Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
fridolin Inrikes

Migrationspartiet de gröna

Glöm Förbifarten och tysk brunkol. Det riktiga regeringsbråket kommer att handla om migration.

För några veckor sedan dök det upp en musikvideo med statsrådet Fridolin. Han trycker upp skjortkragarna mot kameran, skriker »Pinsamt!« och är sedan borta igen.

Det pinsamma syftar på migrationspolitiken. Gränserna runt Europa och båtflyktingar som dör på Medelhavet. Fridolin är bara med någon sekund, sedan kommer reggaegruppen Partiets sångare Fredrik Boltes tillbaka i sina dreadlocks.

– Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal, skanderade han.

Sångaren känner statsrådet sedan tidigare. De sågs en gång när Boltes gick i gymnasiet och intervjuade Fridolin. Sedan sprang de på varandra några gånger över åren. Gustav Fridolin gillade reggae och Partiet, så när »Pinsamt« skulle släppas på Spotify drog Fredrik Boltes iväg ett mejl med länken till ministern och föreslog att han skulle dela den till sina följare.

»Är det hög tid att sluta med murar och gränser/Eller?!/Förvirringen total/Finns det nån empati, finns det nån moral?/Den som flyr har inget val!/Ingen människa är illegal!«

Jävligt bra låt, skrev miljöpartisten tillbaka i Facebookchatten. Fredrik Boltes skickade en hemlig länk till den halvfärdiga videon och frågade om Fridolin inte ville vara med.

– Gustav Fridolin är ju en internationell frihetskämpe. Han har varit i Palestina med International Solidarity Movement och blivit gripen av polisen när han var ung, vilket var så där tre år sedan. För mig är han inte som vilken kostympolitiker som helst utan en person som brinner för internationell rättvisa på riktigt, säger Fredrik Borges i dag.

Ministern fick förstås kritik. Man kommer inte undan med att rappa i slips. Mindre raljanta kritiker undrade varför han lät som att han satt i opposition när han brukar sitta runt bordet på regeringssammanträdena varje torsdag. Den regeringen var väl inte för fri migration, varför skulle Fridolin då vara med i en låt med texten »Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal«?

Textraden som Fredrik Borges gjort låtens brygga av är ett gammalt slagord som flyktingaktivister brukar använda vid demonstrationer. För Gustav Fridolin är det inget nytt. Hans politiska engagemang väcktes i protest mot flyktingmotståndet på nittiotalet. Han må vara utbildningsminister och lärare men migration är det som har engagerat honom mest i hans politiska karriär.

Det är inte bara Fridolin. Flera av dem som åker till miljöpartiets kongress i helgen är eller har varit asylaktivister. Migrationspolitiken är den fråga där partiet har bevarat sin radikalitet. Till skillnad från tillväxt, EU, arbetstid, medborgarlön, interndemokrati och andra gamla miljöpartistiska käpphästar är migrationen också en fråga där man inte har haft några uppslitande falangstrider. Det är dessutom ett politikområde där man verkligen har lyckats påverka. I tio år har miljöpartiet knuffat socialdemokraterna och moderaterna framför sig. De har bråkat och härjat och liberaliserat den svenska migrationspolitiken på flera punkter. De vill mer, komma ännu längre. Men frågan är om minister Fridolin kan fortsätta glädja asylaktivisterna.

Miljöpartiet har haft två mål med sin invandringspolitik de senaste åren. Det första är att genomföra konkreta förändringar. Det andra är att påverka hur debatten förs. Miljöpartiet vill lägga allt fokus på människors rättigheter och sakpolitik. De politiska diskussionerna får inte utgå från flyktingar och andra invandrare som problem eller hot.

Det gick bra ett tag, men nu har resten av debatten flyttat sig. Partiet blir alltmer ensamt.

Det är bara två år sedan den förra migrationsministern Tobias Billström toppade alla medier när han pratade om att moderaterna behövde se vad som kunde göras för att »minska volymerna« under nästa mandatperiod. I en intervju om papperslösa sa han att det inte var blonda och blåögda människor som gömde flyktingar.

Han höll på att bli av med jobbet. Statsministern tillrättvisade honom offentligt, sa till pressen att Billström behövde rätta sig efter regeringens linje och arbeta hårt för att återvinna förtroendet. Just ordet volymer framhölls i debatten som ett avhumaniserande begrepp.

Nu låter det annorlunda. Ordet volymer är inte längre ovanligt. Flyktingprognoserna har blivit högre. Kommuner, arbetsförmedling och Migrationsverket har larmat om att de inte kan hantera läget. Migrationen beskrivs av både politiker och debattörer som en utmaning och ett problem, oavsett om den ska hanteras med solidariskt öppna hjärtan eller styras bort med signalpolitik.

Även den politiska debatten har ändrats på kort tid. Dagen efter valet 2010 skrev två borgerliga chefredaktörer – Paulina Neuding och Johan Lundberg – en debattartikel med rubriken »Vi efterlyser en debatt om invandringens problem«. Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen. Debattörerna tyckte inte att övriga partier skulle lämna migrationsfrågan till sverigedemokraterna. Chefredaktörerna kallades brunblå och någon större debatt kom inte i gång.

Nu, efter ännu ett val, är det annorlunda på ledarsidorna. Expressens Anna Dahlberg skriver att Sverige inte klarar att ta emot så många flyktingar och har bland annat pekat på möjligheter att återpolitisera migrationspolitiken, se över reglerna för anhöriginvandringen, införa säkra länder och ha tidsbegränsade uppehållstillstånd som regel för signalvärdets skull. I Svenska Dagbladet har Tove Lifvendahl argumenterat för att volymfrågan måste tas på allvar. PM Nilsson driver tiggeriförbud i Dagens Industri.

Många andra borgerliga tyckare driver frågan om en mer restriktiv migrationspolitik på olika debattsidor. Partierna har också svängt.

I vintras föreslog kristdemokraterna att man ska ersätta permanenta upphållstillstånd med tillfälliga, att asylsökande från länder som bedöms som säkra ska snabbehandlas och att etableringsersättningen till nyanlända ska sänkas.

Moderaterna ville under våren att permanenta uppe-hållstillstånd ska knytas till arbete. De har också lagt fram förslag på ett förbud för organiserat tiggeri. Folkpartiet har pratat om tillfälliga uppehållstillstånd och sänkt dagersättning. Alla tre vill också skärpa anhöriginvandringen.

Motiveringarna har varierat. Ökad integration, minskade kostnader och att färre kommer att söka sig till Sverige.

Centerpartiet är det enda borgerliga parti som inte tagit fram ny politik i den här riktningen.

– Jag står ju upp för den politik som vi gemensamt gick till val på. Då har centerpartiet valt att behålla vår tro på att det är permanenta uppehållstillstånd som ger en trygghet för de barnfamiljer som kommer hit, sa Annie Lööf i den senaste partiledardebatten i SVT.

Oavsett vad man tycker om den politiska frågan har miljöpartiet förlorat målet att debatten ska utgå ifrån människors rättigheter och behov. Migrationsläget beskrivs numera ständigt som en stor utmaning för landet och ett problem för kommunerna och Arbetsförmedlingen.

I miljöpartiets och socialdemokraternas regeringsförhandlingar var migration utåt inte en konfliktfråga. Socialdemokraterna har anslutit sig till migrations-överenskommelsen och miljöpartiet gick med på att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring för att komma till rätta med utnyttjande av migranter, så länge facket inte fick något att säga till om. Partierna är överens om att i EU driva på för lagliga vägar för flyktingar som vill ta sig till Europa.

Men historiskt är migrationspolitiken ett av de stora såren i samarbetet mellan de båda partierna. Det finns en del som tyder på att det kan bli så igen.

miljöpartietinvandring

Klicka på bilden för att göra den större. 

Länge var moderaterna samarbetspartner till socialdemokraterna i migrationsfrågor. De kallades järnaxeln. De har på olika sätt försökt hålla antalet flyktingar nere. 1989 fattade socialdemokraterna Luciabeslutet, en kraftig skärpning av asylreglerna. Bara de som uppfyllde Genèvekonventionens kriterier skulle få stanna. Den moderatledda regeringen rev upp beslutet två år senare. Men när antalet flyktingar ökade under kriget på Balkan införde Carl Bildt i stället visumtvång för kosovoalbaner.

Tillsammans drev socialdemokraterna och moderaterna på nollnolltalet igenom en skärpning av transportöransvaret, ställde högre krav på anhöriginvandrare och gjorde det svårare att stanna av humanitära skäl.

Lika mycket handlade järnaxeln om att stå emot de andra partiernas liberaliseringsförslag.

Men 2003 skaffade moderaterna en ny samarbetspartner. Tillsammans med miljöpartiet och de andra borgerliga partierna tvingade de den socialdemokratiska regeringen att tillsätta en utredning för att underlätta arbetskraftsinvandring.

Parallellt med järnaxeln växte en ny allians fram i migrationspolitiken. Fredrik Reinfeldts första regering gjorde ytterligare liberaliseringar av arbetskraftsinvandringen tillsammans med miljöpartiet. Alliansen hade egen majoritet då. Sverigedemokraterna satt inte i riksdagen.

Det förändrades i valet 2010 och när alliansen åter ville göra upp med miljöpartiet om migrationspolitiken ställde de gröna hårda krav i utbyte. De fick igenom vård och skola för gömda flyktingar.

Den gamla järnaxeln hade varit emot det. Den som inte har rätt att stanna i Sverige ska inte heller ha medborgerliga privilegier. Så har både socialdemokraterna och moderaterna resonerat. Miljöpartiet – och de borgerliga småpartierna som gladdes åt att miljöpartiet drev frågan – menade att vård och utbildning handlar om mänskliga rättigheter man inte kan förvägra någon.

För moderaterna var migrationsöverenskommelsen också ett sätt att binda upp miljöpartiet, att säkra en framtida majoritet. Som det politiska landskapet såg ut skulle det bli svårt för alliansen att regera ensam. I valet mellan sverigedemokraterna och miljöpartiet vann de senare.

Men migrationssamarbetet började gnissla. Tobias Billström och justitiedepartementet förhalade vård för gömda.

– Det är inte acceptabelt att frågan om lika rätt till vård för alla fortsätter att dras i långbänk, skrev Åsa Romson på Svenska Dagbladets debattsida och hotade att hoppa av överenskommelsen om reformen inte fanns med i höstbudgeten.

Moderaterna ändrade sig. Det var 2012. Året efter blev det bråk igen. Partierna tolkade en skrivning om synnerligen ömmande omständigheter olika. Miljöpartiet menade att regeringen lovat att ändra lagen så att fler skulle få stanna. Moderaterna menade att man bara var överens om att man skulle se över praxis.

– Det är vår uppfattning att det som står i överenskommelsen har vi gjort och vi har inte funnit någon praxisförskjutning som det uttryckts oro för. Därmed har vi fullföljt överenskommelsen i denna del, sa Fredrik Reinfeldt.

Konflikten aktualiserades vid samma tid som Tobias Billström pratat om att volymerna till Sverige måste minska och om ickeblåögda flyktinggömmare.

Gustav Fridolin försökte få upp diskussionerna på partiledarnivå. Fredrik Reinfeldt ville inte träffa språkrören.

De hotade med att hoppa av igen.

Till slut gick Tobias Billström med på att lägga fram ett lagförslag, men bara för barn.

En intensifierad jakt på papperslösa, som kallades Reva, spelade också in för miljöpartiets tal om att lämna överenskommelsen. Polisen begärde legitimation på människor med utländskt utseende i tunnelbanan och i vanliga cykelkontroller i syfte att hitta männi-skor som uppehöll sig utan tillstånd.

»Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta«, hade partierna skrivit i överenskommelsen, vilket gjorde att även miljöpartiet fick kritik för polisens sökande. Men miljöpartiet tyckte att hela skulden skulle ligga på regeringen, deltog i demonstrationerna mot Reva och förklarade sig oskyldiga genom att framhålla att de inte hade fått vara med och formulera regleringsbrevet till polisen.

Miljöpartiet har tryckt partierna framför sig, men både socialdemokraterna och moderaterna har under tiden gjort ideologiska resor på egen hand. I moderata ungdomsförbundets nittiotal fanns en stark kritik mot järnaxeln och ett driv mot mer liberal politik. I den gamla ordförandestriden var Ulf Kristersson på de liberala flyktinggömmarnas sida, Fredrik Reinfeldt företrädde en ordning-och-reda-linje, men som ändå var betydligt mer liberal än moderpartiet. Det lustiga är att Fredrik Reinfeldts nya moderater höll den liberala linjen – han vägrade till exempel att ifrågasätta permanenta uppehållstillstånd – och att det är Ulf Kristersson och Anna Kinberg Batra – båda starka liberaliseringsförespråkare i ungdomsförbundet – som stått för den senaste tidens omsvängning under tryck från arga kommunpolitiker. Moderata ungdomsförbundet har ändå fortsatt: mer invandring, mer antirasism.

Socialdemokraterna har på samma vis pressats bort från den hårda retoriken och politiken av sina sidoorganisationer. Mona Sahlin ersatte Göran Persson med ett helt annat tonläge om antirasism. De flyktingvänliga flyttade fram sina positioner.

Ändå har de båda stora partierna hela tiden haft en hållning som skiljer sig från miljöpartiets. Ytterst visar den sig i synen på vad som händer med dem som inte får stanna i ett system med reglerad invandring. Något som har hållit miljöpartiets nuvarande språkrör vaken om nätterna.

Våren 2005 hade Gustav Fridolin just fyllt 23 år. Han var Sveriges yngsta riksdagsledamot. Under fastan den våren ordnade Sveriges kristna råd en namninsamling för en humanare flyktingpolitik. Den kallades Påskupproret och skrevs under av 157 000. Flera riksdagspartier anslöt sig till uppropet, miljöpartiet först av alla. Till grund för uppropet låg kritik mot att asylprocessen var rättsosäker och rapporter om flyktingbarn som utvecklade apati och blev sjuka och okontaktbara av sina trauman.

Miljöpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet drev tillsammans i riksdagen frågan om en amnesti som skulle låta de apatiska barnen stanna.

Järnaxeln var emot.

Antydningar om att föräldrar som ville ha uppehållstillstånd försatte sina barn i apatiska tillstånd växte till sanning, delvis med hjälp av socialdemokratiska politiker som insinuerade det i intervjuer och i riksdagen.

De politiska turerna har skildrats i Gellert Tamas bok »De apatiska«.

Gustav Fridolin hade fått i uppgift av partiledningen att ta fram ett faktaunderlag i frågan. Han gjorde ett systematiskt arbete. Spårade de fall som påstods vara simulerande barn. Kontrollerade debattens argument med vårdpersonal, med läkare, med psykologer.

Han övertygades om att pratet om att barnen fejkade var påhittat. I ett pm till partistyrelsen beskrev han att Sveriges långa handläggningstider och hårda satsningar på att alltid verkställa avvisningar gjorde att traumatiserade barn bröt ihop.

Socialdemokraterna hade tvärtom argumenterat att det inte fanns något i den svenska asylpolitiken som gjorde människor sjuka.

Den unge riksdagsledamoten sov dåligt. Han åt dåligt. Ingen politisk fråga berörde honom så djupt. Natten före omröstningen om de apatiska barnen satte han sig och mejlade alla socialdemokrater och moderater i riksdagen. Han bad dem gå emot sitt parti och rösta efter sin personliga övertygelse. Flera av dem tyckte som Fridolin att flyktingbarnen skulle få stanna. Det behövdes bara tjugofem röster.

Men politikerna följde partilinjen. Tillsammans stoppade moderaterna och socialdemokraterna amnestin för apatiska flyktingbarn.

Året efter skulle den nya utlänningslagen träda i kraft. Särskilda migrationsdomstolar skulle ta över Utlänningsnämndens jobb och fatta beslut i asylärenden. Det skulle höja rättssäkerheten och minska det politiska inflytandet över processen.

Inför omgörningen ställde både organisationer och politiker nya amnestikrav. Socialdemokraterna var vid den här tiden i ett budgetsamarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet. Stödpartierna försökte flytta över amnestifrågan till budgetförhandlingarna.

– Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändrar sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, i dag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier fram-över. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det tänkte han inte medverka till.

– Regeringen får igenom i stort sett hela sin budget om vi kan hitta en lösning på det här. Vi får vänta med en rad saker till nästa år. Den mänskliga aspekten är viktigast just nu, sa Peter Eriksson till Svenska Dagbladet.

Vid den här tiden handlade allt i miljöpartiet om att förnya och professionalisera partiet och övertyga socialdemokraterna om att de borde bilda regering tillsammans. Det fanns de i miljöpartiets ledning som hade tyckt att de drev på för hårt, men partiet följde Gustav Fridolins linje. Miljöpartisterna var beredda att avsluta hela samarbetet med socialdemokraterna på frågan om att fler skulle få stanna i Sverige.

Dagen innan budgeten skulle röstas igenom hade riksdagsgruppen telefonmöte. På Peter Erikssons rum satt Gustav Fridolin och Yvonne Ruwaida. En efter en uppgav miljöpartisterna sina nej. De tänkte gå in i kammaren och rösta nej till budgeten.

Då ringde Göran Persson på Peter Erikssons mobil. Statsministern gav upp. Ingen allmän amnesti, men en tillfällig asyllag skulle ge möjlighet till en ny prövning och för vissa grupper – bland annat barnfamiljer – skulle den vara mer generös. De flesta skulle få stanna. De gjorde ett tilläggsdokument till budgeten. Regeringen skulle kunna sitta kvar. Tjugo över ett på natten skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut flashen.

Stefan Löfven visade upp en ny retorik på socialdemokraternas kongress i slutet av maj. Han talade om plikt och krav. Att det krävdes större ansträngningar. Om att tiden krävde pragmatism.

Han talade om invandring.

– Nu kommer människor över havet igen. De som saknar asylskäl får återvända. Det är vad reglerad invandring innebär.

Han sa det innan han pratade om asylrätten. Och han poängterade att han förstod att situationen var tuff i kommunerna, för skolorna, med bostäderna. Visst, han vädjade också till solidaritet och att inte ställa människor mot människor. Det lät inte som danska socialdemokraternas valaffischer om att ställa hårdare krav på invandrare som kom till landet.

Men Stefan Löfvens poängtering av den reglerade invandringen var ändå långt ifrån Gustav Fridolins rappande asylaktivism.

Ju längre tiden går, desto tydligare blir de grundläggande ideologiska skillnaderna mellan regeringspartierna.

Miljöpartiet har inga illusioner om att åstadkomma några stora steg i migrationspolitiken under den här mandatperioden. Att socialdemokraterna har anslutit sig till migrationsöverenskommelsen har egentligen ingen praktisk betydelse. Alla policyförslagen har redan genomförts tillsammans med alliansen. Socialdemokraternas godkännande handlar bara om att inte backa tillbaka från de lagändringar som ska göra det enklare för barn att stanna och för gömda att få vård och skola.

Det är vad hela politikområdet just nu handlar om för miljöpartiet. Att hålla emot i regeringskansliet. Där finns risken för den riktiga sprickan i regeringen.

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Eller ta tiggerifrågan som exempel. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har varit svagt positiv till moderaternas förslag att förbjuda organiserat tiggeri och att mark-ägare lättare ska kunna avhysa tältläger. Tjänstemän på justitiedepartementet ska titta på idéer i den riktningen. Miljöpartiet har kallat samma förslag populistiska. Gustav Fridolin har sagt att det är viktigt att EU-migranters barn får rätt att gå i skolan i Sverige och hänvisat till barnkonventionen. Morgan Johansson har varit skeptisk och sagt att det sänder fel signaler. Hos socialdemokrater i regeringskansliet hör man att den som vill vinna valet 2018 måste få bort EU-migranterna från gatorna.

Det sista är det taktiska resonemanget. Det hörs från socialdemokater som fixerat blicken på sverigedemokraternas växande stapel och som tyckte att den gamla järnaxeln var en anledning till att det dröjde så länge innan sverigedemokraterna kom in i riksdagen. De säger att utan miljöpartiet hade socialdemokraterna skärpt tonen, kanske redan i valrörelsen.

Nu sitter socialdemokraterna i stället fast i en migrationsöverenskommelse de inte själva har förhandlat, medan mitten flyttar sig, flera av de borgerliga partierna börjar gå i en ny riktning och sverigedemokraterna fortsätter att växa.

Det miljöpartistiska svaret på sådana tankar är att en hårdare invandringspolitik inte gynnar någon annan än sverigedemokraterna. Så resonerar även en del socialdemokrater. Men långt ifrån alla.

Sedan har vi de socialdemokrater som i stället fixerar blicken på budgetens tabeller och ser hur utgiftsområdet ökar. I år förväntas kostnaderna för migrationen och integrationen bli 34 miljarder kronor.

Finansdepartementet har sammanställt olika sätt att minska kostnaderna. Sänkt dagersättning och  säkra länder har funnits med på förslagslistan, som var lång. Miljöpartiet har enligt Fokus källor stoppat alla sådana idéer.

Men det här är ingenting det pratas högt om. Överhuvudtaget är socialdemokraterna i regeringen så fastlåsta av miljöpartiet att de knappt vågar säga någonting om migration och integration. Inte för att det inte pågår arbete, utan för att partierna har svårt att komma överens om något alls förutom att alla kommuner ska ta emot flyktingar och de snabbspår till arbetsmarknaden som Ylva Johansson har presenterat.

Miljöpartiet har varit beredda att kompromissa många hjärtefrågor. Förbifart Stockholm, kolgruvor, vargjakten. Är de beredda att kompromissa om migrationen?

– Man måste alltid kompromissa. Det är inget konstigt. Vi vill se åtgärder som går åt rätt håll, sedan kanske det inte blir exakt alla förslag vi vill, säger migrationspolitiska talespersonen och gruppledaren Maria Ferm.

Hon har ett tillägg:

– Men det är ett helt annan sak att gå åt fel håll eller att tumma på asylrätten eller mänskliga rättigheter.

Status quo är miljöpartiets hållning. Om sverigedemokraterna säger att de kommer att fälla varje regering som ökar invandringen, så resonerar miljöpartiet rakt motsatt. De kommer inte att vara med i en regering som aktivt minskar invandringen genom att göra det svårare att komma till Sverige.

På socialdemokraternas kongress för några veckor sedan gick den förra statsministern omkring och pratade med pressen. Han var som vanligt: skämtade om korna, analyserade det politiska läget och gav oombedda råd till sin efterträdare.

Göran Persson tyckte att partiet borde prata mer om invandring. Det var den viktiga framtidsfrågan. Den skulle inte lämnas till sverigedemokraterna, resonerade han. Som att han försökte väcka en sovande björn. Han som sedan sin statsministertid vet bättre än någon annan hur Gustav Fridolin och miljöpartiet är beredda att offra makten för sin egentliga hjärtefråga.

FAKTA | Har dikterat politiken – fram till nu

Förslag inom migrationsområdet som miljöpartiet har fått igenom.

• Rätt till skolgång för papperslösa barn.

• Rätt till subventionerad vård som inte kan anstå för papperslösa.

• Rätt till subventionerad sjukvård för -papperslösa barn.

• Enklare för somaliska familjer utan godkända id-handlingar att återförenas i Sverige genom dna-test.

• Lättare för barn att få uppehållstillstånd av andra skäl än skyddsskäl.

• En tillfällig amnestilag som gjorde att barnfamiljer som vistats länge i Sverige fick stanna.

Förenklingar i arbetskraftsinvandringen, bland annat genom att arbetsmarknadsprövningen togs bort och arbetsgivarens bedömning gäller i stället.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera