sammanfattade John McCain, republikan och ordförande i senatens försvarsutskott.     

Det mesta tyder på att det är motviljan att engagera sig fullt ut som nu straffar sig i Irak och Syrien. Enligt Washington Institute lägger USA fortfarande sex gånger så mycket resurser på informationsinhämtning och underrättelseverksamhet i Afghanistan som i Irak och Syrien. Det är en viktig faktor: eftersom USA inte har några marktrupper kvar i Irak blir underrättelseverksamheten – så kallad ISR (intelligence, surveillance and reconnaissance) – det enda sättet att hitta mål för stridsplanen att slå ut.

– Det påminner väldigt mycket om Israels krig i Libanon 2006. Man tänker »vi bombar skiten ur dem i en vecka, och sedan kommer de att ge sig«. Men det hände inte då och det händer inte nu, säger Stephan Persson-Tyrling, som är chef för sektionen för luftoperationer på Försvarshögskolan och har flera års erfarenhet från arbete i Syrien, Israel och Libanon.

Scenariot som nu utspelas i Irak är ändå inte så långt från det som USA förutspådde när insatsen inleddes. Enligt ett strategidokument som i höstas läckte till tidningen New York Times var tanken att de första månaderna mest skulle handla om att hejda IS framryckningar. Först under våren skulle den stora motoffensiven inledas.

När våren börjar bli sommar har någon sådan stor motoffensiv ännu inte synts till. Det största hindret är förmodligen att de irakiska trupperna ännu inte nått upp till den nivå som USA såg framför sig. Även deras stridsledning lämnar mycket att önska. Enligt rapporter skickas information om möjliga mål alldeles för långsamt för att koalitionen ska hinna slå ut dem från luften.

Tio månader in i insatsen står det nu klart att många militära besserwissrar i USA fått rätt. När man läser de policydokument som tankesmedjor med fokus på Mellanöstern och militära experter spottade ur sig i höstas är det tydligt att de svårigheter man såg framför sig också är de svårigheter som hämmar amerikanerna nu: inga marktrupper, ingen trovärdig partner.

Den stora frågan är nu om motgångarna är tillräckliga för att få USA och de allierade att ändra strategi. En sådan förändring skulle kunna vara att frångå den »nollvision« för amerikanska förluster som präglat operationen hittills. Genom att acceptera större risker kan man få bättre information – och slå ut fler mål.

Stephan Persson-Tyrling tror att det måste bli lite värre innan något större skifte sker.

– Det behövs en ohelig allians. USA har målat in sig lite i ett hörn genom att så kraftigt ta avstånd från Syriens diktator Bashar al-Assad. Men när IS framgångar når en viss gräns kommer västvärlden att bestämma sig för att man inte kan titta på längre. Då finns det möjligheter till fler samarbeten, och kanske ett Natomandat eller ett bredare FN-mandat.

Fram till dess går operationen sin gilla gång. Dag efter dag berättar det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon vilka mål de lyckats träffa från luften. I måndags innehöll den listan 35 mål – 25 i Irak och 10 i Syrien. Det handlade om några byggnader, ett bepansrat fordon, två granatkastare, en lastbil, en checkpoint, en luftvärnskanon. Och så vidare.

Det är möjligen nog för att behålla ett status quo, men knappast tillräckligt för att på allvar förändra situationen på marken.

Fakta | Delvis stoppade

IS har tryckts tillbaka i norra och centrala delarna av Irak.

grafik1

Fakta | Svårt hitta mål

Insatsen mot IS växte under hösten – och spreds snart till Syrien men antalet övervaknings- och underrättelseoperationer är få. En jämförelse med insatsen i Afghanistan visar att operationen i Irak och Syrien saknar viktiga resurser.

grafik2

grafik3

Detta leder till att USA och de allierade har svårt att hitta relevanta mål för sina attacker.

Skärmavbild 2015-05-28 kl. 15.12.54

Fakta | En brokig koalition

Ett 60-tal länder är med i insatsen på ett eller annat sätt – de flesta, som Sverige, genom att skicka humanitär hjälp eller ekonomiskt stöd.

 kartor1

kartor2

kartor3

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera