Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

IMF-ordföranden Christine Lagarde

Ekonomi

Fond i förvandling

IMF begär pengarna tillbaka från Grekland. Men är organisationen lika hökaktig som förut?

»IMF go home.«

De sprejade orden kunde läsas på ett plank i Aten i början av januari.

Det är inte konstigt att det finns greker som är irriterade. Internationella valutafonden, IMF, har varit en av de tre långivare i den så kallade »trojkan« som ihop med EU och Europeiska centralbanken under många år ställt hårda besparingskrav på landet.

Men frågan är om just den här måltavlan var rätt vald.

I dagarna har Grekland ännu en deadline för att betala igen lån. Och den som står närmast på tur, med en avbetalning i dag fredag och ytterligare några de kommande veckorna, är just IMF.

Men de som följt processen nära den senaste tiden vet att IMF inte är en lika drakonisk motpart som de andra i trojkan. I början på maj publicerade till exempel Financial Times uppgifter om att IMF inte ville betala sin del av den sista utbetalningen till Grekland på dryga 7 miljoner euro om inte euroländerna först skrev av en större del av sina lån till landet.

IMF:s officiella hållning har inte framkommit. Så sent som häromveckan förkunnade fondens chef, franska Christine Lagarde, också att ett grekiskt utträde ur euron var »en möjlighet«.

Men i veckan kom så beskedet att långivartrion enats och att valutafonden trots allt inte kräver nedskrivning. Därmed visade trojkan åter en enad front i sina krav på den grekiska regeringen. Hur denna den senaste maktmätningen med statsminister Alexis Tsipras slutade var oklart vid denna tidnings pressläggning. Om Grekland lyckades skaka fram pengar. Om parterna enades om, ännu en, kompromiss som sköt avgörandet på framtiden. Eller om landet faktiskt hamnade i något som innebär en inställelse av sina betalningar.

Klart är dock att IMF inte riktigt är den hök organisationen en gång varit.

IMF, som samlar 188 medlemsländer, är som mäktigast i kristider. Tyngdpunkten i organisationens arbete ligger på övervakning av ländernas ekonomier, men det är först när man kliver in som långivare som kraven blir skarpa.

Medlemsländerna skjuter till kapital i förhållande till sin vikt i världsekonomin. Hur stort kapitalet är avgör sedan vilken röststyrka landet får i de beslutande organen, där länderna representeras av antingen finansministern eller riksbankschefen.

I samarbete med organisationens tjänstemän utarbetas villkoren för lånen.

Under nittiotalet var IMF känt för att använda hårdhandskarna mot länder i ekonomisk kris. Kärnan i åtgärdsprogrammen från IMF och Världsbanken sammanfattades 1993 av ekonomen John Williamson i en tiopunktslista med det famösa namnet »Washington Consensus«. Senare skulle begreppet komma att användas av främst USA-kritiker som en mer svepande beteckning på nyliberal politik, men från början var det en uppräkning av konkreta åtgärder.

Kortfattat var listan som följer: strikta kriterier för minskade budgetunderskott, nedskärningar i offentliga utgifter, breddade skattebaser, mer marknadsstyrda räntor och växelkurser, borttagna handelsregleringar, underlättande för utländska investeringar, avregleringar, privatiseringar och stärkt äganderätt.

Den här »one size fits all«-modellen mötte kritik, och inte bara på torgmöten. Invändningarna handlade bland annat om att valutafonden sällan såg andra orsaker till obalanser än inhemsk efterfrågan och kreditexpansion.

Men för IMF var den kritiken inte så allvarlig som det som sedan hände – världen började må bättre. I mitten av 2000-talet minskade behoven av låneprogrammen. Organisationen fick göra sig av med en sjättedel av sin personalstyrka. Samtidigt mötte organisationen fortsatt kritik och internt krävde man förändringar i policys och styrning. Det kallades rentav för en kris – för valutafonden alltså.

Men så kom den riktiga krisen. Bank-kollapsen 2008 tvingade Island att ta nödlån. Och sedan gick det snabbt. G20 bestämde sig för att trippla lånekapaciteten och 18 månader senare hade ytterligare 18 länder förhandlat med IMF på grund av recessionen.

Organisationen fyllde ett behov igen. Krassa medarbetare talade om en vitalisering. Men inte bara det. Det började tänkas helt nya tankar inom IMF.

Det började synas i organisationens rapporter om världsekonomin. 2011 uttryckte organisationen oro över att kraftiga nedskärningar skulle kunna försena återhämtningen, inte minst i Europa. 2013 läckte det ut en intern rapport från IMF där organisationen bedömde att den ekonomiska krisen i Europa kunde ha mildrats om Grekland hade beviljats skuldavskrivningar 2010, något som orsakade storbråk inom trojkan.

– Om man ska generalisera kan man säga att IMF tidigare var finanspolitiskt konservativt. Under de senaste åren har man förespråkat mer aktiv finanspolitik i stora kriser, säger Torbjörn Becker, doktor i internationell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han pekar på att IMF:s experter tidigt drog paralleller till 1930-talets depression vid den globala finanskrisen.

– Det fanns en läxa att lära. Att man i ett sådant globalt krisläge måste våga ha stora underskott, säger han.

Intrycket av en mindre konservativ valutafond förstärktes av den förklaring till krisen som levererades av bland andra Michael Kumhof, den mediala tyska ekonom som är chef för fondens avdelning för ekonomiska modeller. Med en parallell till depressionen på 1930-talet menar han att det är ökande ekonomiska klyftor som orsakat överbelåningen. De rikaste fem procenten har ingenting att använda pengarna till, och de övriga 95 lånar för att kunna behålla sina konsumtionsnivåer.

lagarde2

Förhandlarna. IMF:s Christine Lagarde och Greklands finansminister Yanis Varoufakis har olika syn på landets skuldsättning.

I ett specialnummer av den vetenskapliga tidskriften Governance tecknar en rad ekonomer och statsvetare bilden av hur krisen förändrat IMF. Ekonomen André Broome går igenom IMF:s policyråd till låntagarländer under 2000-talets recession jämfört med de råd organisationen gett vid tidigare kriser. Han drar slutsatsen att organisationen gjort fundamentala avsteg från de doktriner som organisationen svor sig till under den argentinska skuldkrisen 2001, den asiatiska finanskrisen på 1990-talet, den mexikanska pesokrisen 1995 och krisen i sovjetländerna i början av 1990-talet. Washingtonkonsensus verkar inte gälla som förr.

Först och främst har organisationen accepterat tillfälliga kapitalkontroller för länder som riskerar kapitalflykt, något som förr vore närmast otänkbart. Organisationen är mindre sugen på att driva på för privatiseringar. Kraven innefattar inte heller att avskaffa handelsregleringar.

– IMF har tjatat lite mindre om strukturella reformer. Man menar att det inte är så viktigt mitt under krisen, sammanfattar Torbjörn Becker.

Å andra sidan är mycket detsamma, konstaterar André Broome i sin artikel. Även om IMF oroar sig för alltför kraftiga åtstramningar, fokuserar låneprogrammen fortfarande hårt på begränsningar av budgetunderskottet. Man kräver om-prioriteringar av offentliga utgifter från subventioner till utbildning, hälsa och infrastruktur. Breddade skattebaser, särskilt skatter på konsumtion, kvarstår också.

Snarare än ett helt nytt paradigm har IMF, med Broomes ord, gått »back to basics«. Organisationen har hittat en kärnstrategi.

Efter manglingarna inom trojkan har skillnaderna inte heller varit så kännbara som de kanske annars hade blivit.

Och även om IMF står för den mest pragmatiska hållningen kan det ironiskt nog bli just valutafonden som skickar Grekland över kanten. Som nämnts är det just de lånen som de här dagarna ska betalas in, i det läge där grekernas kassakistor har tömts definitivt.

FAKTA | 240 miljarder euro i nödlån

• 2009 avslöjade premiärminister Papandreou att Greklands statsskuld var mycket högre än tidigare beräknat. Han lade då ett första åtstramningspaket.

• Sedan 2010 har Grekland fått två stödprogram från EU och IMF med totalt 240 miljarder euro i nödlån och en rekordstor skuldnedskrivning på drygt 100 miljarder euro för tre år sedan. Lånen har villkorats med åtstramningar.

• De sista 7,2 miljarderna i nödlån har frysts inne sedan i höstas då Grekland inte kunnat komma överens med långivarna om vilka förändringar landet måste genomföra i sin ekonomi.

• Grekland ska betala 1,45 miljarder euro till IMF i juni och har redan betalat av ett lån genom att använda det kapital landet redan hade hos IMF. Årets enskilt största betalningskrav kommer dock från Europeiska centralbanken, som i juli ska ha in 4,18 miljarder euro och i augusti 3,38 miljarder euro.

• Under krisåren har Greklands arbetslöshet vuxit till över 25 procent. Realinkomsterna har minskat med omkring en tredjedel i snitt. 2013 uppgavs en femtedel av grekerna leva under fattigdomsgränsen.

FAKTA | IMF övervakar och lånar ut

Internationella valutafonden grundades efter andra världskriget för att verka för internationellt monetärt samarbete och ekonomisk och finansiell stabilitet. I dag jobbar fonden framför allt med att övervaka medlemsländernas ekonomier och med lån. Lånen finansieras främst med kapital från medlemsländerna. Hur mycket kapital ett land bidrar med avgör landets röststyrka. Fonden ställer villkor om ekonomiska reformer för att betala ut lånen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera